Spelar min näktergal ?
Jag har trasslat ihop material till två bloggar och inte lyckats göra loss dem från varandra igen. Den ena bloggen utgår från Svenska folksagor, utgiven av Barnbiblioteket Saga omkring år 1900. En av Elsa Beskows bilder har bitit sig fast i mitt minne. Den unga drottningen sitter förrådd och ensam på en öde ö och undrar hur det är hemma på slottet:
”Sjunger min näktergal, spelar min lind? Gråter min lille son? Gör sig konungen någonsin glad”? Det är viktiga frågor världen över i en mörk tid som denna!
Och så den andra bloggen. Kvinnans undran om maken, sonen, näktergalen och trädet dök besynnerligt nog upp för mig när jag läste Lotta Lundbergs kåseri i SvD den första februari. Hon klagade över att pressen ägnat så ringa uppmärksamhet åt att påven Franciskus tänker medverka, när reformationen skall högtidlighållas i Lund i oktober. Påven överskrider då en gammal förbjuden gräns. Han ber om förlåtelse för ”det icke evangeliska förhållningssätt” som katolikerna historiskt visat övriga kristna samfund.
Vem vet numera vad ett ”icke evangeliskt förhållningssätt” innebär? ”Prästungen” Göran Tunström berättade på sin tid att hans son, nuvarande regissören Linus Tunström (f. aug 1969), frågade honom: ”Pappa, vad är evangelierna för någonting?” Så främmande hade bibelns språk hunnit bli redan på 70-talet. Jag förstår det – frälsisunge som jag själv var. Varje söndag bjöds jag som barn på dockteater. Det kallades söndagsskola och Jesus var den finaste dockan. Han flyttades omkring i en sandlåda med spegelsjöar i blåbärsrisets palmer. Vi barn satt runt omkring och såg hur han sökte det förlorade fåret och hittade det bakom ett par stenar så att han kunde bära hem det till de andra fåren. Att kärleksfullt integrera det utstötta är ett ”evangeliskt förhållningssätt”, men det visste jag inte då heller. Evangelium är namnet på ”det glada budskapet”.
Söndagsfröken frågade sedan vilka barn som ville vara Jesu lilla lamm och alla räckte upp handen utom jag. Jag ville vara ett riktigt barn, sa jag. De riktiga barnen var flocken som frälsisungen längtade till. Jesus fick inte hindra det. Allt som berättades i söndagsskolan var sant, sa mina föräldrar. Det hade hänt eller kunde hända. Jag måste alltså verkligen skydda mig.
Men i mina drömmar sparades metaforen. Jag kom bort till dödens land, där blåbärsriset var isigt och stelt. Pappa kom och räddade mig och sa att det nog inte var så farligt. I drömmen var pappa precis som Jesus.
Så var mina tankekällor alldeles ovetande om varandra. Och så är det tydligen för det mesta i världen. Sagans drottning sitter nyttolös på sin ö och kan inte trösta människorna med sin sjungande näktergal och sitt spelande träd.
Lotta Lundberg menar att svenskarna numera är så rädda för det religiösa språket att dess emblematik är på väg att utplånas. I stället får vi fördomar och klichéer om ”de andra” och deras tro. Lotta Lundberg saknar metaforerna som gav oss ”skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning”. Orden har förvandlats till hot och hat och knivar och de riktas mot en själv och andra på ett ögonblicks impuls. Ordens särskilda vän Horace Engdahl sa i ”Min sanning” till Anna Hedenmo att krig är något vi alltid kommer att ha. Det är just ”icke evangeliskt” att ge upp så lätt.
Vårt nervsystem är ett livets träd som spelar och en näktergal som sjunger. Lyssna, så vidgar sig språket genom gamla visor och sånger, också religiösa. För nervsystemet letar ständigt efter de bortstötta resurserna och finner dem. Men bara om vi vill ta emot dem.
