Dröm dikt myt. Stina Hammar

 Underbara knoppningstider går så fort förbi. Det gäller att hålla i ögonblicket. Knäckepilarna vid Årstaviken får vänta − i dag blommar kastanjerna på Ringvägen. Jag skyndar mig att titta! I nittiårsåldern är alla sinnen hotade, inte minst ögonen. Jag vet att det är en nåd att jag än en gång får uppleva naturens slöseri med färger och former. Ögonblicket vidgas också av ett konstnärligt trolleri. Jag hör inom mig:

 

Nu drömmer fru Kastanjeblom

bland vita systrars skara . . .

  

Astrid Lindgrens busfrö Emil fyllde femtio igår. Om ett år fyller Elsa Beskows moderliga Fru Kastanjeblom hundra! Fru Kastanjeblom och hennes söner heter en saga i bilderboken Blomsterfesten i täppan som kom ut 1914. Texten har åldrats med sina pluralisformer, men inte sagans tema och bilderna.  

 

Elsa Beskow använde båda tankekällorna, när hon målade sina bilderböcker. Det var hennes pedagogiska idé att förena yttre och inre verklighet. På vänstra uppslaget i Blomsterfesten är hon således realistisk, så att vi lär oss något om den yttre naturen. Med känsliga penndrag visar hon hur kastanjeblad är gjorda och hur trädets pollenrika blommor ”stå högt mot rymden klara” vilket markeras med en flygande svala. Hon ritar taggiga kastanjer som barn tycker det är spännande att leka med. Den vuxne får tillfälle att visa barnen hur den roliga frukten kommit till ur den vackra blomman.

 

På högersidan får allting färg – där är det den andra tankekällan som råder, sagan och myten. Blomman förvandlas till en ung mors klänning och hårsmycke och kastanjerna blir rustning åt hennes söner som rider bort på kastanjebruna hästar under gröna skalschabrak: ”Sex unga, tappra riddersmän hon ser till striden rida”, läser jag. Tre riddare på hästar får rum på bilderbokssidan, men Elsas egna söner hade just blivit sex. Därför var det antalet viktigt. Efter förlossningen av sjätte barnet hade Elsa så svår ischias att hon under lång tid varken kunde stå eller gå. Ellen Key som inte trodde att moderskap gick att förena med yrkesverksamhet skrev ändå till henne:

 

”Det är så vackert av dig att ha sex gossar, som du riktigt är mor åt, och dock kunna växa själv, även som konstnärinna! Stackare dig med din ischias!”

 

En större smärta än så var att första världskriget brutit ut. Elsa gick in i en svår depression. I ett brev till Emilia Fogelclou skriver hon 1915: ”Jag tyckte det vore så skönt om Gud toge hela sin larmande, stridande, lidande mänsklighet upp i sin famn och läte den somna från alltsammans för alltid…” Hennes make, Natanael, var aktivt verksam pacifist, och 1912 hade han tillsammans med Ebba Pauli startat Birkagården, Sveriges första hemgård. Där skulle oliktänkande i alla åldrar kunna träffas i fred i klubbar och studiecirklar. Det var gemenskap mellan samhällsklasserna Natanael ville skapa, och inkomsten från Elsas bilderböcker gjorde det nu möjligt för honom att arbeta ideellt. Är det inte en hemgård vi skulle behöva i dag i Husby och andra förorter, där ungdomen i dag bränner grannens bilar? Ordet ”gemenskap” har jag inte hört någon nämna, däremot ”utanförskap”.  

 

Det fruktansvärda kriget fick Elsa att känna vanmakt. Vad var det för ”riddare” hennes söner skulle bli? Hur långt skulle hon kunna följa och skydda dem? Hur var det för fru Kastanjeblom?

 

Hon anar nog, där ljus hon står

och ler i moderslycka,

att dessa käcka söner får

hon ej i famnen trycka.

När de i höstglans rida ut,

hon längesedan blommat slut!

 

Ett barn som uppfattade vemodet i sagan Fru Kastanjeblom och hennes söner var Tove Jansson:

 

”Jag mindes henne skinande vit mot en svartgrön lövmassa, ett åskväder mullrade bakom en obestämd horisont som antydde vägen ut i världen, där fanns oroliga vindstötar och galopperande hästar.”

 

Men när hon som vuxen köpte boken fann hon ingenting av detta. Fru Kastanjeblom var lika vacker och vit som hon mindes henne, men av det mörka fanns i bilden ingenting:

 

”Jag var inte besviken… Hon behövde bara skriva att fru Kastanjeblom blommade ut alldeles ensam, och genast såg barnet det blomlösa, svarta bladverket, åskvädret och den ängsliga vinden.”

 

Fru Kastanjebloms vånda låg i luften åren under första världskriget, liksom upptakten till andra världskriget speglas i Glupska Kråkans gestalt i bilderboken Solägget 1932. Elsa Beskow är tidlös, därför att hon tänker med båda tankekällorna. Vi kämpar ännu med samma problem: den brinnande världen och det blommande liv vi önskar våra söner och döttrar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med anledning av att Søren Kierkegaard föddes en majdag för tvåhundra år sedan, skriver Maria Schottenius i DN i dag om samvetet. Alla har ett samvete som leder oss till vad som är rätt och fel, om vi lyssnar på allvar, menade Kierkegaard. Det är svårt att här och nu se något bättre alternativ, säger Maria Schottenius som egentligen är upprörd över hur barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus som frikändes för dråp på spädbarn har utsatts för skvaller och mobbats. ”Statens hela rättsapparat vändes mot en helt oskyldig människa och förstörde hennes liv”. Hon ställer frågan: ”Vad gör du när ditt samvete säger något annat än den grupp du tillhör?”

 

Visst behöver vi tala om samvete. Jag är som Kierkegaard övertygad om att människan är en varelse med samvete, men jag ser det mera än han som anlag och utvecklingsprocess. Ett demokratiskt samvete är ingenting som kommer av sig självt. I vårt samhälle är vi benägna att klandra eller berömma det utifrånstyrda beteendet, medan vi bortser från hela den autonoma symboliseringsförmågan som finns i drömmar och visor. Vi blir dresserade. Hur skall vi då kunna räkna med att den enskilde plötsligt skall tänka själv och stå ensam och stark mot gruppen? Var finns belöningen?

 

Kierkegaard kunde göra oväntade saker. Hans mest omtalade samvetsbragd var att han ville ge sin älskade Regine fri att gifta sig med en man som var mindre anskrämlig än han själv. Därför gjorde han allt för att hon inte skulle tycka om honom. Så tolkade Kierkegaard sitt intimaste samvete. Jag kan förstå honom. Att ge någon fri – det kan vara stort. Vad drömde han på natten? Porlade källan? Hade han någon visa i sitt öra som belöning? Det har han inte berättat. En sån här enkel visa kunde annars både göra ont och vara förstärkande:

 

Jag håller dig så kär,

jag stiger dig så när,

jag kan inte säga hur vacker du är –

jag låter dig stå för en annan.”

 

Som om slutet var det bästa. Frödings dikt om bergtrollet och prinsessan berättar om ett liknande problem. Trollet avstår från godbiten:

 

Det kristenbarnet får vara,

för vi troll, vi är troll vi,

och äta upp`na, den rara,

kan en väl knappt låta bli!

 

Det var sinnessjukdomen som var trollet som Fröding bar på. Det går att förstå.

 

Ledde samvetet Kierkegaard rätt? Han själv var övertygad. P. O. Enquist förfäktar i Liknelseboken att han gjorde både Regine och sig själv olyckliga för livet. Varför?

 

Om jag kommer i den situation Maria Schottenius frågar efter, där jag tänker på ett grundläggande annorlunda sätt än den grupp jag hör samman med, lyssnar jag intensivt till mitt inre. Vid sådana tillfällen jag minns hörde jag alla tänkbara baklängesmelodier spärra vägen som gruppen var inne på. Men så kom den här visan:

 

Fatta mod som Daniel,

mod att ensam stå!

mod att ta ett fast beslut

och följa det också!

 

Den signalen kunde jag inte missförstå. Det kan förstås tolkas som en barndomsskada. Till den melodin svängde min pappa med bästa samvete sin koncertina. Han sjöng om Daniel som kastades i lejongropen, när han som israelisk fånge i Babel vägrade tillbedja kung Darejaves som just hade tillträtt tronen. Det var dödsstraff på att dyrka någon annan gud än konungen. Daniel hade hemlandets gud, men först och främst var han en av Bibelns stora drömmare. Lejonen rörde honom inte! För mig var det en liknelse för integritet. Man kan inte äta upp mig!

 

Men påfrestningen vid sådana tillfällen är så stor som den var för den oskyldiga barnläkaren. Kanske drabbas hela familjen. Så detta behöver vi lära oss mycket mer om. ”Låt oss öppna laboratorier och skolor / och mötas där utan lättja”, uppmanar Göran Tunström, ”kanske finns en klar värld där de [symbolen och den yttre situationen] får plats på samma gång –”

 

Misstro inte symbolerna! De är vårt inre självförsvar. Det kan gälla livet.