Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

Tre romaner i Torgny Lindgrens författarskap, Hummelhonung (1995), Pölsan (2002) och Dorés Bibel (2005), har i nyutgåva (2008) den övergripande rubriken ”Nåden har ingen lag”. I två bloggar har jag behandlat Hummelhonung, där jag fann det svårt att hitta såväl lagen som nåden i de båda fientliga brödernas rivalitet. Diktaren skapade en kvinnlig forskare som skrev om såväl våldsmän som helgon och lät av nåd henne bli insnöad gäst hos dem. Men hennes omsorger förändrade inte brödernas förvridna tankeliv, och inte berördes deras hatiska hjärtan av hennes berättelse om hur den helige Kristofer bar pilgrimer över en flod. Det är ändå Kristofer hon själv efterliknar, när hon lurar bröderna att acceptera döden i tron att de överlevt sin rival.

 

I tre bloggar har jag sedan behandlat Pölsan. Ändå är jag inte färdig med den rika texten. Ett inslag återstår. Jag vill visa hur Torgny Lindgren på mytiskt-drömskt vis använder människans kropp som en bild av romanens problemställning. Så har konstnärer i alla tider gjort, till exempel Dante i Divina Commedia. I Schuelers samtalsbok visar Lindgren också på en bildkonstnär: ”De förvrängda proportionerna och gestalterna hos Picasso har betytt oerhört mycket för vårt seende”.   

 

Liksom i Hummelhonung är en berättare huvudperson också i Pölsan, nämligen Manfred Marklund, en outtröttligt skrivande journalist, avskedad från sin tidning redan i 50-årsåldern. Nu bor han 107 år gammal på ålderdomshem. Han deltar inte i de program som ordnas på äldreboendet, gemensamma för alla. Nej, han skriver. Chefredaktören som förbjöd honom att skriva är ju död! Kommunen som bekostar hans papper och pennor förbjuder emellertid till slut hans ensamma och kostnadskrävande verksamhet. Han döms än en gång till tystnad. I bloggen Ett berg av guld  (22 aug) berättade jag hur älsklingssköterskan Linda befriar honom från kommunens snåla lagar och tar honom hem till sig.

 

Som jag ser det är Lindas kärlekshandling inte i sig den gudomliga nåden, guldet, utan det som Linda lovar, friheten, livet och skaparglädjen. Detta är guldet för oss alla.

 

När Marklund åker hem med Linda, lämnar han dock mycket ”oskrivet” efter sig, däribland ett olöst mord. Vem är mördaren? Vi vet att han heter Bertil. Men vem är han egentligen?

 

Den mördade är textilvaruhandlaren Robert Maser. Genom Marklunds notiser har vi fått följa hans fusk, ända sen han strax före slutet på andra världskriget fyllde en Scania-Vabisbuss med textilier, tillverkade av tyska surrogatindustrin genom bearbetning av träfibrer. Han målade den vit och dekorerade den med stora röda kors. Så lurade han sig in i Trelleborg, som om han var en som förbarmat sig över utmattade fångar i ett koncentrationsläger. Ingen kontrollerade vad bussen innehöll. Med bussen ommålad i grönt och svart finner vi honom sedan äta pölsa hos Marklunds hustru Eva i Avabäck, och så småningom börjar han sjunga duetter med skollärare Lars Högström som också bor där.

 

Linda på äldrevården tycker att Manfred Marklund kunde diktat en annan väg för bedragaren än rakt genom Avabäck. Men ni som har läst min blogg Torgny Lindgrens djupare sanning vet att bedragaren behövdes för att Marklunds berättelse inte skulle fastna i präktighetens självgoda immunitet mot ondskans baciller.

 

Det är när Maser för första gången äter pölsa hos Eva Marklund som vi möter Bertil: ”Han hälsade inte, han tog inte av sig den gråmelerade kepsen, han satt bara tyst och stilla och iakttog Eva och Robert Maser. Två slidknivar hängde från hans livrem, en mot vänster lår, en mot det högra”.

 

Nog är han en besynnerlig figur. ”Iakttog”? Inte sällan har jag i litteraturen mött en gestalt jag kallat för ”Ögonflickan”. Hon brukar som Härliga Birgitta i Tunströms Juloratoriet eller Hedvig i Tjuven representera den sinnliga tankekällans seende, ofta föraktat, övergivet och misskött. Kan det vara så att Torgny Lindgren i Bertils gestalt har skapat en ”Ögonpojke”? Vad är det för knivar han bär dinglande mot låren? I Tunströms roman Berömda män som varit i Sunne uppmanar handelsmannen Stellan sig själv att skriva så skarpt att orden tränger genom vaneseendets starr, när han nu en gång fått chansen att skriva sin mening. ”Skriv med kniv!” Är Bertil konstnärens skarpa uppmärksamhet? Han kommer och går och man vet inte när han plötsligt är där.

 

Bertil ser också besynnerlig ut. Hans händer är kopior av varandra intill vårtorna på pekfingrarna, och på samma sätt är hans ansiktshalvor fullständigt lika, ja, hela hans gestalt är parallellt byggd, så att den ena kroppshalvan liksom speglar den andra. Det är omänskligt i Pölsan. Det mänskliga ansiktet skall vara sammansatt av motstridiga egenskaper: ”Halva ansiktet kan hata hela världen, den andra halvan vara fylld av kärlek och omtanke”.

 

I motsats mot brödernas splittring i Hummelhonung är notisskrivaren Manfred Marklunds berättelse Pölsan byggd kring motsatsernas förening. Den suspekte Robert Maser och den ”immune” Lars Högström blir ett par som inte bara sjunger ihop utan tillsammans far runt på motorcykel för att utröna var i trakten den bästa pölsan serveras. Det ryktas att det är hos en kvinna som heter Ellen. De söker upp henne. Ellen är i motsats mot Bertil alldeles sned i kroppen. Hon hade fastnat i mossrivaren, ena bröstet hade blivit bortrivet och flera revben krossade. ”Men hon hade överlevat”. Maser måste gå ut: ”Jag kan inte förmå mig att se på henne.” Högström säger att Maser inte måtte sett mycket utan måste öva sig. Han visste ju inte att Maser sett ett otal förstörda människor i tyska koncentrationsläger.

 

Hos Ellen är allting sönder och smutsigt. ”Stanken därinne var obeskrivlig, sur och söt och tung”. Sedan tjugu år har hon haft tbc. ”Det kan vara smittan i pölsan!” varnar hon. Mycket långsamt äter Maser och Högström varsin liten bit. De är ju immuna. Men Maser går ut igen och kastar upp.

 

Simondagen den 28 oktober skall Ellen koka nytt. Då vill Högström besöka henne ensam. Han smiter i väg, men Maser och Bertil snokar upp honom. De spanar på avstånd och finner att parets förhållande blir alltmer intimt. De dricker ur samma skopa, de ligger på samma fäll. Högström är alltså otrogen mot Eva, vilket Bertil rapporterar. Han är irriterad, för att Maser ofta skymmer sikten för honom. Han säger till Eva att han inte uthärdar längre:

 

”Skammen att inte vara den som verkligen såg, att varsebli och förnimma endast i andra hand, att vara uttolkare i stället för seende, den smäleken kunde han inte längre bära, inte en hel dag till. – Du får väl göra någonting åt det, sade Eva”.

 

Och så högg Bertil ihjäl den falske Maser med sina knivar. Och jag ser att Bertil verkligen inte är Ögonpojken. Han hör snarare ihop med Maser och motståndet mot den symboliska nivån, som måste tolkas. Han är en Skvallerpojke i en auktoritär värld.

 

Ellen är den vanvårdade skapande resursen. Hon brukar låta sina gäster välja: livet eller pölsan! ”Och då väljer de livet. Men efter ett tag ångrar de sig och önskar att de tagit pölsan i stället”.

 

Ellens tillstånd är miserabelt, men hennes pölsa representerar livets alla ingredienser. ”Hon innehåller allting, sa Ellen enkelt.”

 

 

 

 

 

I