konstnärens öga
Nej, ”Eurydikes visa” sålde inte. Kunde jag för den skull sluta tro på allt jag lärt mig om människans gestalt av mina drömmar och av konstnärer i flera länder? Vi var inte så internationella i min ungdom, men genom Tomas uppdrag för OECD hade vi tillfälle att i 60-årsåldern gå omkring på olika muséer i Paris – det var en fest! Jag tillämpade Montague Ullmans metod, lånade målningarna och tolkade dem som om de var drömmar
Picasso har målat sin son, ”Paul en pierrot”. Gossen står i snövit clowndräkt med svart hatt och svarta skor på ett rött balkonggolv. Ett vackert järnstaket bakom hans rygg skyddar honom från fall. Hela hans hållning utstrålar integritet.
Pauls sätt att tyda världen framgår av hans kläder. Han är fortfarande kvar i svart-vit dualism, fast det konstnärliga tycks vara hans kall. Hans personliga kalufs sticker fram under den runda, svarta hatten och hans ögon är iakttagande och klara.. I det röda golvet lyser den sinnliga tankekällan emot mig, och i järnstaketets former ser jag den abstraherande tankekällan. I det dubbla mönstret kan han utvecklas bortom den svart-vita dualismen.
Det är en förhoppningsfull faders öga som styrt Picassos pensel 1925. Konstnärer måste ju oftast måla på andras beställning. Det var viktigt att överleva utan att för den skull svika sitt öga! Ett exempel på hur det kunde gå till bjöd mig 1700-tals målaren Jean Baptiste Chardin, berömd för sina barnporträtt. Jag minns ett porträtt från Louvren. Kanske heter det ”Flicka med katt”? Det kan jag tyvärr inte kontrollera i dag, men det som är det viktiga är att förstå att konstnären har en uppdragsgivare inom sig själv.
Chardin målade på beställning en liten flicka som en madonna i vit klänning och hätta och med älsklingskatten som ett Kristusbarn i knät. Men om man ser närmare efter övergår flickans ena arm i kattens tass och den andra slutar i kattens svans. Ett annat mönster än madonnans framträdde för mina förvånade ögon: tassen och svansen. Att klösa och att svansa är också ett par!
Den abstraherande tankekällan ser förstås inte det dubbla mönstret. Därför blev säkert Chardins kund nöjd.
Vår egen Carl Larsson målade förstås sin barnskara och andras ungar. För den som ger sig in på strövtåg i hans värld vill jag bara ge ett tips:
börja med att se hur vinden blåser i barnens hår och räknar hårstråna!
Nästa gång kommer jag till de många böckerna i källaren igen.
