Dröm dikt myt. Stina Hammar

Gunilla Halldén är professor vid Tema Barn vid Linköpings universitet. I boken Barndomens skogar (Carlssons 2011) ger hon mig olika utgångspunkter att närma mig mina äldsta minnen. För mig är det självklart att jag mötte skogen första gången från pappas rygg och att han lärde mig höra vindens musik i träden. I hagarna där vi gick fanns både doftande granar, härliga smultronställen och farlig huggorm. Pappa hjälpte mig och mina syskon att bygga koja av grankvistar, och det var nog det allra roligaste, något jag i hela min barndom försökte upprepa.

Jag var i de stunderna ett mycket privilegierat barn. Gunilla Halldén påpekar att naturen för många barn kan vara ”bakgårdar och skjul med sin växtlighet av gråbo, kamomill och fibbla”. Man är helt enkelt på äventyr utomhus och skapar av det man bjuds: ”En trädrot som kunde liknas vid en stol som var inbjudande och mjuk och fin”, eller ”lövhögar förvandlades till lekstugor eller ett slags hem”. O, goda skaparkraft!

Det har romantiserats mycket kring barn och natur, påpekar Gunilla Halldén. Barn har ofta uppfattats som mer oförstörda och nära naturen än vuxna, skriver hon. Barndomen blir för oss vuxna symbolen för en förlorad kontinent och ett naturtillstånd som vi aldrig kan återvända till. Å andra sidan saknar barnen något som de vuxna besitter, säger Halldén.

Men kanske, tänker jag när jag läser, har de vuxna aldrig varit så nära barnen som nu. Trots att båda föräldrarna ofta yrkesarbetar, har kanske vuxna aldrig tidigare ägnat sina barn så mycket kamratlig samvaro och positiv uppmärksamhet som nu. I min generation sa man inte du till sina föräldrar och inte heller till sina lärare. Ett demokratiskt förhållande ställer nya krav på vår utveckling som människor. Jag kan undra om det är i skräck för att den enkla auktoriteten skall utplånas som vi börjar prata kritiskt om ”curlingföräldrar” eller med hjälp av betyg försöker skapa en utpräglad kunskapsskola i stället för ”flumskolan” som vi hade. När då?

Med sina lättfattliga mätinstrument och utslagningsmekanismer dödar vuxenlivet nu hela hitta-på-kontinenten. När man blir vuxen är det förbjudet att trolla. En reaktion mot den tristess livet då tycks bjuda kan vara beslutet att aldrig bli vuxen. Kanske fantasygenren är en tillflykt i avskedet från barndomen? Gunilla Halldén visar på sagan om Peter Pan som rymde från att vara människa när han var sju dagar gammal. ”Han rymde genom fönstret och flög tillbaka till Kensington Gardens”, dvs lekparken, där barnsköterskan varit med honom. Lekparken är ett ”mellanområde”, påpekar Gunilla Halldén, ett område mellan natur och kultur. D.W. Winnicott har lärt oss att vi behöver sådana övergångsområden, där vi kan skapa modeller för olika livsmöjligheter. För Peter Pan är parken dock ”Aldriglandet”. Aldrig, aldrig, aldrig vill han bli vuxen. Kanske att detta är det viktigaste problem Halldéns bok formulerar.

Konstnärerna hjälper barnen att möta också ett inre landskap, vilket kan hjälpa dem att bli vuxna. C. S. Lewis leder dem in i tavlan och de finner äventyrslandet Narnia. En tomte rör vid Nils Holgersson och han får ett nytt perspektiv på livet, när han förstår vad djuren säger. Ronja Rövardotter prövar sina krafter i skogen men möter också farliga, mörka krafter där. Hon lär sig hantera sin rädsla och sina motgångar. Elsa Beskow är en mästare i att förse verklighetens skogsbacke med sprudlande liv, medan kulturens park hos henne blir en gyllne bur, där sagans hind inte kan leva.

Elsa Beskow stod på livets sida och ville hjälpa barnen bli vuxna, ansvarstagande människor. Men det betydde inte att hon tyckte att vuxenvärlden stod på livets sida. Gunilla Halldén nämner att jag beskrivit Sagan om den lilla hinden (1924) som Elsa Beskows mest feministiska bok. När jag tänker över bilderboken i det perspektiv Halldéns bok nu givit mig, känner jag hur förargad och förtvivlad Elsa Beskow var över vuxenvärldens oförmåga att ta emot sagans lättfotade gäster i sin ytligt välstädade park. När vi tröttnat på de religiösa riterna och när dogmerna förlorat sitt innehåll har vi ingenting vuxet att sätta i stället. Hela vår inre värld, befolkad som en bilderbok med arketypiska komponenter som inte kan mutas eller köpas, är osynliggjord för oss. Hur stavas namnet på vår djupaste önskan som ligger där i buren i hindens gestalt? Vet vi inte det? Är det därför vuxenvärlden fortfarande är så full av förtryckets blod och erotikens smärta? Fortfarande avfärdas hindens ägare Rosalind med kungens  penningpåse: ”Tack ska stumpan ha!” 

Jag sa inte att det var bättre förr! Men det borde vara bättre nu.

 

Igår skrev jag om Ögonflickan Liesel, hur hon fick sitt leende. Hennes fosterfar Hans såg på henne både med sitt instrument, dragspelet, och med sina snälla silverögon, medan han lärde henne läsa ur Dödgrävarens handbok. ”Pappa – dragspelaren – och Himmel Strasse” – det ena kunde inte existera utan det andra. Hans är musikens ängel för Liesel ännu i sin död, när huset på Himmel Strasse bombats till smulor.

Men det var ett ord som framkallade Liesels leende: ”Saumensch!” Bokstaven  ”s” knöts till det språk som nyttjades mest i huset, och som kom ur Rosas veckade kartongansikte. Då var hennes ögon ”som två blekblå pappersbitar som klippts ur och klistrats fast i ansiktet”, inte särskilt seende alltså. Träsleven var hennes attribut. Om Liesel kom i onåd fick hon en kännbar överhalning med den, en ”Watschen”. Rosas språk var inte rikt, orden ”Saumensch” och ”Saukerl” blev såväl grälord som kärleksord. Men hennes tjocka kartonghud var ofta helt nedklottrad av bekymmer.

Så var det den dag då Max, den unge juden med de djupa våtmosseögonen, måste beredas rum i källaren. Den dagen såg Liesel på ett nytt sätt på sina fosterföräldrar: vilka var de här människorna egentligen? Rosas bitska ton var ett skydd, upptäckte hon. Inte kunde någon tro att en så argsint människa gömde en jude i källaren! Och därtill att hon troget räddade hans liv med ärtsoppa från det köksbord han aldrig kunde sitta vid, eftersom han inte fick synas på Himmel Strasse 33. Förbigående grannar spottade ändå på dörren, fast de inte visste något om hemligheten i källaren. Familjen bespottades eftersom Hans åtog sig att måla även judars egendom om det behövdes.

På Himmel Strasse 33 är vi i hjärtats hus, men vi kan till synes inte försvara den inre borg som där är byggd med dragspel och skällsord. Den yttre himlen över Molching som Liesel ser upp mot, när hon på kvällarna skurat spottloskorna från dörren, är oftast ”som slaskvatten”. Så ser hon den. Någon gång flyter stjärnor upp ur djupet, visar sig och försvinner strax igen ”ner i den tyska himlens vatten”. Hon hinner bara hälsa dem: ”Hej på er stjärnor!”

Dock befinner vi oss i kristen myt. 24 gånger kryddas texten med ”Jesus, Maria och Josef”, använt som kraftord. Jesu Kristi födelsedatum avfordras tre gånger Liesels bästa vän Rudy av en skräckledare i Hitlerjugend. ”Påskafton”, svarar han till slut på trots. Han låter inte kuva sig av den andres kalla ledarskap, men måste så småningom byta grupp för att stå ut. Rudy är Liesels bästa vän i öppenvärlden, och han tycks mig vara den drömmande ögonflickans typiska partner.  Han är väldigt fysisk, en hungrig grabb som till sin fars förskräckelse målar sig svart som Jesse Owen ända in i öronen. Han smetar därmed ned sin faders tillrättavisande händer, en typisk allusion till kvantfysiken, där smetighet är begynnelsen till förändring. Han vill springa fort som den svarta idolen gjorde på olympiaden 1936. Rudy hjälper Liesel att stjäla både böcker och mat, men tillsammans lägger de också ut bröd på marken, där judarna släpar sig fram mot koncentrationslägret i Dachau. Så småningom glimmar hans citronskalsfärgade hår som en ”ljuslåga” i texten. Han kan inte bara stjäla – han kan också ge.

Ty vi är i ett passionsdrama. Ett fåtal gånger är svärordet endast: ”Kristus på korset!” Då gäller det Max liv. Max har ”äggskalsansikte” som ju påminner oss om påsk, och han har ”hår som fjädrar”, tycker Liesel. Fjädern är ett andligt tecken. Föreställningen om änglar är ju att de är bevingade väsen. Lillebror i Liesels drömmar är den minste broderns samvete. Max i källaren är ”maximus”, den fullvuxna Kristusdockan i Liesels livsdrama, inte bara för att han bär människornas blinda fiendebild på kroppen, utan också för att han själv förenar ord och bild i en liten bok som han i källarens ensamhet förfärdigat till Liesel.

Liesel erövrar det räddande språket, när hon slumpvis stjäl den ena boken efter den andra, särskilt från borgmästarinnans bibliotek. Hon delar såväl drömmarna som de stulna orden med hemliga Max i källaren.

Familjen på Himmel Strasse 33 gör tillsammans en mycket tänkvärd trollkonst. De tar papperet ur Hitlers Mein Kampf, målar sidorna vita, hänger dem på tork och ger dem till Max som ritar och berättar minnen, tankar och fantasier där. En berättelse heter Ordskakaren, och den handlar om ordens makt. Hitler har planterat en stor skog med ordträd. En liten flicka lär sig klättra där. Men när Max är sjuk fäller hon en tår, och den tåren blir ett frö som också blir ett ordträd. Detta träd döms att huggas ned. Men det visar sig vara omöjligt att fälla det träd som växer ur flickans deltagande tår. Ingen yxa biter på dess stam. Tåren har större styrka än orden.

Max måste till slut definitivt lämna källaren på Himmel Strasse, eftersom Gestapo blivit intresserade av Hans judevänlighet. Liesel spanar efter Max, och till slut återser hon honom bland de judar som trötta hasar sig genom staden på marsch mot Dachau. Hon rusar in i tåget och tar hans hand. Han kysser den. Detta sker strax innan bomberna krossar huset på Himmel Strasse 33. Den enda som överlever är Liesel, som satt i källaren och skrev om sitt liv.

Nu har jag skrivit två bloggar om en rik bok på 582 sidor. Tänk, så mycket jag avstått att berätta om. Jag har inte nämnt Pfiffikus, Visslaren, och knappast borgmästarinnan i badrock och med ben av porslin.  Läs själva!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dessa nyauktoritära tider fikar de politiska partierna efter röster genom att lova lag och ordning i skolan, i fångvården, på psyket och i äldreomsorgen för alla dem som sitter vid köksbordet just då någonstans i Sverige. Nog så viktigt, men det är som om vi väntade på något annat, en gnista rakt i vårt torra hjärta. Vem kan tända den?  Måtte man inte tro att det är Sverigedemokraterna! Man vet aldrig i en kultur som inte värderar lek och drömmar och är osäker om vad kultur är för något.  

Markus  Zusaks berättar om livet under andra världskriget i Molching, en liten tysk småstad utanför München. Vid ärtsoppan på köksbordet hos Hans och Rosa Hubermann på fattigdomens Himmel Strasse, lär han oss med konstens alla medel hur det som hotar oss ser ut. Han låter Döden själv föra människornas talan. Döden brukar uppleva en kort stund av förmörkelse när en människa dör, får vi veta: ”Jag har sett miljontals. Jag har sett fler förmörkelser än jag vill tänka på.” Tänk koncentratrionsläger, tänk Guernica, så vet ni alla. Men Markus Zusak gestaltar fasan, grymheten och sorgen vid Hans och Rosas köksbord. Och kärleken. Man gömmer en jude i källaren.

En gång läste jag boken rakt igenom på vanligt sätt. Mitt exemplar var på svenska, men Zusaks hemstad är Sidney, så jag borde läst på engelska, särskilt eftersom jag omedelbart läste boken en gång till med sikte på den sinnliga tankekällans villkor. Den sinnliga tankekällan råder när orden och upplevelserna blir bilder och gestalter som i en gudasaga och då är originaltexten förstås särskilt viktig. Nu litar jag på Anna Strandbergs översättning.

Huvudpersonen i berättelsen är boktjuven Liesel. Hon är en föräldralös fosterdotter hos Hans och Rosa – lägg märke till folksagoklangen i namnen! Hennes riktiga mor har fört henne till dem, men hon försvinner sedan för alltid. Hennes lillebror hostade ihjäl sig på resan. På kyrkogården, där brodern begravdes stal Liesel sin första bok ur en snödriva. Det var en svart bok med silverbokstäver på pärmen: Dödgrävarens handbok.  Hon älskar den dystra boken och med hjälp av den lär Hans henne läsa om nätterna, när hon regelbundet vaknar kissvåt ur mardrömmen om sin döde bror.

Medan Rosas ansikte är ”skrudat i konstant ursinne” och förefaller vara gjort av veckad kartong har Hans ett ”dragspelsansikte”. Hans yrke är att måla, men sedan Hitler kom till makten sviker kunderna honom som inte är partimedlem. Med hjälp av dragspelet kan han få vissa inkomster. Och när Liesel och han slutar sina nattliga läslektioner, spelar han för henne. För Liesel är Hans ett med sitt instrument. ”Musiken såg henne rakt i ansiktet” läser jag.

Oj. Jag hade lekt med tanken att Liesel var den arketyp jag brukar kalla för Ögonflickan, flickan med ögonen och leendet, den här sagans Beatrice. Liesel är utrustad med ”ett svältfött leende” som hon ibland torkar bort med ärmen, står det. Och här är det musiken som ser, inte hon. Har jag alltså fel?

Nej, leendet kommer snart, vitt och brett. Det sker i läsövningarna när Liesel skall finna ett ord på bokstaven s. Efter en lång stund och med Hans hjälp kommer ordet ”Saumensch”. Det betyder ”smutsgris” och hör till Rosas vanligaste grälande tillmälen. Zusack strör in tyska ord i sin engelska text.

Hans belönar med att rita en flicka med ett stort leende. Liesel kommenterar förskräckt: ”Pappa!” viskade hon. ”Jag har ju inga ögon!”

Ja, så är det för ögonflickan i mitten på 30-talet på Himmel Strasse i Markus Zusaks roman Boktjuven. Först sitter seendet i musiken.

Om den här romanen måste jag skriva en blogg till, eller hur?