"Att bara va" som Hanna Hellquist
Tredje gången gillt. Först var det Ann Heberleins utskällning av Gud på flera sidor i DN, sen var det Lyra Ekström Lindbäcks stort uppslagna artikel om tomhetskänslan i Karin Boyes roman För lite i SvD, och nu kommer liksom i förbigående som det enklaste enkla, Hanna Hellquists kåseri om att ”bara va” i ett hörn på en sida i DN. Hon tar därmed på sig själva grundproblemet om vad som är människovärdet i vårt prestationsinriktade samhälle. ”Bara va” är trots allt själva essensen i den judisk-kristna religionen, vars Gud presenterar sig för Moses i en brinnande buske: ”Här är jag!” Vad var det för en energirik buske? Av rösten i busken fick Moses kraft att befria sitt folk från förtrycket hos farao i Egypten.
I Hanna Hellquists kåseri framstår själva vuxenlivet tungt som faraos förtryck. Hon längtar till den stunden ”när ens vänner äntligen har gjort klart den här grejen med familj och barn och kan börja hänga på riktigt”. ”Hänga på riktigt” är lika med att ligga tillsammans på sängen hela dagen och äta och dricka vad som finns till hands. ”Som i högstadiet”, säger hon. Lyssna, lärare! Utan ”varat” kanske inte ”vetat” kan ta plats? Det är kanske det som är skolans problem i högstadiet?
Ty för att uppnå det fullkomligt kravlösa tillstånd Hanna Hellquist beskriver få vi gå mycket längre ned i ålder än till högstadiet, tänker jag. När hon jobbat klart för dagen, brukar hon ringa sin vän Alex och kolla vad han har för sig. ”Oftast ingenting. Så då är vi, han och jag”.
”Är”. Det visar sig att ordet ”är” här är viktigare än ordet ”vi”. Det är inte så att Hanna Hellquist har ett särskilt personligt förhållande till Alex. Sällskapet kan gärna utökas med t ex ”Linda” eller med Alex tax. Situationen är helt oerotisk. ”I sängen i söndags, när jag låg lycklig i högen av välbekanta lemmar av vänner och hundar, så slog det mig att jag längtar lite efter att bli pensionär”, skriver hon.
Det skrikande, nyfödda framtidsbarnet som jag tyckte mig höra bakom Ann Heberleins desperata bön till Gud och bakom Lyra Ekström Lindbäcks avstamp i Karin Boyes roman För lite, har hos Hanna Hellquist fått enklaste ro vid andras anonymt kravlösa kroppar.
Ett stort svart hål av måsten sträcker sig ända från spädbarnstillvaron till den kravlösa ålderspensioneringen, så läser jag Hanna Hellquists kåseri. Men när vår organism strejkar beror det på att vi försummar den. I all enkelhet har Hanna Hellquist gett språk åt vår viktiga längtan efter helhet. Hon för mångas talan. Någonting fattas! Den gudsbild jag lever med är inte bra för mig, skrev Ann Heberlein. Lyra Ekström längtade efter att med hänförelse ersätta det beräknande skrivande som hon upplever som ”för lite” för att vara livets mening. Men vad gäller hänförelsen?
Det är genom den sinnliga tankekällans bilder i dröm, dikt, myt och saga som vi växer i vårt ”vara”, så att det kan samverka med vårt vuxna ”veta”. Det enda tankekällorna kan enas om som en brinnande buske är att finna det nya fredliga och mänskliga riket.
Men orden hjälper oss att ta oss ur sängen, så jag tackar de tre kvinnorna för deras protester. Som den danske konstnären Lars Hjelholt uttryckte det i sin tankesamling Imens vi venter som jag bloggade om 6 aug. 2012: ”Ord er næsten – ja allerede en form for handling”.
