Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag går in i en märkvärdig kyrka där flugan är korsfäst och där en död fladdermus kallas för Vinterns Ängel. Sparvhöken tycks likt en profet ur Gamla Testamentet vänta på uppenbarelse. Jag har tidigare sett stora dukar med mäktiga djurmålningar av konstnären Lennart Sjögren, men jag har inte förstått den religiösa klangbottnen så som jag nu gör när jag läser hans dikter i samlingen Världskråkan. Här är Lennart Sjögren kyrkmålare i en katedral som utgörs av utvalda dikter ur hans nästan 40 år långa poetiska liv. Den äldsta heter Myrorna och är först tryckt i diktsamlingen Människans fot 1972. Dikten handlar om en myrstack som hotande byggs högre och högre intill en trädstam:

Lägger man örat nära intill kan ett svagt susande
höras. Så som ett liv kan knapra. 

Äta eller ätas, myran eller trädet eller människan. Är det inte på detta grundvillkor Jesus också instiftar nattvarden? ”Min kropp för dig utgiven”. När man har läst diktsamlingen Världskråkan ordentligt får riten en mycket påtaglig innebörd. Flugan är del i den stora korsfästelse som pågår oavbrutet, och där vi alla ”medvarelser” är delaktiga. Världskråkan själv ropar som vore han Jahve: 

Hör mig när jag ropar ut över världen
Här är jag!
Jag lever! 

Jag är världskråkan
jag sliter upp mitt duniga bröst
också en kråka har dun närmast sitt hjärta
kärlekens, lustens och de milda drömmarnas dun.  

”Jag är!” ropar kråkan men han är ingen gud: 

jag har människans klor och hunger.
Jag har också människans vingar
men dunet längst inne mot hjärtat
är kråkans. 

”Mitt öppna bröst är inget altarskåp”, kungör han. Sjögren litar på att vi kan den gamla lutherska psalmen: ”Ack, Herre Jesus, hör min röst: gör dig ett tempel i mitt bröst.” Andra psalmer dyker upp i mitt öra, mest som antiteser. ”Var är den Vän som överallt jag söker?” frågar J. O. Wallin: 

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara! 

Sjögren lyfter liksom bort lager efter lager av psalmdiktares och andra konstnärers färger för att hitta det som ligger under. Hur ser ”källan” ut? Vem värderar? Vem gör urvalet?  Han jämför stort och smått i skapelsen på ett för vanan oväntat sätt: ”Vems vingar är mest glänsande: sångsvanens eller ordjurets?” Ordjuret lever i mjöl och honan är 0,7 mm lång medan hanen bara är 0,4 mm får vi veta. Men framför allt undrar diktaren ”vems mun som är den största: ordjurets eller den nu nästan utdöda vargens.” Ty hungern och den gnagande, tuggande munnen förenar alla i denna grymma kyrka, där den enes bröd, ro och lycka hela tiden förutsätter den andres lidande och död.

Här finns så gott om martyrer att människan knappt klarar att se det ”utan att få ett ansikte av trä” som det står i textremsan om den skabbitne rävens långsamma död: 

Och skabbens ägg öppnar sig
och de gläds en stund åt sitt nyvaknande
så som allt levande gör
i det brinnande såret har de
sitt goda bo. 

Men ”allra sämst har skabben som dör i brist på räv”, avslutas den dikten, och överraskningen får mig att skratta – men inte gott utan med ett inslag av vanmakt inför en storslagen sanning. Så vänds mitt perspektiv i denna katedral, i denna grymma communion med allt liv på jorden. Också djupt nere i mitt psyke ”där ingen mäter år eller värdeskalor” simmar Den blinda fisken: 

inte så långt ner mot det fiskliga
tränger sig gudar,
inga ikoner finns här att kyssa
inte så långt ner mot bottnens
och fenornas land. 

”En värld är varje människa” lär oss Ekelöf, vars intensiva dikt Sönderkysst madonna skymtar negativt i dikten om den blinda fiskens rike: ”inga ikoner finns här att kyssa”. I den här diktkyrkan är det råttan som hukar sig som en madonna över sina barn: 

En stund är hon blind i sin lycka
och de små ljusröda som ivrigt suger henne.
Hon är mager men de får ändå suga
hon kröker svansen till ett skydd för dem.
Skall jag ta ordet kärlek inför denna
varma grotta?
Var annars skall det brukas
-- om det nu överhuvudtaget skall brukas
Madonnan får bruka det.
Vi får bruka det.
 
Innan giftet kommer 

Målaren målar och tar sedan fram råttgiftet. Här finns ingen sentimentalitet. Det finns en integritetens gräns mellan människan och ”resten av det levande”, en gräns som konstnären måste både överskrida och hålla kvar. Insekternas prassel, de små livens susande gnag ställs mot människans förmåga att skapa katedraler, att till skillnad mot världskråkan och den blinda fisken göra sig ett tempel av ord och bilder i sitt bröst. En kärlekens grotta långt innan måttband och bokstäver uppfanns.