Dröm dikt myt. Stina Hammar

Inunder heter en kärleksroman av Ann-Marie Tung Hermelin

 

Man kan tro att Ann-Marie Tung Hermelins debutroman Inunder är en självbiografi, eftersom det är en jag - roman, men författaren vill inte att den skall läsas så: ”Handlingen är påhittad och karaktärerna finns inte i verkligheten”, meddelar hon för säkerhets skull i Svensk Bokhandels katalog våren 2012. Hon har velat utforska ”döden och den efterföljande sorgen”. ”Döden” och ”sorgen” är alltså navet i romanen. Det är där läsarens uppmärksamhet skall ligga, inte på den kronologiska historien. Hur klarar du och jag att leva med livets grymhet och dess ofrånkomliga förluster?

 

Redan omslaget på boken talar om helhet och bristning. Ett genomskinligt, ljusgrått papper sluter sig kring den sorgsvarta pärmen, där titeln INUNDER lyser i silverinkunabler. En smal svart trädgren understryker silverskriften.  Grenen klyvs längst ut i två kvistar där den ena bryts över den andra. Jag är ännu utanför romanens tid och rum och tänker på Årstavikens knäckepilar som förökar sig genom brytning. Det är ett sätt att övervinna sönderfallet. Sedan följer jag grenen från framsidan på omslaget till den smala stammen på baksidan. Jag fäller ut hela papperet och tänker då på linjen i Taotecknet. Kan det vara en ledtråd? Jag tänker på andra konstnärer som använt den strukturen konstnärligt, Tarkovskij i Offret, Tove Jansson i Pappan och havet, Tarjei Vesaas i Fuglane.

 

Jaget i Ann-Marie Tung Hermelins roman heter Alice. Hennes morfar kommer från Vietnam, vilket förstärker min idé att Tao kan vara ett mönster att minnas i boken. Det är hans utseende som slagit igenom i Alice mandelformade ögon och som bidrar till att hon aldrig känner sig hemma i Sverige, som är hennes pappas urtråkiga land. ”Jävla kines!” kan hon få höra när hon leker med andra barn. Men det är i alla fall den svenska pappan som med ömhet tar hand om sin nyfödda dotter, förskjuten som hon blir av sin franska mamma, kanske för att den franska släkten aldrig gillade det vietnamesiska inslaget i familjen. Alices franska mor kom till Sverige för att doktorera på den svenska välfärdsmodellen, inte för att bli hustru och mor. Alice blir alltid tillbakastött av henne. ”Jag vill inte veta!” säger hon klart och tydligt när Alice vill anförtro henne något. Men Alice är ändå mer solidarisk med henne än med sin far. Modern är ju också främmande i det svenska systemet! I hennes kök finns inte bara salt och peppar som hos de svenska mammorna. Här doftar ”en värld av salvia, dragon, timjan, basilika, oregano och rosmarin”. Ja, i hela den här boken doftar 350 sidor text av kryddor, tvålar, parfymer, solkräm, bakverk, kokt ris och märkliga teer. Och minsta föremål skiner av sitt särskilda material och sin färg.

 

Det här är en text som andas verklighet in och innebörd ut.

 

Men jag får läsa ända till sidan 315, innan jag kommer till ett långt citat ur Carrol Lewis saga Alice i underlandet. Citatet slutar: ”Nu dras jag ut som den största tubkikare som någonsin funnits. Adjö fötter!”

 

Det är därför jag-personen i romanen heter Alice. Jag tänkte väl det – att Alice är självaste Ögonflickan! Det är hennes alla sinnen som skapat den här texten om en människa som utforskar sina gränser. Alice i Lewis saga trillar ned i ett kaninhål där hon får se en kaka med ett anslag: ”Ät mig!” När hon gör det krymper hon och blir så liten att hon omöjligt kan nå  nyckeln till den vackra trädgård hon ser bakom en grind. Nyckeln ligger nämligen högt uppe på ett bord. Hon kommer sedan till en champinjon och äter sig för stor för det rum som är henne givet.  Och grymhetens drottning hotar henne hela tiden.

 

Kanske stämmer det med att Tung Hermelins Alice blir så bortstött av sin mamma? I denna roman finns många bottnar! Mammas mamma, Alices grand-mère, är desto mer till värme och tröst för henne. Hon doftar nejlika. Hennes namn är Veronique Aurore och hon har vinröda skor – Aurora är ju morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. På grekiska heter hon Eos och har rosenfingrar -- här har hon vinröda skor! Kan Tung Hermelin leka så med gudadockor? Jag tror att detta är en multikulturell roman! Alice mormor Aurora bor nämligen  i Villa Thalia i Paris. Thalia är namnet på en av de nio muserna i grekisk mytologi, komediens beskyddarinna.

 

I Alices värld är grand-mère den goda, visa modergudinnan. I ett mahognyskåp förvarar hon en sovande Törnrosa – docka. Den skall Alice ärva när hon blir stor. När vuxna Alice skriver den här boken och minns allt hon älskat och hatat i livet fram till den stora katastrof då hennes älskade Paolo körde på en mina och sprängdes i luften, undrar hon: ”Visste Törnrosa vem hon var när hon vaknade? Ville hon somna om igen när hon mindes, när hon förstod att alla som hon älskade sedan länge var döda?” Sagan och verkligheten träder ideligen in i varandras koder i Tung Hermelins Inunder.

 

Strax efter olyckan med Paolo dog också grand-mère och Alices ekonomiskt sinnade släktingar gjorde henne arvlös. En kusin flyttade in i Villa Thalia, och Alice var inte välkommen där mera. Komedin övergick i tragedi. Vet hon vem hon är när hon skriver den här boken, där hon skall spela jagets roll? ”Kanske är jag en fantasi?” ”Finns en tråd att sy hop mig med?” Tråden är berättandets heliga symbol. Vi läser en ”sutra”. Så kallas hinduismens heliga texter.

 

Alice skriver för att kunna hantera sin sorg. Hon sitter i ett hus som upplåtits till henne av hennes bästa svenska barndomsvän, en sorts fostersyster sedan barndomen, Karin Bergström. Vem är hon? Jag har blivit alltmer misstänksam. I den här romanen skall man alltid titta ”inunder”: ”Det står I`m a Greek Goddess på t-shirten som Karin Bergström bär under kavajen”. Karin är en grekisk gudinna – vilken? En som är förbunden med berg och vatten?

 

Alices vietnamesiska morfar fick en vinylskiva med Förklädd gud i födelsedagspresent av Alices föräldrar. Kanske är vi alla förklädda gudar som inte vet i vilken myt vi vandrar? Det finns författare som lärt mig att tänka så. Hos Tunström är vi alla katedraler.

 

Precis som mormors hus har Karins hus ett märkligt namn. Det heter Corahill.

 

För att förstå det namnet bättre får vi lyssna till Alices morfar som med sin mjuka röst leder henne in på ”Tao”, ”Vägen” till identitet. Han kallar den ”Dao”, och han lär henne svåra saker som hon älskar utan att förstå: ”Dao är själva livskraftens ordning, livets viljelösa vilja.” Kreativitet handlar om att följa ”Dao”, sådant som människan erfar utanför sin beräkning och vilja. Morfar jämför Dao de Jing (även känt som den heliga skriften Tao Te Ching) med Platons Timaios: ”Det är anmärkningsvärt hur lika skapelseberättelserna i Timaios och Dao de Jing är.”

 

För Platon är ”chora den livmoder i vilken alla världens ting blir till, det abstraktas hemliga planrum”, lär morfar oss. Jag tänker på Julia Kristeva, som tog upp Platons term ”chora” för att kunna beskriva språkets första fas, dess tillblivelse i joller och lek. ”Corahill” är alltså det magiska hus, som Alice lånar av ”den grekiska gudinnan” Karin Bergström för att försöka skapa språk av sina förtvivlade känslor: ”Att skriva är att förhandla med döden”.

 

Nu har jag fått det att låta som om romanen Inunder är lärd och svår. Det är den inte. Man fångas av Alices äventyr och behöver inte alls leta efter mytiska anknytningar som jag gör så gärna. Men det multikulturella kan man inte undgå att se. Globen är vårt fosterland. Alice glädje av konst, litteratur och musik skimrar överallt i texten. Alla intryck, allt hon studerat och läst har blivit en del av hennes nervsystem, såsom det måste vara också för hennes skapare Ann-Marie Tung Hermelin. Detta tycker jag är bokens enorma förtjänst, något varje skolminister borde betänka. Vad har vi för bilder i vårt nervsystem? Varför?

 

Alices stora kärlek Paolo är en italienare som är född i Kroatien. Våldet i Jugoslavien – och på jorden -- ledsagar hela tiden Alices berättelse. Det tog den älskades liv. Men det är å andra sidan inte ofta man läser en kärlekshistoria som är så full av glädje. Första mötet med Paolo beskrivs så här: ”Änglakörer drar genom restaurangen och sjunger halleluja rakt genom min kropp.” Ja, så kan kärleken uttryckas åtminstone av den som lyssnar till visan-i-örat. Alice berättar ömsint också om det kroppsliga mötet med Paolo: ”Mitt kön förvandlas till en fjäril med sammetsvingar, vars lystna vingslag fortplantar sig genom min kropp.” Fjärilen som växer ur sin puppa är en viktig taoistisk symbol för livets ständiga omvandling utanför vår vilja och vårt medvetande. Alices händer smeker Paolo, ”kupar pungen, ett fågelbo med två sköra ägg som jag varsamt håller i min hand.” 

 

”Det enda effektiva sättet att förkunna är att vara sin förkunnelse”, läser jag i Jean C Coopers bok Taoismen. Paolos namn syftar möjligen på det kristna inslaget i denna pluralistiska gudasaga. Han tycks själv bli den saga han berättar om. Han ger liv åt en gammal präst som ensam kan uttrycka alla rollerna i julevangeliet. I mötet med Paolo förenas många stämmor i Alice, och alltför snart också den stora förlustens. Paolo var journalist och dog när han var ute för att dokumentera grymheten i det splittrade Jugoslavien.

 

Ann-Marie Tung Hermelin har skrivit en märklig bok om död och sorg, men jag hävdar att den är full av tacksamhet. ”Det är underbart att äga världen och ta för sig av den” – så känner Alice när hon kommit till Paris för att studera konst. Och det är den känslan jag bär med mig när jag lagt ifrån mig boken. En sådan rikedom, alltmer tillgänglig för oss alla, måste vinna över grymheten till slut.

 

Den första veckan i oktober 2012 hör jag på nyheterna att en person i romsk klädsel vägrades hyra bil på 22 bensinmackar, Statoil såväl som OK. Dagens Eko hade gjort en raid med dold mikrofon och resultatet var tydligt. Alla bilar var slut för den romske mannen, men inte för Ekots reporter. Förbryllad kände jag mig förflyttad 50 år tillbaka i tiden. Det var ju då synen på romerna förändrade sig i Sverige? Skall vi nu börja om igen?

 

År 1958 lärde jag känna såväl Rosa som Katarina Taikon, eftersom de den hösten började på Birkagårdens folkhögskola, där jag undervisade i litteratur och svenska. Det var ingenting uppseendeväckande med dem. Vi hade också andra elever som hade skraltig skolgång. Rosa och Katarina kunde både läsa och skriva, men de var inte vana att tänka i begrepp, som till exempel väderstreck, förklarade Rosa som var äldst. De var hungriga på den kunskap de inte hade fått på grund av att de var romer. De ville få redskap att skapa sitt liv.

 

De bar inte romska kläder men kunde berätta om hur svårt det var att leva på gränsen mellan två kulturer. Vi läste Harry Martinsons självbiografi, Nässlorna blomma, och där berättar han att han i förtvivlan en gång högg ihjäl en kalv som råkade smutsa ned de lövruskor han med stor möda just bundit färdigt som mat till korna. Han lyckades gräva ned den döda kalven, och bondfolket som saknade den trodde att det var zigenare som dragit förbi som tagit den. Se där! sa Rosa och Katarina. Sådär har man alltid skyllt på oss!

 

Men det fanns också idén att det romska folket skulle bli förstört av att bo som andra och utbildas som andra. De ville bo i tält, påstod man, de ville flytta, det var deras karaktär. Ivar Lo Johansson skrev om ”det hemlösa folkets vandringsstigar” (1929). En så mäktig projektion, tänker jag i dag. Det är den sinnliga tankekällan som är ”hemlös”. På romerna placerade vi tydligen hela den sinnliga tankekällan! Vilka konsekvenser våra projektioner har!

 

Men om jag nu talar medvetet symboliskt -- kjolarna som Katarina och Rosa inte hade på sig på folkhögskolan kan representera den häpnadsväckande styrka flickorna besatt. De hade så mycket att berätta! Dans och trummor, fattigdom och solidaritet, all deras speciella livserfarenhet var invävd i de där dolda kjolarna som livets sega tåga. Det fanns alltsammans redo för det som skulle bli deras särskilda livsinsats, silversmidet och berättelsen.

 

Tidigt förlorade de sin mor. Hon begravdes på Skogskyrkogården. Deras far smidde ett silverkors och en vas till henne. För ett år sedan var jag på en utställning med Rosas silversmide på Nordiska museet. En stor publik hyllade hennes vackra livsverk och Rosa berättade om filigransarbete i romsk stil, som hon lärt av sin pappa.

 

Katarina var sex år yngre än Rosa.  Hon var alltså väldigt liten när hon blev moderlös. En tid blev hon bortlämnad till människor som ville adoptera henne, men familjen tog henne tillbaka. Hon blev omhuldad av faderns första, barnlösa hustru, men hon misshandlades insiktslöst av den han gifte om sig med efter Katarinas mor. Katarina blev bortgift, rymde, avvisades av barnavårdsnämnden (!), hänvisades till Stadsmissionen, som såg till att hon kom på fötter och kunde försörja sig. Det var som om Katarina snurrade runt några varv och hennes kjol fick en vind av berättelser att blåsa genom hela samhället, hela tretton böcker om zigenarflickan Katitzi. I den vinden blev det bostäder åt romska familjer och skolor åt barnen och en omvärdering av både romer och svenskar.

 

Just nu i september 2012 har det kommit ut en bok om Katarina, skriven av frilansjournalisten Lawen Mohtadi (Natur och Kultur): Den dag jag blir fri. Jag har precis lagt ihop pärmarna och sitter och tittar på omslagsbilden av Katarina, tagen av hennes livskamrat Björn Langhammer som gick på folkhögskolan samtidigt som hon. Björn var fotograf . ”Det är hans bilder på lägren, människorna, fattigdomen, bröllopen, studierna och glädjen som finns i Katarinas böcker”, skriver Lawen Mohtadi. I fyra år skötte Björn till slut Katarina som låg i koma efter ett hjärtstillestånd. Sedan dog han i en hjärtattack. Katarinas tre barn och Rosa skötte henne i ytterligare nio år. Hon dog den 30 december 1995.

 

Det fanns tider, när Katarina kände svår vanmakt. På Björns bild ser hon så öppen och fri ut, med armarna som vingar bakom huvudet. Hon ser ut att kunna möta hela världen. När hon kunde kämpa för zigenarna var hon lycklig. Det är dags igen, Katarina! Du får snurra några varv nu så att kjolen syns!

 

 

 

 

 

Skulptören Birgitta Stenberg är en av tre nominerade till årets betongdesigner. Som mångårig vän till Birgitta hurrar jag! Birgitta har haft offentliga uppdrag över hela landet. I en intervju i tidskriften Betong framhåller hon framför allt en stor anläggning på gamla F1 i Uppsala som hon kallat Pärlbåtssnäckan. Det låter fantasieggande. Snäckan är en form Birgitta gärna använder, såväl till fågelbad som till smycken. Annars tänker jag förstås på Fålar tre, hennes trevliga hästar i hallen i den stora entrén på Danderyds sjukhus. Varje gång jag varit på sjukbesök där har jag klappat dem. Barn kan rida på dem långt bort från sjukhusvärlden! Skulpturen har sedan också utförts i litet format som en portklapp i gjutjärn.

 

Det är tungt att arbeta i betong, och Birgitta är en ganska liten människa, bekräftar hon själv. Ändå säger hon att betong är enkelt att arbeta med och dessutom billigt: ”Man kan göra så mycket: färga, ytbehandla, behandla. Det är väldigt spännande.”

 

Just nu kan man se hennes verk i utställningen Taktil betong på BetongGalleriet vid tvärbanans hållplats Trekanten vid Liljeholmen. Jag stiger innanför dörren, och jag ser mig förvånad omkring. Så ljust och luftigt det verkar. Birgittas verk får rymd omkring sig som de behöver. Jag går rakt genom rummet och sätter mig på en stadig trädgårdsbänk. Men jag får se mig för, så jag inte snavar på ett brunnslock med lockiga solstrålar på eller någon fin variation av det snäckformade fågelbad jag själv har på Öland. På senare år har Birgitta inspirerats av hur betong kan pryda en trädgård och användas där. Jag stirrar fascinerad på en grupp ålar som slingrar sig om varann. Men det är handtag man kan sätta på dörrar! Så går de fantasifulla formerna ofta att använda praktiskt.

 

Lotusblad, en ibisstork – på stora tavlor av betong breder mönstren ut sig. Har vi någon vägg någonstans?

 

En kvinna och en man står och tittar på en färggrann vägg precis till vänster innanför dörren. På väggen har stora fjärilar placerats, en röd, en blå, en vit. De bestämmer sig för en blå. De är rädda att tappa den i golvet. ”Den klarar det!” lugnar Birgitta. Den är armerad med glasfiberväv två gånger!”

 

Det är som om Birgitta ville övertyga Newton, upphäva tyngdlagen.

 

Jag kommer att tänka på en berättelse i Selma Lagerlöfs Kristuslegender. Barnen Jesus och Judas gjorde lergökar. Judas lyckades inte så bra med sina och fick heller inte så mycket beröm av omgivningen. Jesus däremot lekte att hans fåglar hade namn och kunde sjunga. Han tyckte om sina fåglar. Till slut målade han dem med vatten som solen sken i. Han erbjöd sig att måla Judas fåglar också. Men Judas trampade hellre sönder dem än han lät Jesus vara sådär duktig.  Ja, han trampade sönder en av Jesus fåglar också och skrattade när fågeln blev förvandlad till grå lera. Han trampade sönder tre till. Nu var det bara tre kvar.

 

Jesus blev förargad på sina fåglar som inte kunde försvara sig, så han klappade i händerna för att väcka dem och ropade: ”Flyg, flyg!” Och naturligtvis flög de.

 

Birgitta Stenberg har gett sina fjärilar försvar. Vi kan kasta dem i golvet på BetongGalleriet utan att de går sönder. Hon har dessutom gjort allt hon kan för att vi skall se fjärilar av betong flyga. Ja, nog är det nära! Se själv! Utställningen pågår t.o.m. 28 oktober 2012.

 

 

 

 

 

.

Med hungriga ögon läser jag i tidningarna om bokmässan. Vad bjuds? Finns det någonting som kan vidga mitt medvetande om de två tankekällorna? Min tid är numera dyrbarare än förr. Jag är inte mer allätare. Detta med tankekällorna är mitt ärende i världen, och det är dem jag söker. I växelspel ger de oss skapandets princip, och det gäller inte bara litterära texter utan vår utveckling som människor.

 

I DN läser jag om hur man på bokmässan diskuterar kreativitet (29 sept). Hur kommer litterära texter till? Georg Klein påstår att ”kreativitet” är ett modeord. Han vill också ersätta ordet ”inspiration” med ordet ”flow”, som han anser ”vetenskapligt avgränsat” och fritt från ”etisk kompass”. ”Flow” ”innebär tidlöshet, koncentration och eufori”, säger han. Han beskriver som exempel på det, hur han själv blev fångad av en spelmaskin på en restaurang: ”Jag kunde stå där hur länge som helst”.

 

Oj. Där upplevde han alltså ”tidlöshet, koncentration och eufori”?

 

Georg Klein har en sorts vetenskaplig auktoritet. Därför är det viktigt vad han påstår. Jag tror han förväxlar två begrepp som Jung har lärt mig skilja på: anden (inspirationen) och instinkten (begärets ”flow”). De är visserligen motsvarigheter men har ändå helt olika funktioner. Anden kan suga upp instinktens kraft, säger Jung. Men instinkten kan inte tillgodogöra sig anden. (Om psykisk energi, drömmar och arketyper 1977)

 

Det är faktiskt ett bra sätt att pröva vad som är vad. Spelautomaten rymmer inte den etiska funktionen. Inspiration får man av sitt ”ärende” i världen och det kan vara ett stort sökande för att finna den form som ger pennan instinktens ”flyt”. Det visar till exempel Dostojevskijs dagbok, när han ville skriva Idioten, en roman om en god människa. Han hoppades hjälpa den ryska ungdomen till etiska beslut.

 

”Inspiration” söker alltså ”flow”, men ”flow” behöver inte ”inspiration”. Man kan helt enkelt berusa sig med ord, pengar eller ära, så som Göran Tunström visar i romanen Tjuven, där ”Johan av Kruset” stjäl den gotiska Silverbibeln och skriver en doktorsavhandling om den, i stället för att hjälpa sin fostersyster Hedvig ur förvirringens språk på mentalsjukhuset, vilket skulle varit en etisk handling.

 

Kreativitet är något i pannloben, vet hjärnforskaren och konsertpianisten Fredrik Ullén. Ånej, tänker jag obstinat. Det sitter i hela kroppen! Och så läser jag äntligen Andres Lokkos spalt i Svenska Dagbladet (30 sept):

 

”Jag vaknar med en smak av sandpapper i munnen och övertygelsen om att jag förmodligen doftar svagt av fotogen”.

 

Jag undrade just det. Vad kroppen, den sinnliga tankekällan, hade att säga om kreativiteten på mässan. Sandpappertunga! Inte mycket varken inspiration eller flow. Och ”fotosken” – ja, så skulle jag stava ordet. Andres Lokko sammanfattar sedan på den abstraherande tankekällans språk: ”Den hierarkiska ordningen i litteraturens värld är orubblig”.

 

Han lär sig av sin gruppledare, Jessika Gedin, vilka personer man bara skall nicka till och vilka man skall prata med så länge som möjligt. Eller kanske bara ställa sig bredvid så att man ser ut att höra till ”rätt klunga”.

 

Man ska ju dra in en massa tjänster på SvD. Måtte Andres Lokko klara sig! Att smaka och lukta sig fram är en farlig motståndshandling i den abstraherande tankekällans hierarkiska värld.