Boktjuven på Himmel Strasse
Igår skrev jag om Ögonflickan Liesel, hur hon fick sitt leende. Hennes fosterfar Hans såg på henne både med sitt instrument, dragspelet, och med sina snälla silverögon, medan han lärde henne läsa ur Dödgrävarens handbok. ”Pappa – dragspelaren – och Himmel Strasse” – det ena kunde inte existera utan det andra. Hans är musikens ängel för Liesel ännu i sin död, när huset på Himmel Strasse bombats till smulor.
Men det var ett ord som framkallade Liesels leende: ”Saumensch!” Bokstaven ”s” knöts till det språk som nyttjades mest i huset, och som kom ur Rosas veckade kartongansikte. Då var hennes ögon ”som två blekblå pappersbitar som klippts ur och klistrats fast i ansiktet”, inte särskilt seende alltså. Träsleven var hennes attribut. Om Liesel kom i onåd fick hon en kännbar överhalning med den, en ”Watschen”. Rosas språk var inte rikt, orden ”Saumensch” och ”Saukerl” blev såväl grälord som kärleksord. Men hennes tjocka kartonghud var ofta helt nedklottrad av bekymmer.
Så var det den dag då Max, den unge juden med de djupa våtmosseögonen, måste beredas rum i källaren. Den dagen såg Liesel på ett nytt sätt på sina fosterföräldrar: vilka var de här människorna egentligen? Rosas bitska ton var ett skydd, upptäckte hon. Inte kunde någon tro att en så argsint människa gömde en jude i källaren! Och därtill att hon troget räddade hans liv med ärtsoppa från det köksbord han aldrig kunde sitta vid, eftersom han inte fick synas på Himmel Strasse 33. Förbigående grannar spottade ändå på dörren, fast de inte visste något om hemligheten i källaren. Familjen bespottades eftersom Hans åtog sig att måla även judars egendom om det behövdes.
På Himmel Strasse 33 är vi i hjärtats hus, men vi kan till synes inte försvara den inre borg som där är byggd med dragspel och skällsord. Den yttre himlen över Molching som Liesel ser upp mot, när hon på kvällarna skurat spottloskorna från dörren, är oftast ”som slaskvatten”. Så ser hon den. Någon gång flyter stjärnor upp ur djupet, visar sig och försvinner strax igen ”ner i den tyska himlens vatten”. Hon hinner bara hälsa dem: ”Hej på er stjärnor!”
Dock befinner vi oss i kristen myt. 24 gånger kryddas texten med ”Jesus, Maria och Josef”, använt som kraftord. Jesu Kristi födelsedatum avfordras tre gånger Liesels bästa vän Rudy av en skräckledare i Hitlerjugend. ”Påskafton”, svarar han till slut på trots. Han låter inte kuva sig av den andres kalla ledarskap, men måste så småningom byta grupp för att stå ut. Rudy är Liesels bästa vän i öppenvärlden, och han tycks mig vara den drömmande ögonflickans typiska partner. Han är väldigt fysisk, en hungrig grabb som till sin fars förskräckelse målar sig svart som Jesse Owen ända in i öronen. Han smetar därmed ned sin faders tillrättavisande händer, en typisk allusion till kvantfysiken, där smetighet är begynnelsen till förändring. Han vill springa fort som den svarta idolen gjorde på olympiaden 1936. Rudy hjälper Liesel att stjäla både böcker och mat, men tillsammans lägger de också ut bröd på marken, där judarna släpar sig fram mot koncentrationslägret i Dachau. Så småningom glimmar hans citronskalsfärgade hår som en ”ljuslåga” i texten. Han kan inte bara stjäla – han kan också ge.
Ty vi är i ett passionsdrama. Ett fåtal gånger är svärordet endast: ”Kristus på korset!” Då gäller det Max liv. Max har ”äggskalsansikte” som ju påminner oss om påsk, och han har ”hår som fjädrar”, tycker Liesel. Fjädern är ett andligt tecken. Föreställningen om änglar är ju att de är bevingade väsen. Lillebror i Liesels drömmar är den minste broderns samvete. Max i källaren är ”maximus”, den fullvuxna Kristusdockan i Liesels livsdrama, inte bara för att han bär människornas blinda fiendebild på kroppen, utan också för att han själv förenar ord och bild i en liten bok som han i källarens ensamhet förfärdigat till Liesel.
Liesel erövrar det räddande språket, när hon slumpvis stjäl den ena boken efter den andra, särskilt från borgmästarinnans bibliotek. Hon delar såväl drömmarna som de stulna orden med hemliga Max i källaren.
Familjen på Himmel Strasse 33 gör tillsammans en mycket tänkvärd trollkonst. De tar papperet ur Hitlers Mein Kampf, målar sidorna vita, hänger dem på tork och ger dem till Max som ritar och berättar minnen, tankar och fantasier där. En berättelse heter Ordskakaren, och den handlar om ordens makt. Hitler har planterat en stor skog med ordträd. En liten flicka lär sig klättra där. Men när Max är sjuk fäller hon en tår, och den tåren blir ett frö som också blir ett ordträd. Detta träd döms att huggas ned. Men det visar sig vara omöjligt att fälla det träd som växer ur flickans deltagande tår. Ingen yxa biter på dess stam. Tåren har större styrka än orden.
Max måste till slut definitivt lämna källaren på Himmel Strasse, eftersom Gestapo blivit intresserade av Hans judevänlighet. Liesel spanar efter Max, och till slut återser hon honom bland de judar som trötta hasar sig genom staden på marsch mot Dachau. Hon rusar in i tåget och tar hans hand. Han kysser den. Detta sker strax innan bomberna krossar huset på Himmel Strasse 33. Den enda som överlever är Liesel, som satt i källaren och skrev om sitt liv.
Nu har jag skrivit två bloggar om en rik bok på 582 sidor. Tänk, så mycket jag avstått att berätta om. Jag har inte nämnt Pfiffikus, Visslaren, och knappast borgmästarinnan i badrock och med ben av porslin. Läs själva!
