Dröm dikt myt. Stina Hammar

Med hungriga ögon läser jag i tidningarna om bokmässan. Vad bjuds? Finns det någonting som kan vidga mitt medvetande om de två tankekällorna? Min tid är numera dyrbarare än förr. Jag är inte mer allätare. Detta med tankekällorna är mitt ärende i världen, och det är dem jag söker. I växelspel ger de oss skapandets princip, och det gäller inte bara litterära texter utan vår utveckling som människor.

I DN läser jag om hur man på bokmässan diskuterar kreativitet (29 sept). Hur kommer litterära texter till? Georg Klein påstår att ”kreativitet” är ett modeord. Han vill också ersätta ordet ”inspiration” med ordet ”flow”, som han anser ”vetenskapligt avgränsat” och fritt från ”etisk kompass”. ”Flow” ”innebär tidlöshet, koncentration och eufori”, säger han. Han beskriver som exempel på det, hur han själv blev fångad av en spelmaskin på en restaurang: ”Jag kunde stå där hur länge som helst”.

Oj. Där upplevde han alltså ”tidlöshet, koncentration och eufori”?

Georg Klein har en sorts vetenskaplig auktoritet. Därför är det viktigt vad han påstår. Jag tror han förväxlar två begrepp som Jung har lärt mig skilja på: anden (inspirationen) och instinkten (begärets ”flow”). De är visserligen motsvarigheter men har ändå helt olika funktioner. Anden kan suga upp instinktens kraft, säger Jung. Men instinkten kan inte tillgodogöra sig anden. (Om psykisk energi, drömmar och arketyper 1977)

Det är faktiskt ett bra sätt att pröva vad som är vad. Spelautomaten rymmer inte den etiska funktionen. Inspiration får man av sitt ”ärende” i världen och det kan vara ett stort sökande för att finna den form som ger pennan instinktens ”flyt”. Det visar till exempel Dostojevskijs dagbok, när han ville skriva Idioten, en roman om en god människa. Han hoppades hjälpa den ryska ungdomen till etiska beslut.

”Inspiration” söker alltså ”flow”, men ”flow” behöver inte ”inspiration”. Man kan helt enkelt berusa sig med ord, pengar eller ära, så som Göran Tunström visar i romanen Tjuven, där ”Johan av Kruset” stjäl den gotiska Silverbibeln och skriver en doktorsavhandling om den, i stället för att hjälpa sin fostersyster Hedvig ur förvirringens språk på mentalsjukhuset, vilket skulle varit en etisk handling.

Kreativitet är något i pannloben, vet hjärnforskaren och konsertpianisten Fredrik Ullén. Ånej, tänker jag obstinat. Det sitter i hela kroppen! Och så läser jag äntligen Andres Lokkos spalt i Svenska Dagbladet (30 sept):

”Jag vaknar med en smak av sandpapper i munnen och övertygelsen om att jag förmodligen doftar svagt av fotogen”.

Jag undrade just det. Vad kroppen, den sinnliga tankekällan, hade att säga om kreativiteten på mässan. Sandpappertunga! Inte mycket varken inspiration eller flow. Och ”fotosken” – ja, så skulle jag stava ordet. Andres Lokko sammanfattar sedan på den abstraherande tankekällans språk: ”Den hierarkiska ordningen i litteraturens värld är orubblig”.

Han lär sig av sin gruppledare, Jessika Gedin, vilka personer man bara skall nicka till och vilka man skall prata med så länge som möjligt. Eller kanske bara ställa sig bredvid så att man ser ut att höra till ”rätt klunga”.

Man ska ju dra in en massa tjänster på SvD. Måtte Andres Lokko klara sig! Att smaka och lukta sig fram är en farlig motståndshandling i den abstraherande tankekällans hierarkiska värld.