Natt på landet
Jag har en helig tavla på min vägg. Den är målad av en treåring, och den heter Natt på landet. Först har barnet med kritor klottrat färgerna grönt. rött, blått och gult på ett ritpapper, och sedan har han målat över alltsammans med svarta streck. ”Vällustigt!” vittnade hans mamma. Sedan har han bett sin mamma att skriva med bokstäver ett namn på tavlan: ”Natt på landet”. Sedan fick jag den av en väldigt glad gosse.
En viktig livserfarenhet hade han att ge till mig som var i djup sorg. Han skulle inte kunnat formulera den i ord. Men bilden talade. Jag kunde använda min vuxna inlevelse för att föratå vad den uttryckte. En gång var allting nytt och ingenting hade namn. Natt följde på dag och dag följde på natt – det var nytt. Men man lärde sig. Det var en lycka att veta att inte allting tar slut, när leksakerna plockas undan för dagen. Det kommer en morgon, och alla färgerna finns kvar! Det kan vi lita på. Eller hur, farmor?
När man är tre år upplever man övergången mellan ljus och mörker tydligast på sommaren. Dagen är inte lika definitivt slut, leken varar in i skymningen. ”På landet” är detsamma som ”i paradiset”. Det kan vemsomhelst förstå. Var inte så ledsen, farmor! Färgerna finns kvar! Det är en regel.
Jag satt häpen med papperet i handen. Hur kunde barnet så fånga den stora förlusten i den lilla, det allmängiltiga i det personliga? Jag tänkte på hur en skald som Birger Sjöberg på liknande sätt överförde sin erfarenhet av nordisk sommarnatt till en dikt om liv-död-liv. Han uttryckte det så här:
Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,
vilken likt ängslan nog tör äga övergång.
Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.
Bäst som vårt solsken dog – det sken vid fågelsång.
Denna kosmiska tröst fanns redan i barnets kritor. Hans hjärta hade berörts av vår förtvivlan och hans händer hade skapat en bild, en symbol för ett både kärleksfullt och rationellt hopp. Han skulle aldrig kunnat säga det med ord. Men det internationella symbolspråket kunde han. Det är en gåva som vi vanvårdar.
I Det glömda språket säger Erich Fromm: ”Det är det enda universella språk mänskligheten någonsin skapat, det enda som gäller alla kulturer och alla tider. Det är ett språk som så att säga har sin egen grammatik, sin egen syntax, ett språk som man måste förstå, om man skall förstå myternas, sagornas och drömmarnas innebörd”. Det är detta jag kallar ”den sinnliga tankekällan”, eftersom tankarna uttrycks med sinnliga bilder.
I dag har vi anledning att vara rädda för att vi inte vårdat symbolspråket. 22 november skrev Lotta Lundberg i Sv.D. krönika: ”Jag är rädd för symbolanalfabeter”. Hon menar de bokstavstrogna som inte kan tänka i bilder, de ”som tror att min underkäke ligger på golvet när jag säger att jag tappar hakan”. ”De vill strypa det utrymme som gör det möjligt att sätta sig in i en annan människas situation.”
I DN skrev Ann Heberlein den 25 november ”Ödesdigert att inte förstå att religion är viktig”. Svenskar är det mest sekulariserade av europeiska folk, men Sverige är också ett land där Daisch värvat flest jihadister i förhållande till sin folkmängd”, meddelar hon.
Klart är att vi riskerar att människors gudsbild blir grym och skoningslös, när vi vanvårdar den sinnliga tankekällan, den som talar till oss med sinnliga symboler ända från vår tidiga barndom. Religionen är bara ett farligt fält som vi inte utvecklat civiliserat. Men jag tänker också på sexuella konsekvenser. Hur många pedofiler försöker inte fylla hålrummet efter den sinnliga tankekällan med tvångshandlingar?
Å andra sidan – vilket hopp finns det inte i den mörka natt vi låtit den sinnliga tankekällan sova i? Vakna!
