Dröm dikt myt. Stina Hammar

Hos Göran Tunström fanns allt, dröm, dikt och myt. Jag arbetade med hans texter på många kurser, och till slut var det någon som sa: ”Kan du inte bjuda hit honom själv?” Jovisst, jag ringde honom, och han svarade att nu höll han på med något han skrev, så det passade inte. Just nu.

Sen fick jag genom andra höra att han var sjuk. Jag beslöt att jag skulle klara mig med det han berättat om sitt författarskap i sina böcker och för övrigt läsa på mitt sätt. Under en veckokurs på Sudret på Gotland pratade vi bara Tunström. Då visste jag att boken om författaren och tankekällorna skulle bli mitt nästa steg. När jag givit ut boken ”Duets torg” skickade jag den till honom.

Året var 1999. Det var just vid den tiden vi av åldersskäl flyttade från vår villa i Danderyd till en mer lättskött lägenhet i Tanto.  Jag stod bland packlårar på övervåningen i villan när telefonen ringde – och där var han minsann! ”Är det sant att Eva Bonnier inte tog emot ditt manuskript? Det skall jag nypa henne för! Jo, hon har råd att vårda kulturen!” ”Hur känns det att läsa?” frågade jag. ”Jag blir smickrad förstås – jag läser som om det handlade om någon annan”.

Medan jag talade med Göran Tunström på övervåningen, gick bandspelaren på i telefonsvararen i undervåningen! Det var tyvärr alldeles för kort tilltaget! Ändå fick jag ju något dokumenterat! Jag fick också adress och telefonnummer till författaren. Jag kunde känna mig välkommen med mina frågor. Men jag hann aldrig utnyttja detta på grund av Göran Tunströms sjukdom och död.

Det är från romanen ”Juloratoriet” som jag erövrat begreppet ”tankekällorna”. Syskonen Sidner och Eva-Liisa Nordensons  musikaliska mor Solveig stångas ihjäl av en flock kor. 12-åriga Sidner kastar sig över sin sexåriga lillasyster, för att hon inte skall se: ”gluggen mellan tänderna  stirrar på honom, hennes öron stirrar, näsan gör det”.  I förtvivlan biter han henne i kinden så att det blöder, och hon kallar följdriktigt honom för ”skitstövel”. Till slut ligger hon avspänd under honom, tömd på all energi. ”De ser varandra rätt in i tankekällorna”.

Boken handlar om hur energierna återfinner varandra i paret Torin och Härliga Birgitta. Men aldrig  har jag sett detta beskrivas. Vår bländade kultur ger uppmärksamheten till Solveig.

Nej, ”Eurydikes visa” sålde inte. Kunde jag för den skull sluta tro på allt jag lärt mig om människans gestalt av mina drömmar och av konstnärer i flera länder? Vi var inte så internationella i min ungdom, men genom Tomas uppdrag för OECD  hade vi tillfälle att i 60-årsåldern gå omkring på olika muséer i Paris – det var en fest! Jag tillämpade Montague Ullmans metod, lånade målningarna och tolkade dem som om de var drömmar

Picasso har målat sin son, ”Paul en pierrot”. Gossen står i snövit clowndräkt med svart hatt och svarta skor på ett rött balkonggolv. Ett vackert järnstaket bakom hans rygg skyddar honom från fall. Hela hans hållning utstrålar integritet.

Pauls sätt att tyda världen framgår av hans kläder. Han är fortfarande kvar i svart-vit dualism, fast det konstnärliga tycks vara hans kall. Hans personliga kalufs sticker fram under den runda, svarta hatten och hans ögon är iakttagande och klara.. I det röda golvet lyser den sinnliga tankekällan emot mig, och i järnstaketets former ser jag den abstraherande tankekällan. I det dubbla mönstret kan han utvecklas bortom den svart-vita dualismen.

Det är en förhoppningsfull faders öga som styrt Picassos pensel 1925. Konstnärer måste ju oftast måla på andras beställning. Det var viktigt att överleva utan att för den skull svika sitt öga! Ett exempel på hur det kunde gå till bjöd mig 1700-tals målaren Jean Baptiste Chardin, berömd för sina barnporträtt. Jag minns ett porträtt från Louvren. Kanske heter det ”Flicka med katt”? Det kan jag tyvärr inte kontrollera i dag, men det som är det viktiga är att förstå att konstnären har en uppdragsgivare inom sig själv.

Chardin målade på beställning en liten flicka som en madonna i vit klänning och hätta och med älsklingskatten som ett Kristusbarn i knät. Men om man ser närmare efter övergår flickans ena arm i kattens tass och den andra slutar i kattens svans. Ett annat mönster än madonnans framträdde för mina förvånade ögon: tassen och svansen. Att klösa och att svansa är också ett par!

Den abstraherande tankekällan ser förstås inte det dubbla mönstret. Därför blev säkert Chardins kund nöjd.

Vår egen Carl Larsson målade förstås sin barnskara och andras ungar. För den som ger sig in på strövtåg i hans värld vill jag bara ge ett tips:

börja med att se hur vinden blåser i barnens hår och räknar hårstråna!

Nästa gång kommer jag till de många böckerna i källaren igen.

Böcker gratis!

De tre läsa-lättböcker som jag berättat om i en föregående blogg, gav nig en liten inkomst och Elsa Beskow-biografin likaså. Boken om Birger Sjöberg, ”Drömfyllt rum” med Janina Lutereks kvinnoängel på pärmen, avvisades av både litteraturprofessor Kjell Espmark och Sjöbergsällskapet med Ingemar Wizelius i spetsen. Den boken som lärde mig se så mycket! Tomas Hammars FoU-förlag var enda chansen! FoU betyder ”Frun och Ungarna”, sa Tomas, men förlaget användes bara av mig.

Nå, jag fick i alla fall kulturstöd för Sjöbergboken. Det berodde, tror jag, på Maria Bergom Larssons förstående recension. Hon såg att ”Fridas visor” kunde läsas som en frihetskamp, så som jag gjorde. Själv förde jag nu den kampen i mitt personliga liv som lärare. Jag undervisade på ett nytt och okonventionellt sätt. Jag kunde be eleverna rita vad de upplevde av en dikt. Huvudsaken var att de själva blev berörda av skaparkraften, att de upplevde att den bodde i dem själva. Jag tog Erich Fromms ”Det glömda språket” (1974) till kursbok i psykologi. Fromm är folkbildare. Han delar med sig av sin kunskap. Och han tolkar också diktare. Han lärde mig att dröm och dikt hör ihop.  

Sedan skolan flyttat till ABF-huset med dess öppna trapphus och korridorer fann det dåligt med ostörda samtalsvrår. Jag begärde att skolan skulle ordna ett samtalsrum där vilken lärare som helst kunde tala ostörd med någon bekymrad elev när det behövdes. Jag misstroddes mycket av mina kolleger. Drog jag inte svaga elever till skolan? Fick en vanlig människa syssla med drömmar? Var det inte terapi i stället för undervisning?

Jag kände mig mobbad och tog tjänstledigt medan jag sökte ny anställning. Jag var ju ordinarie lärare och kunde inte avsättas. Jag larmade styrelsen. SÖ tillsatte en betrodd man för att utreda mitt fall. Han förstod att det var omöjligt för mig att gå tllbaka. Det slutade med att jag fick halva lönen med mig till Nordens folkhögskola på Biskops Arnö. Där fanns en kvinnlig rektor. Spelade det någon roll? Tack, Birgitta Östlund, för modet att ta emot mig, en 60-årig lärare som gjort sig obekväm! ”Jag törs inte låta dig gå” sa Birgitta.

Jag deltog i det ordinarie programmet på Biskops Arnö, men innan jag pensionerades hann jag ha fyra höstterminskurser på heltid under rubriken ”Människans inre bilder”. En gång i veckan hade vi drömgrupp, nu med Montague Ullmans ”Använd dina drömmar” (1981) till stöd. Ja, Montague kom gärna själv och undervisade om sin metod. En gång i veckan hade vi dessutom skapande i målarfärg eller lera. Jag fick en uppskattad medarbetare under många år framåt, Lis Beth Wedin, som var utbildad särskilt för att leda grupper. Dessutom hade jag många kortkurser i en serie som jag kallade ”Dröm, myt och saga”. Dem fortsatte jag med efter min pensionering. Och det finns numera grupper som arbetar vidare i olika former efter Ullmans metod, t.ex. i ”Drömgruppsforum” med tidskriften ”Drömdialog”.

De sista åren fick jag alltså rika resurser. Först år 1997 fick jag tid och lust att skriva en bok igen. Det blev ”Eurydikes visa”. Jag fick idén från en novell av Lars Ahlin: ”De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades”. Orfeus har fått sin lyra av ljusets gud, Apollon, medan Eurydike, biten av en orm, förpassas till det mörka Hades. Orfeus misslyckas att spela henne ut ur dödsriket. Lars Ahlin vänder på problemet och Eurydike (Evy) får sjunga Orfeus (Kurre sotarmurre) till liv, när han fastnat i den heta skorstenspipan. Det inspirerade mig. Jag höll ju på med ett befrielsearbete själv! Orfeus hade fått sin dagsljuslyra – nu skulle Eurydike få sin innerliga visa! Jag tänkte på visan-i-örat som jag länge tolkat som en dröm. För första gången myntade jag nu begreppet ”tankekällorna”.

Lars Ahlins novell behandlade jag först i den nya boken. Men jag ville visa att många diktare i hela världen var ”drömfyllda rum”. Samma omvälvning som hänt med Sjöbergs ”Lilla Paris” skedde med mina ögon, när jag läste Dostojevskijs ”Idioten”. Jag fann att drömmaren Ippolit mot författarens vilja tar plats som huvudperson, inte Furst Mysjkin, som författaren ville! Kampen går att följa i Dostojevskijs egen anteckningsbok. Men när man inte räknar drömmen som en realitet , fast i en helt annan logisk ordning, så ser man inte den viktiga dimension som Ippolit företräder utan räknar honom som en betydelselös biperson.

Men i mitt källarkontor kämpar diktaren sin kamp ohörd. Det blir ett präktigt bokbål en gång, för jag har ju tryckt så många böcker att jag kunnat söka kulturstöd – utan att få det! Jag vill nu gärna sprida dem för den sinnliga tankekällans skull.