Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

När vi i slutet av juni for till Öland hade jag stoppat alla böcker jag hade av Torgny Lindgren i bagaget. Jag skulle läsa honom för att söka ett samband mellan hans berömda ”skrönor”. Ur vilken tankekälla öste han dem? Hur hanterar han den sinnliga tankekällan?

Hans produktion är rik. Jag beslöt att begränsa mitt bloggeri till den triptyk som utgörs av Hummelhonung 1995, Pölsan 2002 och Dorés bibel 2005 plus Klingsor 2014. Jag börjar nu i augusti månad med Hummelhonung.

 

I Minnen 2010 säger Torgny Lindgren att han skrev Hummelhonung i Wien och att den handlade om de bägge halvorna av det delade Tyskland. Den abstraherande tankekällan kan nöja sig med en sådan metaforisk förklaring. Men jag går in i romanen som i ett okänt rike för att se de problem som uppstår i de speciella mänskliga relationerna och finna orsaken i den sinnliga tankekällans mytiska mönster.

 

Torgny Lindgren har skrivit Hummelhonung som en biblisk berättelse om två bröder som bor som varandras närmaste grannar men som inte kan komma överens. Vilken av dem kommer att leva längst? Hadar som cancern förtär eller Olof som hjärtat brister för? Tävlingen om att vara den siste som dör uppehåller deras liv. De hälsar aldrig på hos varandra, men Hadar kan se om det kommer rök ur Olofs skorsten. Vilkens eld vill Gud låta brinna? Men Gud är inte mer utvecklad i deras tankar än den trädocka farfar täljt åt Hadar och som han gömt under fähusladan för att ingen annan, särskilt inte Olof skall få tag på den.

 

Vi träder in i romanen genom biblioteket i en liten avkrok av Västerbotten. I kväll skall en kvinna utifrån stora världen föreläsa ”Om heliga dårar och narrar”. Hon har skrivit en bok om våldsmannen Johan Axel Samuelsson. Han ville leva i Kristi efterföljd men saknade förmågan. Hon skall nu skriva en bok om den helige Kristofer, ”bäraren”, som levde samman med spetälska. Han hade förmågan.

 

I Nordisk familjebok läser jag om Kristofer. Han var född i Palestina eller Syrien och han var mycket storväxt och ville därför tjäna den mäktigaste fursten. Denne visade sig dock vara rädd för djävulen, varför Kristofer insåg att den onde var mäktigare ändå och tog tjänst hos denne, som i sin tur visade bävan inför en Kristusbild. Alltså var Kristus ändå starkare. En eremit döpte Kristofer och han fick sedan använda sin styrka till att bära pilgrimer över en flod. Han tog en gång ett litet barn på sina skuldror och tyngden pressade honom alltmer. Barnet var Kristus själv som på sina axlar bar alla världens synder.

 

Hagiografin är den friaste av alla konster, får vi veta. Vad som skedde i den så kallade verkligheten är inte så betydelsefullt. I legender är landskapet allmänt: Berget, Floden, Skogen, Havet. Det inbjuder till likgiltighet. Den heliga människan ”betecknar (snarare) något främmande och namnlöst än lever i gängse mening”. Detta var något som föreläsaren sade sig inte känna till men som hon ville lära känna.

 

Denna önskan fick hon uppfylld. Gud (som inte finns) läste Norra Västerbotten där det stod en artikel om henne. Med hjälp av författaren Torgny Lindgren – skapade Gud sedan den diktade värld föreläsaren behövde för att få erfara ”den tillfälliga livsförlängningens äventyr”.

 

Finner hon intresserade lyssnare på biblioteket? Bland publiken nämns en blind gumma i rullstol. En flicka som bläddrar i ett seriemagasin rullar henne in och ut. Detta par fängslar mig. Jag har mött den förlamade gamla kvinnan förut – i Dostojevskijs Idioten var hon mördarens moder. ”Gud” som nämns men inte finns är den arketypiska ”Fadern”, men också det skapande ”Ordet” som ”var i begynnelsen”, när människan blev till. Vi befinner oss i ”biblioteket”, ordets byggnad. Den förlamade och blinda gumman i rullstolen blir för mig en bild av ”Modern” den i ordets kultur lamslagna sinnliga tankekällan, den slocknade solen som dras över horisonten. Den unga flickan som leder henne reducerar bildkunskapen till seriemagasin. Kan här födas ett Kristusbarn – en förmåga att använda både genuin bild och skapande ord?

 

Konstellationen för skapande förändringar är inte gynnsam. Föreläsaren har inbjudits hit av en man bland åhörarna. Det är Hadar, den ena parten i brödraparet jag nämnde tidigare. Hon bjuds att sova över i Hadars gård, så insnöad att ingen plogbil kan ta sig fram dit på flera dagar. Så skapar Torgny Lindgren en avskild scen för den sinnliga tankekällans dockteater.

 

Brödraparet Hadar och Olof är både varandras fiender och motsatser. Hadar tycker om att äta salt fläsk.  Han har ”kräftan”. I motsats mot Olof, är han enligt egen utsago oförmögen attvara falsk. Men vi ser att han inte vet mycket om sig själv. Han låtsas att han tar hand om föredragshållaren i stället för att det är hon som inte kan låta bli att städa och koka mat åt honom, när hon ser hur eländigt han har det.

 

Hadars filosofi är att ett ensamt liv är gott. I ensamheten kan man lära känna sig själv och behöver inte försöka förstå någon annan. Han tycker att det ödsliga landskapet som omger honom är skönt: ”Detta är det skönaste landskapet på jorden, ingen borde behöva dö härifrån. Om du i den här landsändan sträcker ut handen på måfå så pekar du alltid, vare sig du vill eller ej på ett naturens under, en sevärdhet eller ett mirakel som vida övergår ditt förstånd.”

 

Olof äter inte salt fläsk utan bara sötsaker. Han har hjärtfel. Han hatar Hadar. Men egentligen går ingen integritetens gräns mellan dem. De har samma katt, fast Hadar kallar den Minna och Olof kallar den Leo. Olof skär katten i två delar, paketerar dem och sänder som överraskning till Hadar. ”Godheten kommer alltid att segra”, menade Olof i samma stund som han slog Hadar med cykelstyret. Av bröderna, menade han att han var ”den starkare och bättre”.

 

Minna var Hadars namn på katten, men så hette också Olofs hustru: ”Minnet var hansbergfasta tro”.  Hans hustru beskrivs som mycket, mycket ljus. Men han delar henne med Hadar. När hon ätit salt fläsk hos Hadar och legat med honom, snittas hon med vass kniv, minnet till hjälp. Det går att räkna sexton ärr.

 

Minna föder verkligen en son. Men vem är fadern? Hadar kallar honom Edvard och Olof kallar honom Lars. Sonens högsta önskan var att inom sig förena motsatserna hos bröderna.

Han kämpade en gång för sitt liv under isen. Först när han valt en av bröderna och valt bort den andra öppnade sig en vak, där han kunde ta sig upp. Vi får aldrig veta vem han valde.

 

Under arbetet med att bygga en skiljelinje mellan gårdarna, ett dike åt Olof som blev en vall åt Hadar, fastnade han i en maskin han uppfunnit för att klara tunga lyft. Bröderna skulle rädda honom, men medan de slogs om vem som ”ägde” honom, dog han, hängd i en kedja.

 

Man kan tänka sig att bröderna är två sidor av samma människa. Integriteten saknas helt. De är inte helt åtskilda individer utan en sorts siamesiska tvillingar. Katten och hustrun och sonen är gemensamma zoner. Sonen är en ”Kristus” som vill finna en helhet. Men han måste välja sida, om han vill överleva. Han dör medan bröderna kämpar om vem som ”äger” honom.

 

Föreläsaren försöker vara en förbindelselänk. Hon vill finna en väg till försoning och stannar hos bröderna längre än hon måste. Hon berättar för Hadar om sitt försök att skriva om den helige Kristofer. Hadar berättar då en dröm för henne:

 

Hadar såg i drömmen hur Kristofer sprang oppöver liden och hur föreläsaren flängde i väg efter honom: ”håret stod rättopp på skallen din. Jag såg hur du halkade och snavade och huru han sprang ifrån dig”. Ja, sa hon, så är det.

 

Föreläsaren harvelat ge ordåt budet att bära andras bördor men hennes manuskript blir magert. Hon hamnar precis som Kristoferi gestaltandet genom sin egen kropp. Hon ”bär” de båda fientliga bröderna över dödens flod. Genom att hon till slut försäkrar var och en att den andre redan dött kan både Hadar och Olof dö som segrare.

 

De yttersta tjänsterna är när hon handgripligen hjälper den cancersjuke Hadar sexuellt och när hon förmår sig till att smaka på den vätska som kan klämmas fram ur den hjärtsjuke Olofs utslag. Torgny Lindgren är en mästare i att äckla. Varför är det viktigt? Man kan se det som en symbolfri ”nattvard”. Det är symboliseringens konst som är så outvecklad att det är farligt för människan. Rakt på kroppen går våra föreställningar.

 

Varför heter boken Hummelhonung? Brödernas farfar var skicklig att finna humlebon, som han kunde klämma den goda honungen ur. Han dresserade sin gråhund att hjälpa till. Men en dag föll både han och hunden ned i en öde brunn som de inte kunde ta sig upp ur. Här gällde till slut att äta eller ätas. Farfar åt sin hund, eftersom han annars själv skulle blivit uppäten av hunden.

 

Så kastar Torgny Lindgren i den här romanen sina teaterdockor i nådeslöshetens brunn, där inga ord kan hjälpa dem.