Dröm dikt myt. Stina Hammar

Tredje gången gillt. Först var det Ann Heberleins utskällning av Gud på flera sidor i DN, sen var det Lyra Ekström Lindbäcks stort uppslagna artikel om tomhetskänslan i Karin Boyes roman För lite i SvD, och nu kommer liksom i förbigående som det enklaste enkla, Hanna Hellquists kåseri om att ”bara va” i ett hörn på en sida i DN. Hon tar därmed på sig själva grundproblemet om vad som är människovärdet i vårt prestationsinriktade samhälle. ”Bara va” är trots allt själva essensen i den judisk-kristna religionen, vars Gud presenterar sig för Moses i en brinnande buske: ”Här är jag!” Vad var det för en energirik buske? Av rösten i busken fick Moses kraft att befria sitt folk från förtrycket hos farao i Egypten.

 

I Hanna Hellquists kåseri framstår själva vuxenlivet tungt som faraos förtryck. Hon längtar till den stunden ”när ens vänner äntligen har gjort klart den här grejen med familj och barn och kan börja hänga på riktigt”. ”Hänga på riktigt” är lika med att ligga tillsammans på sängen hela dagen och äta och dricka vad som finns till hands. ”Som i högstadiet”, säger hon. Lyssna, lärare! Utan ”varat” kanske inte ”vetat” kan ta plats? Det är kanske det som är skolans problem i högstadiet?

 

Ty för att uppnå det fullkomligt kravlösa tillstånd Hanna Hellquist beskriver få vi gå mycket längre ned i ålder än till högstadiet, tänker jag. När hon jobbat klart för dagen, brukar hon ringa sin vän Alex och kolla vad han har för sig. ”Oftast ingenting. Så då är vi, han och jag”.

 

”Är”. Det visar sig att ordet ”är” här är viktigare än ordet ”vi”. Det är inte så att Hanna Hellquist har ett särskilt personligt förhållande till Alex. Sällskapet kan gärna utökas med t ex ”Linda” eller med Alex tax. Situationen är helt oerotisk. ”I sängen i söndags, när jag låg lycklig i högen av välbekanta lemmar av vänner och hundar, så slog det mig att jag längtar lite efter att bli pensionär”, skriver hon.

 

Det skrikande, nyfödda framtidsbarnet som jag tyckte mig höra bakom Ann Heberleins desperata bön till Gud och bakom Lyra Ekström Lindbäcks avstamp i Karin Boyes roman För lite, har hos Hanna Hellquist fått enklaste ro vid andras anonymt kravlösa kroppar.

 

Ett stort svart hål av måsten sträcker sig ända från spädbarnstillvaron till den kravlösa ålderspensioneringen, så läser jag Hanna Hellquists kåseri. Men när vår organism strejkar beror det på att vi försummar den. I all enkelhet har Hanna Hellquist gett språk åt vår viktiga längtan efter helhet. Hon för mångas talan. Någonting fattas! Den gudsbild jag lever med är inte bra för mig, skrev Ann Heberlein. Lyra Ekström längtade efter att med hänförelse ersätta det beräknande skrivande som hon upplever som ”för lite” för att vara livets mening. Men vad gäller hänförelsen?

 

Det är genom den sinnliga tankekällans bilder i dröm, dikt, myt och saga som vi växer i vårt ”vara”, så att det kan samverka med vårt vuxna ”veta”. Det enda tankekällorna kan enas om som en brinnande buske är att finna det nya fredliga och mänskliga riket.

 

Men orden hjälper oss att ta oss ur sängen, så jag tackar de tre kvinnorna för deras protester. Som den danske konstnären Lars Hjelholt uttryckte det i sin tankesamling Imens vi venter som jag bloggade om 6 aug. 2012: ”Ord er næsten – ja allerede en form for handling”.

 

 

 

 

 

 

Vintergäcken kryper försiktigt men segervisst fram i rabatten vid höghushörnet, tar skydd i sina egna blad. Snödropparna står där redan. Från de böjda höghusen som barnen kallar för ”ostbågarna” vandrar vi på töiga sandvägar utmed branta berg ned till Årstaviken. Rullatorn glider lätt. Tänk att få bo så här vackert och roligt och hälsa våren än en gång! Vi gläder oss åt att valven i Årstabron nu står rengjorda. Plastskynkena är borta och utsikten fri mot nyare bebyggelse längre bort utmed vikens stränder. Jag tänker på att de romerska brovalvens långa rad inspirerade Sven Erixon X-et till hans vackra målning Liv, död, liv i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården -- en skiss deponerades länge på Birkagårdens folkhögskola i ABF-huset, där jag såg den varje dag på 60-talet. ”Tidevalv komma, tidevalv försvinna” är en ”felhöring” jag har från Stellan i Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne. Tänk, hur den ena konstnären ekar i den andra! Det är det som är kulturarv, att det ekot finns i vårt nervsystem.

 

Jag kommer hem och slår upp tidningen. På första sidan i SvD finns en stor bild av meteorregnet över Ural bredvid en liten notis om ”psykisk ohälsa” här hemma: fyra av tio sjukskrivna lider av psykiska besvär, särskilt kvinnor. Jag tänker: ”Ja, vi är rymdvarelser med valv inom oss men anpassas att tro att vi bor i en platt, överskådlig värld!” Sedan läser jag en artikel i Kulturbilagan där Lyra Ekström Lindbäck mellan stora, dimmiga bilder ger ansikte åt det trångmål hon ser för sin generation: ”Du som inte känner igen den här beskrivningen bor antagligen i en segregerad förort”, förmodar hon. ”För så här är Sverige i dag.” Vi får se hur det går för mig här vid Årstabron!

 

Ekström Lindbäck har läst Karin Boyes 30-talsroman För lite, där hon känner igen sig. Den handlar om en författare som anpassat sig till att skriva för brödfödan. Han har gett upp sina drömmar. ”Vår egen samtid gnyr mellan raderna”, säger Lyra Ekström Lindbäck. Det finns ett förakt för konst, menar hon och påminner om uttryck som ”arbetslinjen” och ”verklighetens folk”. Hon och hennes generationskamrater talar sinsemellan i en bitter ton, eftersom det gör för ont att erkänna sin maktlöshet. ”Samhällets grundläggande folkbildning har börjat brista”, skriver hon, och jag tänker nostalgiskt på att den klassiska folkhögskolan, som hade till uppgift att värna kulturarvet, så gott som försvunnit och ersatts med målinriktade korta kurser. Och så datorvärlden förstås med alla dess möjligheter. Motsvaras den hatiska tonen på Facebook av den bittra samtalston Lyra Ekström Lindbäck talar om?

 

Jag får något av samma känsla inför den här artikeln som när Ann Heberlein bad till Gud i DN på 13-dan – framtiden är ett spädbarn som gråter och gnyr inlindat i tidningstexter. Något annat än bokstäver finns inte att klä det i. I artikeln förekommer ofta ordet ”dröm”, men aldrig i betydelsen nattdröm. Det är det som är ”för lite”. Bara hälften av vårt tänkande är inte nog för det eko som kulturarvet lever i.

 

Karin Boyes roman blir en strålande stjärna som förbinder mig med min egen ungdom. Lyra Ekström Lindbäck är 22 år. 1945 var jag själv 22 år, och den författare som betydde mest för mig då var Karin Boye. När hon var 24 år gav hon ut sin andra diktsamling, Gömda land , (1924) och i den läste jag på stadsbiblioteket när jag var 14 år:

 

Ack, låt mig leva riktigt

och riktigt dö en gång,

så att jag rör vid verklighet

i ont som i gott!

 

 Dikten heter Önskan, och precis så var det ju. Verklighet var det man ville ha. Karin Boye förklarade:

 

Det vackraste på jorden

är bara redlighet,

men det gör ensamt liv till liv

och verklighet.

 

I romanen För lite tolv år senare har författaren höjt anspråken. Ekström Lindbäck citerar: ”Faktiskt är det ju inte alls varken en ordnad tillvaro eller ens lycka man vill ha, utan vad man vill ha är liv. Och vad är liv annat än förmåga att ge sig hän?”

 

Jo, liv är redlighet också, svarar jag nu i 90-årsåldern. Annat är också ”för lite”. Redlighet uppstår när man använder båda tankekällorna, både konstens, drömmens, lekens, sagans källsprång och den bokstavliga som ger oss alla kläder och mat och poliovaccin när det behövs. Med mindre skall vi aldrig låta oss hänföras. Vi behöver dubbelheten för att undgå fascismen i alla dess former. Karin Boye visste det och diskuterade det lidelsefullt. Två omänskliga diktaturer stod i begrepp att krossa all kultiverad mänsklighet som byggts upp i Europa. Inte minst dog den ”nya dag” och den ”vår” Karin Boye entusiastiskt hade hoppats på i sin ungdom.

 

Året före romanen För lite kom diktsamlingen För trädets skull. ”Trädet-i-människan” är det kulturen skall värna. ”Vi byggs inifrån som träd …” skriver Karin Boye i romanen Kallocain. (1940) Trädet var nu hotat. Karin Boye fruktade den insiktslösa världen, den som bara använde det rationella perspektivet och intet hade till övers för det osynliga, organiska i människan:

 

För trädets skull förbarma er!

För trädets skull förbarma er!

För trädets skull kallar jag er ur de fyra väderstrecken!

 

Eller måste vi vänta en gud – och vilken?

 

Det är de sinnliga bilderna i nattens drömmar som speglar och utvecklar medkänslans träd på ett organiskt sätt. När vi använder bara hälften av våra instrument gråter framtidens barn över det som är ”för lite”, och vi kan inte trösta det med bara bokstäver.

 

 

 

 

 

 

Elsa Beskow gav ut den första boken om Tant Grön, Tant Brun och tant Gredelin år1918. Hon var då 45 år och hade sex söner mellan 4 år och 18. Barnen hade varit hennes inspiration och hennes modeller under de aderton år hon hade varit mor. Men hon hade nära kontakt med många andra barn på barnkolonier, daghem och förskolor (”barnträdgårdar” hette det då) i Birkagårdens regi. Här har jag glädjen att visa ett historiskt foto av Elsa Beskow tillsammans med den första barnträdgårdslärarinnan vid avgiftsfri barnträdgård i Sverige, Disa Beijer, känd under första hälften av 1900-talet i hela Birkastan som Moster Disa.

 

Elsa Beskow visste att hon hade en så fin skatt att ge barnen. Sömniga och besvikna barn skulle bli pigga och nyfikna barn. Vi kan se redan i Putte i blåbärsskogen (1901) hur medveten hon är om att sagan gör skillnad. När Putte först kom in i skogen sjönk han ned på en stubbe utan att ha funnit några bär. Hans ögon hade alldeles försvunnit av missmod. Men på sista sidan sitter han åter på stubben, nu med klara ögon, glad och stolt över korgarna med bär som han själv plockat. Han ser blåbärspojkar och lingonflickor skymta i riset. Nu är hela skogen full av lek och hjälpsamhet.

 

Och så fortsätter hon länge med vartannat år en bok, vartannat år en pojke. Den sista sonen föddes 1914, första världskrigets år. Samma år kom Blomsterfesten i täppan med den vemodiga Fru Kastanjeblom som ser sina bepansrade söner rida ut i strid, utan att hon kan hindra dem. ”I vita systrars skara” tycks allt så rent och ljust. Ändå upplevde Tove Jansson som liten flicka åskväder och hot kring den bilden. Först när hon återsåg den som vuxen såg hon till sin förvåning att där inte var något oväder att se.

 

Men 1918 innan första världskriget ännu var slut började konstnärinnan alltså något nytt. Det blev sammanlagt fem bilderböcker i tantserien. Den sista, Petters och Lottas jul kom 1947. Elsa Beskow var då 74 år. Vad hade hon velat berätta med de fem tantböckerna under sina trettio mogna år? Jag tror att hon nu ville visa de vuxna en väg till fantasi och samspel, bort från auktoritetstro och gamla patriarkala roller. För den grundläggande demokratiska utopin kunde hon ständigt finna nya bilder och former.

 

Farbror Blå har ett hus mitt emot tanternas. Han kan alltså ha uppsikt över vad som händer hos dem, och från hans hus sträcker en stadig lykta ut sin järnarm (läs ”hjärnarm”! Se fotot ovan med liknande lykta!). Vi kan se den åter i missförståndens bok, Tant Bruns födelsedag, (1925) när Farbror Blå hoppas fånga Lasse-Maja som han tror har stulit tant Bruns kläder. Här sprakar lyktan av energi, innan tant Grön snavar på den tråd farbror Blå spänt ut för Lasse-Maja. En tredje gång ser vi farbror Blås lykta urladdat tom i Farbror Blås nya båt, när de vuxna befarar att barnen drunknat. Boken kom ut 1942. Då är vi mitt i andra världskriget.

 

Tant Gredelin är den enda av tanterna som inte beundrar Farbror Blå. Hon är konstnärinnan i det innersta rummet i tanternas hus, det som ligger innanför köket, där tant Bruns moderliga pepparkakor brer ut sig. Tant Gredelin är själva hjärtat i tantkroppen, och det är också hon som tilldelas hjärtats pepparkaka i första boken, när det gäller att söka efter den försvunna lilla Prick.  Den centrala punkten i Tant Gredelins rum är en vacker spegel, försedd med ljushållare i guldramen. Den förekommer bara en gång i den första boken och en gång i den sista.

 

Farbror Blås lykta är utåtriktad, men tant Gredelins spegel, där du kan tända ett levande ljus, visar bilden av dig själv, så som all konst är avsedd att upplysa om hon-som-är-du-som-är-jag-som-är-vemsomhelst, (Lars Ahlins formel). Du behöver ljus i båda riktningarna.

 

Tant Gredelin utvecklas från korsstygnsbroderierna i den första boken till språkbilderna i den sista. Hennes improviserade kvällssaga om julbocken som är en spelande prins som bor i skogen, där linneorna växer som tätast, ger oanade resultat under hela det kommande året. Barnen väntar bara på tillfället att få leta rätt på prinsen - julbocken. När de hämtar mjölk åt tant Brun möter de en kolare som sjunger till luta, och han går in i barnens fantasier om ”julbocken”. Sedan visar det sig att torparhustrun de skall hämta mjölken hos har brutit benet, och doktorn som kommer tycker att barnen och tanterna kan ta hand om hennes krypande tvillingar, medan hon kryar på sig. Tvillingmotivet är centralt i boken. Farbror Blå häpnar när han nästa julafton hos tanterna möter en julbock som inte är han själv. Alla demaskerar sig, och den nya prinsen-julbocken visar sig vara tvillingarnas pappa, och han har skidor med sig åt de duktiga barnen.

 

Tanterna parkeras högst upp i skidbacken som åskådare. Alla de andra står på sina två ben i skidbacken. För att förstå betydelsen av ”skidparet” måste man veta att i Tant Bruns födelsedag blev barnen så trötta, för att farbror Blå ville att de skulle vara änglar och stå på ett ben med vingar knutna på ryggen. Här är de vanliga barn som balanserar fint på två ben. De har fart och glädje. Farbror Blå åker också skidor i en blå rock med stor krage som vill lyfta sig som en vinge i vinden. Men lilla Prick hoppar upp på Lotta, så hon faller på rygg med lilla Pricks tunga slickande i ansiktet som den målarpensel som skapat henne.