Årstaviken
Jo, jag mytologiserar Årstaviken på ett franciskanskt sätt. Hon är ”syster Vatten” i skiftande klädnad. Hon ”går genom stan” småsjungande som en ständigt ung Monica Zetterlund. För det mesta tycker jag att man hedrar henne där hon brer ut sina lockande fjärdar. Som ett poetiskt smycke drar arkitekten Cyrillus Johansson sin 753 meter långa betongbro över viken, valv vid valv 20 gånger från söder till norr, ett konstverk som inspirerade Sven Erixon (X-et) till hans fresk ”Liv-död-liv” i Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården. Jag tänker på det varje morgon när jag går ned just i korset mellan viken och bron och förundrar mig över att något så vackert kan finnas mitt i storstaden, denna fina korsning mellan natur och kultur. Därnere fortsätter Tomas och jag att gå under de stora alarnas grenvalv. Just nu lagar man vägen, breddar den, sätter dit nya soffor. Tittar vi ut på viken ser vi kanske någon kanotist paddla förbi. Strax kommer vi till lekparken där småttingar som just lärt sig gå tar sina första hopp på studsmattan. Så här skall människor ha det.
Men just i dag läser jag i tidningen att Tanto strandbad i Årstaviken hör till sommarens smutsigaste bad. ”Otjänligt vatten” har människor badat i. Och jag vet nog att flera vrak har dumpats i hennes vatten. En motorbåt hette ”Friheten”. Den var inte symbolisk utan av trä, men ingen ville längre ha den. Det känns ändå symboliskt!
Stackars Årstaviken! Gräset är klippt och buskarna röjda på hennes stränder. Vissa av de skulpturala gamla knäckepilarna skall bytas mot unga exemplar. Men vattnet, Syster Vatten, är ändå hennes viktigaste tillgång. Hur skall det bli? Skall hon få frihet också ”inom sig” -- på djupet?
