Fru Kastanjebloms dag
Underbara knoppningstider går så fort förbi. Det gäller att hålla i ögonblicket. Knäckepilarna vid Årstaviken får vänta − i dag blommar kastanjerna på Ringvägen. Jag skyndar mig att titta! I nittiårsåldern är alla sinnen hotade, inte minst ögonen. Jag vet att det är en nåd att jag än en gång får uppleva naturens slöseri med färger och former. Ögonblicket vidgas också av ett konstnärligt trolleri. Jag hör inom mig:
Nu drömmer fru Kastanjeblom
bland vita systrars skara . . .
Astrid Lindgrens busfrö Emil fyllde femtio igår. Om ett år fyller Elsa Beskows moderliga Fru Kastanjeblom hundra! Fru Kastanjeblom och hennes söner heter en saga i bilderboken Blomsterfesten i täppan som kom ut 1914. Texten har åldrats med sina pluralisformer, men inte sagans tema och bilderna.
Elsa Beskow använde båda tankekällorna, när hon målade sina bilderböcker. Det var hennes pedagogiska idé att förena yttre och inre verklighet. På vänstra uppslaget i Blomsterfesten är hon således realistisk, så att vi lär oss något om den yttre naturen. Med känsliga penndrag visar hon hur kastanjeblad är gjorda och hur trädets pollenrika blommor ”stå högt mot rymden klara” vilket markeras med en flygande svala. Hon ritar taggiga kastanjer som barn tycker det är spännande att leka med. Den vuxne får tillfälle att visa barnen hur den roliga frukten kommit till ur den vackra blomman.
På högersidan får allting färg – där är det den andra tankekällan som råder, sagan och myten. Blomman förvandlas till en ung mors klänning och hårsmycke och kastanjerna blir rustning åt hennes söner som rider bort på kastanjebruna hästar under gröna skalschabrak: ”Sex unga, tappra riddersmän hon ser till striden rida”, läser jag. Tre riddare på hästar får rum på bilderbokssidan, men Elsas egna söner hade just blivit sex. Därför var det antalet viktigt. Efter förlossningen av sjätte barnet hade Elsa så svår ischias att hon under lång tid varken kunde stå eller gå. Ellen Key som inte trodde att moderskap gick att förena med yrkesverksamhet skrev ändå till henne:
”Det är så vackert av dig att ha sex gossar, som du riktigt är mor åt, och dock kunna växa själv, även som konstnärinna! Stackare dig med din ischias!”
En större smärta än så var att första världskriget brutit ut. Elsa gick in i en svår depression. I ett brev till Emilia Fogelclou skriver hon 1915: ”Jag tyckte det vore så skönt om Gud toge hela sin larmande, stridande, lidande mänsklighet upp i sin famn och läte den somna från alltsammans för alltid…” Hennes make, Natanael, var aktivt verksam pacifist, och 1912 hade han tillsammans med Ebba Pauli startat Birkagården, Sveriges första hemgård. Där skulle oliktänkande i alla åldrar kunna träffas i fred i klubbar och studiecirklar. Det var gemenskap mellan samhällsklasserna Natanael ville skapa, och inkomsten från Elsas bilderböcker gjorde det nu möjligt för honom att arbeta ideellt. Är det inte en hemgård vi skulle behöva i dag i Husby och andra förorter, där ungdomen i dag bränner grannens bilar? Ordet ”gemenskap” har jag inte hört någon nämna, däremot ”utanförskap”.
Det fruktansvärda kriget fick Elsa att känna vanmakt. Vad var det för ”riddare” hennes söner skulle bli? Hur långt skulle hon kunna följa och skydda dem? Hur var det för fru Kastanjeblom?
Hon anar nog, där ljus hon står
och ler i moderslycka,
att dessa käcka söner får
hon ej i famnen trycka.
När de i höstglans rida ut,
hon längesedan blommat slut!
Ett barn som uppfattade vemodet i sagan Fru Kastanjeblom och hennes söner var Tove Jansson:
”Jag mindes henne skinande vit mot en svartgrön lövmassa, ett åskväder mullrade bakom en obestämd horisont som antydde vägen ut i världen, där fanns oroliga vindstötar och galopperande hästar.”
Men när hon som vuxen köpte boken fann hon ingenting av detta. Fru Kastanjeblom var lika vacker och vit som hon mindes henne, men av det mörka fanns i bilden ingenting:
”Jag var inte besviken… Hon behövde bara skriva att fru Kastanjeblom blommade ut alldeles ensam, och genast såg barnet det blomlösa, svarta bladverket, åskvädret och den ängsliga vinden.”
Fru Kastanjebloms vånda låg i luften åren under första världskriget, liksom upptakten till andra världskriget speglas i Glupska Kråkans gestalt i bilderboken Solägget 1932. Elsa Beskow är tidlös, därför att hon tänker med båda tankekällorna. Vi kämpar ännu med samma problem: den brinnande världen och det blommande liv vi önskar våra söner och döttrar.
