Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag tar mig långsamt in i Beate Grimsruds senaste roman genom Ida Gowers Grimsruds omslag. Bokstäver rinner som tårar över kinden på en välformad kvinnomask, och när jag suttit och tittat en stund ser jag hela det mörka omslaget som doket kring en kvinnas huvud. Mjukt men bestämt sluter det sig kring pannan, genomskinligt hjärtformat smyger det sig mot kinden vid halsen. Som med en lömsk taggtråd mönstras doket av handskrivna ord i långa slingor. Författarens namn står i rosa versaler som knackat i sten av en ung hand för att säga: ”Jag har varit här”. De mjuka kurvorna på R och U i efternamnet har vållat besvär att forma, men namnet i sin helhet trotsar klart den fängslande bokstavstråden. Romanens titel skriven i vita mindre versaler innebär frihet till form och innehåll. Punkten över Å i ”dåre” och den helt onödiga punkten efter titelns sista ord ”FRI” har stjärnform. Vi går in i ett nytt universum. Vad skall vi finna där?

Ett författarfoto på omslagets insida visar ingen mask utan blottar en kämpande människa som samlar allt sitt mod för att visa oss sitt ansikte. Som en okammad liten flicka sitter hon där och möter vår blick över glasögonen – ja, hon gick genom skolan gravt synskadad utan att de vuxna förstod att ge henne rätt hjälp. Hon hade en pappa som kunde läsa långa sagor och berätta in kunskaper i huvudet på sin dyslektiska dotter, så hon klarade sig bra. Men han var opålitlig: ”Pappa fångar mig i sina farliga och roliga armar. Han kramar mig tätt intill sig. Han är varm och mjuk och doftar tuggtobak och vuxen. Men han är inte vuxen. Han vill kittlas igen.” Om det kommer ett slag eller en kram går inte heller alltid att förutse. Och nu läser vi henne som författare, vilket pappa alltid sa att hon redan var, så oändligt som hon själv fortsatte att berätta när hans saga var slut.  I ljuvt rosa tröja sitter hon på omslagsfliken och visar oss nävarna. Hon har lärt sig boxas. ”´Vilja, vilja, vilja. Kämpa, kämpa, kämpa´. Det är boxningstränarens röst”.

Romanen är skriven i jagform, men huvudpersonen heter förstås inte Beate utan Eli, som är både ett flicknamn och ett pojknamn och betyder ”min Gud” på hebreiska. Detta får vi veta i romanens första sats. ”Eli” är ett ord med tre bokstäver som handlar om en treenighet vi alla befinner oss i: det manliga, det kvinnliga och det universella. Eli är stjärnan i den här berättelsen eller den samlande punkten. Men Beate Grimsrud har varit här. Så berättar endast den som vandrat genom Hades. Ja, hon är en Eurydike som ropar på Orfeus. Men det är förstås min terminologi. Eurydike är namnet på den tankekälla vi har vanskött och förskjutit, och den ropar på oss ur vår nöd och kräver att kloka och rationella Orfeus skall befria henne. Och vad bjuder då Orfeus? Jag läser att Eli får i sig depåsprutor, valium, haldol, trilafon. litium, cisordinol, antabus och mycket mer och ibland förbättrar hon själv med alkohol, hasch, thinner, LSD. Samtalsterapi fick hon betala själv, dyrt, och hon var för utagerande för den privata psykodynamiska terapeutens ramar.

I skrivande stund bor Eli ensam sju trappor upp i ett hyreshus. Hon tycker att golvet i hennes lägenhet sluttar ned mot balkongen, så att hon inte kan motstå dragningskraften utan måste hålla i sig i sängen av alla krafter för att inte hoppa ut och slå ihjäl sig. Av sjukhuset har hon nu fått en kognitiv terapeut som hon kallar för Jonatan. Han har med sig en boll som han lägger på golvet. Bollen rör sig litet i en cirkel och blir sen liggande. Se där, vad som är verklighet! ”Jag tänker att en gemensam överenskommelse om att något helt fel är rätt, står där och räknas för sanning.”

Ja, så ser paret ut i vår kultur, tänker jag. Eurydikes sanning räknas inte. Tydligare kan det inte beskrivas.  Jag tar fram förstoringsglaset och läser i tårarna på omslaget: ”Espen gråter, Espen gråter…”

Beate Grimsrud är norska, och Espen Askeladd är namnet på den norska Dummerjöns, pojken som plockade upp allt möjligt skräp som de kloka bröderna gick förbi när de alla skulle pröva lyckan hos prinsessan. ”Jag fann!” är en Dummerjönsreplik som går genom hela romanen. Författaren tar oss tillbaka till en episod i småskolan, då Elis klass skulle spela sagan om hur Espen Askeladd vann prinsessan och kungariket. Eli, sex år, ville spela Espen men utsågs självklart till prinsessan, kanske för sitt vackra hårs skull. Visst måste hon göra som de vuxna bestämde. Men något annat tog över när föreställningen ägde rum i skolan. Prinsessan Eli skulle fråga pojken som spelade Espen Askeladd om sakerna han hade funnit, men hon kunde aldrig sluta med sina frågor utan fortsatte att hitta på och förvirrade alla. Så gick det till att Espen blev en röst inom henne, en arbetsgivare: ”Du är Espen. Du är inte bara Eli.” Hon var inte ”ensam i sin kropp”.

Man lär sig mycket om vuxnas förhållande till barn genom Beate Grimsruds roman. Problemställningar man inte löser blir kvar. Espen kan aldrig bli mer än sex år, och så fort vatten rinner gråter han: ”Jag kan tycka om honom och hans tårar. Jag kan hata honom för att han stör. För att han stjäl min tid och stänger mig ute från livet med andra människor.” För det är ju Elis kiss och tårar han gråter.

Fler röster uppstår. När hon är tio år kommer Emil, som hjälper henne ”klara döden”. På en kristen internatskola börjar Erik tala i henne, en rebell. ”en oemotståndlig stark jävel” (”kära Gud, låt mig inte bli kristen!”) Då är hon sexton år. Slutligen kommer den  snobbige prins Eugene när hon är tjugusex. Jonatan har en viss förståelse för rösterna. Eli har kanske behövt dem. Men nu gäller det att hon själv skall bestämma. Hon får scheman och program, och framför allt Jonatans trofasta acceptans och hopp om att hon skall lyckas bli ”frisk”.

Jag fann Beate Grimsruds roman, en dummerjönsroman som berört mig starkt i sitt angelägna ärende att öka förståelsen för det jag kallar ”den sinnliga tankekällan”, källan till drömmar, ”röster”, konst, dikt. Jo, jag fann.

 Författaren värjer sig för att användas av andra som något slags argumenterande vittne: ”det som till en början var lösa trådar har blivit en berättelse”. Så enkelt är det. Ur oss alla brusar sagan om vårt liv. ”Man är själv en källa till berättelser. Ös ur den.” Med andra ord: du som inte gjort precis samma erfarenheter som gestaltas i romanen, vänd ändå blicken mot dig själv. Vilka föreställningar om manligt och kvinnligt har format dig? Vilka gudar är dina arbetsgivare?

O, ljuvliga språk som jag ännu har att tänka med vid 87 års ålder! Att få läsa och skriva! Ni anar inte hur tacksam jag mer och mer blir åt mina gamla verktyg! Jag har just läst i tidningarna om Magnus William Olssons Ingersonetter, fyllda av diktarens sorg över av den intellektuella kontakten med sin gamla mamma. Hans bästa läsare är inte där mer! Hon har gått in i demensens dimma. Men sonetterna om henne var inte svåra att skriva. De kom till honom hur många som helst, färdiga liksom, fick jag intryck av. Sorgen ville ta form. Det måste jag läsa medan ögonen står mig bi (se min bok Jag tar det på kroppen jag).

På Babel var temat den här veckan: ”Blir man frisk av att skriva?” Där satt Johannes Anyuru, för mig en ny bekantskap, och Daniel Sjölin prisade honom för den bildrika roman han just givit ut: ”Äntligen!” Där satt också allkonstnären Caroline af Ugglas med sin terapeut som också är poet. De hade skrivit en bok tillsammans. Jo, att skriva var befriande och även sången, betonade Caroline ivrigt.

En gång gick jag själv den terapeutiska vägen och fann till min överraskning att mitt språk hade varit som instängt i min hjärna. Nu tog det en ny väg genom nervsystemet, smet förbi intellektet och förfriskade sig i nattens drömmar. Där klädde det av sig orden och uttryckte sig i stället i bilder, färger, dofter, smaker, beröringar och melodier. På morgonen skrev jag ned vad jag varit med om och fann oväntade betydelser. Ty två tankekällor har vi – en skapande och en tydande, en sinnlig och en abstraherande. Visst förändrades min värld när jag använde båda. Den fick tydlighet, djup och ande.

Jag visste inte vad jag hade saknat. Men det var inget mystiskt med det här, fast det ledde till större klarhet. Man kan jämföra med en starroperation. ”Skriv med kniv!” uppmanar huvudpersonen Stellan i Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne  (se min bok Duets torg). Det är många författare som har vittnat om att diktandet gjort dem seende och att de själva vill öppna ögonen på andra (se min bok Eurydikes visa).

Nervsystemet gav mig en sinnlig kompass. Hur jag kunde andas gav vägledning. Är det ”sankt” där du går – ta en annan väg! Är ”luften” tunn på de höga höjderna, stig ned bland folk! Och sätt fram på språkets bord, sådant som du själv kan svälja. Försök inte heller för artighets skull äta sådant andra serverar men som du egentligen inte kan smälta!  Fatta mod! Lönen kommer med bilden i natt. Eller med visan. Ferlin och Taube, deras visor sjöng i mina drömmar. För att inte tala om psalmer och andliga visor: ”Var jag går i skogar, berg och dalar  / följer mig en vän / jag hör hans röst!” Just det upplevde jag inifrån. (se min bok Åkerns hunger)

Diktarna skapade min atmosfär. Mina drömmar berikades otroligt genom deras bildrikedom. (Nu ser jag fram emot Anyuru!) Drömmeriidkaren Birger Sjöberg var en viktig lärare för mig. Hur Fridas vän kämpar mot diset i Lilla Paris! Jag kände igen mig (se min refuserade doktorsavhandling Drömfyllt rum). Det jag ”såg” lyckades jag alltså inte förmedla på den litteraturvetenskapliga institutionen. Det skulle Sjöberg ha förstått. Han gillade aldrig skolan och succén han gjorde med Fridas bok plågade honom snart. Mer stolt var han över Kriser och kransar som av samtiden dock betraktades som sorgligt misslyckad ”dårdikt”.

Det blev viktigt för mig som var lärare i såväl litteratur som psykologi att visa andra den här enkla vägen till det inre. Birgitta, Dante, Shakespeare, Ahlin, Dostojevskij, Enquist! Jag har anropat dem alla! Kom och lär oss bildernas kraft!

Visst har både eget och andras skriveri terapeutiska effekter, precis som det alltid har när man får veta mer om människans resurser. Man kan jämföra med sexualupplysning. Drömmarna hör dit, eftersom de badar våra sinnen. Men jag har slutat använda ordet ”terapi”.  Det handlar inte om en personlig sjukdom utan om en känslomässig utveckling som vi alla behöver. Tankekällornas samspel är artbevarande helt enkelt. Belönar demokrati! Sätt politikerna i drömskola!

Jag går in i en märkvärdig kyrka där flugan är korsfäst och där en död fladdermus kallas för Vinterns Ängel. Sparvhöken tycks likt en profet ur Gamla Testamentet vänta på uppenbarelse. Jag har tidigare sett stora dukar med mäktiga djurmålningar av konstnären Lennart Sjögren, men jag har inte förstått den religiösa klangbottnen så som jag nu gör när jag läser hans dikter i samlingen Världskråkan. Här är Lennart Sjögren kyrkmålare i en katedral som utgörs av utvalda dikter ur hans nästan 40 år långa poetiska liv. Den äldsta heter Myrorna och är först tryckt i diktsamlingen Människans fot 1972. Dikten handlar om en myrstack som hotande byggs högre och högre intill en trädstam:

Lägger man örat nära intill kan ett svagt susande
höras. Så som ett liv kan knapra. 

Äta eller ätas, myran eller trädet eller människan. Är det inte på detta grundvillkor Jesus också instiftar nattvarden? ”Min kropp för dig utgiven”. När man har läst diktsamlingen Världskråkan ordentligt får riten en mycket påtaglig innebörd. Flugan är del i den stora korsfästelse som pågår oavbrutet, och där vi alla ”medvarelser” är delaktiga. Världskråkan själv ropar som vore han Jahve: 

Hör mig när jag ropar ut över världen
Här är jag!
Jag lever! 

Jag är världskråkan
jag sliter upp mitt duniga bröst
också en kråka har dun närmast sitt hjärta
kärlekens, lustens och de milda drömmarnas dun.  

”Jag är!” ropar kråkan men han är ingen gud: 

jag har människans klor och hunger.
Jag har också människans vingar
men dunet längst inne mot hjärtat
är kråkans. 

”Mitt öppna bröst är inget altarskåp”, kungör han. Sjögren litar på att vi kan den gamla lutherska psalmen: ”Ack, Herre Jesus, hör min röst: gör dig ett tempel i mitt bröst.” Andra psalmer dyker upp i mitt öra, mest som antiteser. ”Var är den Vän som överallt jag söker?” frågar J. O. Wallin: 

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara! 

Sjögren lyfter liksom bort lager efter lager av psalmdiktares och andra konstnärers färger för att hitta det som ligger under. Hur ser ”källan” ut? Vem värderar? Vem gör urvalet?  Han jämför stort och smått i skapelsen på ett för vanan oväntat sätt: ”Vems vingar är mest glänsande: sångsvanens eller ordjurets?” Ordjuret lever i mjöl och honan är 0,7 mm lång medan hanen bara är 0,4 mm får vi veta. Men framför allt undrar diktaren ”vems mun som är den största: ordjurets eller den nu nästan utdöda vargens.” Ty hungern och den gnagande, tuggande munnen förenar alla i denna grymma kyrka, där den enes bröd, ro och lycka hela tiden förutsätter den andres lidande och död.

Här finns så gott om martyrer att människan knappt klarar att se det ”utan att få ett ansikte av trä” som det står i textremsan om den skabbitne rävens långsamma död: 

Och skabbens ägg öppnar sig
och de gläds en stund åt sitt nyvaknande
så som allt levande gör
i det brinnande såret har de
sitt goda bo. 

Men ”allra sämst har skabben som dör i brist på räv”, avslutas den dikten, och överraskningen får mig att skratta – men inte gott utan med ett inslag av vanmakt inför en storslagen sanning. Så vänds mitt perspektiv i denna katedral, i denna grymma communion med allt liv på jorden. Också djupt nere i mitt psyke ”där ingen mäter år eller värdeskalor” simmar Den blinda fisken: 

inte så långt ner mot det fiskliga
tränger sig gudar,
inga ikoner finns här att kyssa
inte så långt ner mot bottnens
och fenornas land. 

”En värld är varje människa” lär oss Ekelöf, vars intensiva dikt Sönderkysst madonna skymtar negativt i dikten om den blinda fiskens rike: ”inga ikoner finns här att kyssa”. I den här diktkyrkan är det råttan som hukar sig som en madonna över sina barn: 

En stund är hon blind i sin lycka
och de små ljusröda som ivrigt suger henne.
Hon är mager men de får ändå suga
hon kröker svansen till ett skydd för dem.
Skall jag ta ordet kärlek inför denna
varma grotta?
Var annars skall det brukas
-- om det nu överhuvudtaget skall brukas
Madonnan får bruka det.
Vi får bruka det.
 
Innan giftet kommer 

Målaren målar och tar sedan fram råttgiftet. Här finns ingen sentimentalitet. Det finns en integritetens gräns mellan människan och ”resten av det levande”, en gräns som konstnären måste både överskrida och hålla kvar. Insekternas prassel, de små livens susande gnag ställs mot människans förmåga att skapa katedraler, att till skillnad mot världskråkan och den blinda fisken göra sig ett tempel av ord och bilder i sitt bröst. En kärlekens grotta långt innan måttband och bokstäver uppfanns.