Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

När jag slagit igen Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten tumlar intrycken av texten och innehållet över mig. Hur skall jag kunna reda ut alla trådar? Utgångspunkt för berättelsen var en havsbild, berättar Trotzig för Agneta Pleijel: ”när det blåser häftigt och det är starkt solljus, kan havet se ut som en sorts massa, en tjock magma. Och om ett moln då går för solen inne vid land, kan landet se mycket svart ut i kontrast till det starkt belysta havet.”

Ur denna bild av mörker och ljus över havet skulle handlingen växa. ”Men det handlar hela tiden om ett inre landskap”, förklarar hon. ”Det blir inte bra förrän den där yttre miljön har omvandlats till en inre eller är en inre verklighet.”

 

Att finna det inre landskapet i det yttre är ett arbete också för läsaren. När jag själv läser dröjer det tills min uppmärksamhet fångas av själva naturskildringen. Först lägger jag märke till relationerna. Jag ser den ensamma föderskan i hamnboden och börjar undra över varför hon är så ensam. Var är hennes mor? Särskilt aktualiseras frågan om moderskapets betydelse när barnet får en ”gudmor” som är mycket gammal. Jag börjar titta i texten efter andra viktiga personers mödrar och finner att de nästan alla omkommit eller tidigt och brutalt skilts från sina barn. De mödrar som finns har dessutom mycket litet intresse för sina barn.

 

Den oönskade Merete, som tappades i gatan av sin halvblinda gudmor och blev puckelryggig, sattes ut i djupaste skogen av sin hatiska mormor, när hennes kraftlösa mor dött. Meretes mormor påminner om folksagans styvmödrar. Merete räddades av en kringvandrande cirkus och visades för pengar. Halvt förlamad utnyttjades hon som vuxen av ett antal män och födde en pojke som avled i en smittosam sjukdom. En blind folkhop stenade henne till döds och slutligen bands hon vid en ekplanka, tyngd av järnlänkar och stenar och kastades i havet. Också en sorts korsfästelse?

 

Då blir jag äntligen medveten om havet:

 

”Havet är en mor.” ”Kroppen vilar nu för alltid i havet som barnet vilar i moderns kropp. Som barnet lyssnar till moderns hjärtslag och hennes blods höga sång, som är allt liv det har, så lyssnar kroppen i all evighet till havets röst…”

 

Lyssnar? Plötsligt blir bilden av den stenade och dränkta kvinnan väldigt aktuell. Inte tror vi att alla flyktingar som genom vår blindhet och grymhet i dag omkommer i havet ligger och lyssnar till dess modersröst. Den tanken känns cynisk. Här behövs politiska åtgärder.

 

När diktaren personifierar havet, sker en övergång från verklighetsbeskrivningen av det obarmhärtiga som sker till den sinnliga tankekällans liknelsespråk. En grundläggande gemenskap betonas. All naturen är vår mor, vår syster och vår bror som Franciskus lär oss i sin Solsång. Orden och lagen hör däremot enligt den sinnliga tankekällans personifierande tänkesätt till ”faderns ordning”, och den råder i det dagliga slitet, där man inte tycker sig ha tid till oklarheter. Det finns en spänning mellan de två sätten att tänka, en ständig förväxling som sårar människorna och gör dem besvikna.

 

Sammanblandning av tankekällorna ger rum för vidskepelse. Man söker i det yttre efter det inres gåvor. Kärleken beskrivs i en psalm som ”en källa, djup och ren”. Men Meretes mor liksom många andra beslutar sig att föra sin dotter till orten Källa på norra Öland för en möjlig helbrägdagörelse. Hon vill ”kasta sig i Guds barmhärtighet. Som i ett hav”. Men vid överfarten från Blekinge till Öland lär hon känna kärlekslösa naturkrafter:: ”Som om ett väldigt obekant djur hade gripit dem med sina jättekäftar, det lekte med dem, det slungade dem hit och dit mellan sina grymma, stora, snabba tassar, snart skulle det sluka dem.”

 

Merete blev inte botad, fast hon kom fram och doppades i vattnet vid Guds moders kyrka i Källa. Modern kände sig då övergiven av Gud, och det bestämde hennes uppgivenhet för resten av livet. ”Inte Gud själv kan bända upp den övergivnas utsvultna klogrepp omkring sin övergivenhet. Hennes föda. Den enda hon till sist kan ta till sig”.

 

För den sinnliga tankekällan är livets bröd i alla bemärkelser en central företeelse. Du äter det andliga, det är ”Guds kropp”.

 

Men Merete reagerade på ett annat sätt på besvikelsen. Det öppnade sig ”som en port i henne in mot ett djup…ett blåsande havs ändlöshet var därinne. Och i havets ändlösa mörker en brinnande stillhet. Och i stillheten den outsägliges boning.”

 

Så minns jag till slut att den puckelryggiga Merete ändå är ”Ögonflickan” som bor i en kultur som hånar henne, sätter ut henne att dö i skogen av föreställningar, visar henne för pengar, skyller alla olyckor på henne, den obegripliga. Hon har en brinnande stillhet i sitt bröst.

 

Människorna i Åhus har byggt en stad med borgmästargård, svartbrödrakloster och kyrka som heter S:a Maria efter Jesu mor. Men allt människan bygger ligger i naturens jättehand och följer ytterst dess lagar. Så är det också med människans inre, om hon inte vårdar det. Trots S:a Mariakyrkan och klostret är det djurets reflexer och inte andens som tycks bestämma i staden. Här bor olyckliga människor som hatar varandra och vill varandra ont.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Birgitta Trotzig diktar medvetet nära den sinnliga tankekällan. I ett långt samtal med Agneta Pleijel berättar hon att hon alltid utgår från en bild när hon skapar en berättelse (Ord & Bild 1982). ”De bilder jag skriver ned är visserligen inte drömda. Men de är av samma karaktär”, förklarar hon. Skrivandet styrs av en väntan på dessa bilder. Hon undersöker dem, ser vart de leder och försöker ”hålla det logiska tänkandet borta”. Berättelsen skall växa organiskt som ett träd. Det märks genast om hon försöker ”konstruera uianpå”. Diktandets svåra konst är att skapa ett språk som följer bilderna.

 

Det Birgitta Trotzig kallar ”det logiska tänkandet”, kallar jag ”den abstraherande tankekällan”. Den innefattar vårt vanliga ord-tänkande som varken väger något eller smakar eller äger drömmens sinnlighet. Den sinnliga tankekällan använder sinnena för att förbinda tankar med känslor, men den saknar verkligen inte logik. Den har bara en annan logik än den lineära orsak-och-verkanlogiken. Den sinnliga tankekällans logik personifierar och strävar efter att inkludera många komponenter i en krets kring en kärna. Det klassiska exemplet i vår kultur är Jesus i kretsen av tolv lärjungar, mer eller mindre svåra att integrera. Det mytiska mönstret spelar en stor roll i Birgitta Trotzigs författarskap.

 

Myten kan speglas bakvänt och därmed lösa upp schablonmässiga föreställningar. En berättelse från kusten börjar en långfredag i mitten på 1400-talet med att ett barns föds på halmen i en hamnbod i den gamla kuststaden Åhus i östra Skåne. Birgitta Trotzig håller dubbel tideräkning i sin berättelse. Vi följer såväl den världsliga almanackan som kyrkoåret. Händelserna får betydelse i båda dimensionerna. Också Kristusbarnet föddes enligt legenden på halm, men här råder långfredagsstämning redan när barnet föds. Det är en liten flicka. Kan Keistusbarnet vara en flicka? Ingen änglasång hörs, inga herdar syns till, inte ens någon fadersgestalt. Den övergivna modern slår själv knut på navelsträngen, men hon kan inte komma sig för med att döda det ovälkomna barnet. En prästmunk kommer händelsevis förbi på härbärget dit hon i sin nöd tagit sin tillflykt. Han skaffar fram en ”gudmor”, och munken döper barnet till Merete, kanske en ovanlig form av namnet Maria.  

 

Barnets gudmor är en gammal fattig kvinna, men kanske är hon en skyddsängel ändå. Hon ger mor och barn husrum i den vindsvåning hon själv lånar av en garvare som har sin verkstad på gatuplanet. I motsats mot Meretes fysiska mor fäster gudmodern sig vid barnet. ”Ty barnet, det lilla, var som den första läkedomen, den första drycken liv efter en lång, lång vandring – å, så lång.” Hon var ”den första fina fläkten av en ny dag, den första andningen”.

 

Det är som om gudmodern väntar på någon som är inkarnerad i barnet. Med sina nästan blinda ögon tycker hon sig se ned i barnets mörkglänsande ögon som ”skådade och såg” tillbaka upp mot hennes svagsynta blick. Men så skyms hennes synfält åter och hon blir osäker: har hon sett barnets mörka ögon eller ej? Ögonen är tecknet: ”måtte det vara du, min kära, kära. Som jag ser.”

 

Varje nyfött barn är ju fullt av okända möjligheter. Men i den mytiska koden är vi alla bärare av något specifikt villkor som gör oss till just människor. En viktig, artbevarande förmåga riskerar kanske att dö ut, om den inte används. ”Gudmodern” tycks mig vara den komponent i den sinnliga tankekällans resurser som jag brukar kalla för ”ögonflickan”.  Här är hon uråldrig, ringaktad och halvblind men likväl en ”gudmoder” som lidelsefullt väntar på förnyelse. Hon väntar på någon som kan ”skåda” med olika ”seenden”, där hennes egen drömska, visionära förmåga snart tar slut. Merete skall alltid djupt inom sig känna ”spåret” av gudmoderns blick.

 

Här sker ett generationsskifte. Vaktombytet blir svårt. Gudmodern ser verkligheten så suddigt att hon med barnet i famnen slinter på stegen som står rest mot vindsporten. Hon själv dör av skadorna och barnet skadar ryggen och blir puckelryggig.

 

Den sinnliga tankekällan använder ofta kroppsbilder för att belysa det andliga tillståndet. Meretes skadade kropp säger något om ”ögonflickans” villkor i kulturen. Här är det viktigt att skilja på tankekällorna,  så att man inte ger skadade människor betydelser de inte har.

Merete är inte romanens huvudperson, men vi får följa hennes usla liv. På de fyra sista sidorna får hon skulden för en smittosam sjukdom som drabbat barnen i staden. En folkhop stenar henne till döds.

 

 

 

Språnget ut i friheten. Om ögonblicket när konsten blir revolutionär, så heter en essäbok som Birgitta Holm har skrivit (Ordfront 2015). I ett kapitel tar hon upp min bok om Birger Sjöberg, Drömfyllt rum (Tomas Hammar FoU 1982) -- ett frihetssprång inspirerat av Birger Sjöbergs kamp för frihet i den kvävande dvalan i Lilla Paris! Inte kunde jag tro att samma dvala rådde vid universitetet i Stockholm! Texten och tankarna i Drömfyllt rum avvisades som doktorsavhandling i litteraturhistoria. På så sätt blev de verkligen revolutionära för mig och för andra som lät sig djupt beröras av Sjöbergs kamp för klarhet. Det finns andra logiska system än det Newtonska vi använder till vardags. Det finns andra språkgalaxer.

 

Birgitta Holm var med mig från början och såg ett värde i mitt sökande. I Språnget ut i friheten presenterar hon den terminologi jag använder för människans två grundläggande sätt att tänka: den abstraherande tankekällan och den sinnliga tankekällan. Hon nämner också den sinnliga tankekällans ekoinstrument, visan-i-örat.

 

Jag behövde alltså andra begrepp än de etablerade medvetandenivåerna som Freud och Jung använder. Begreppet ”det omedvetna” uppfattade jag alltför accepterande, som om vi inte behövde drömmens, diktens, konstens och religionens symbolvärldar, bara för att vi är tvivlande människor. På så sätt vårdar vi inte vår existentiella ljuskälla.

 

Innan jag ger upp mitt bloggeri vill jag nu ännu en gång försöka beskriva begreppet ”den sinnliga tankekällan” och ge prov på dess verktygslåda. Denna gång tar jag hjälp av en äldre roman som jag just läst om, nämligen En berättelse från kusten av Birgitta Trotzig (Bonniers 1961, tillägnad Nelly Sachs).

 

En berättelse från kusten läste jag för första gången 1990, när jag hade en så svår sorg att jag inte tålde minsta försköning av verkligheten. Jag ville trots detta ha sommarkurs som vanligt på Biskops-Arnö, en kurs i den serie vi i skolans utbud kallade för ”dröm-myt-saga”. Det var en alfabetiseringsprocess jag slogs för, och den kunde jag inte svika. Kursdeltagarna skulle få öva sin symboliseringsförmåga genom att drömma, måla, använda lera eller annat skaparmaterial, som naturen kring oss bjöd. Vi skulle dessutom utvidga drömmarnas område med en roman som alla skulle ha läst. Genom romanen skulle vi kunna förnya vår invanda bildvärld. Helst skulle romanen också ha mytologisk anknytning. Vilken diktare skulle jag välja? Birgitta Trotzig var en pålitligt mörk författare som hade valt att konvertera till katolicismen. Hon kunde nog vägleda mig, hoppades jag.

 

Till sommarkursen 1990 valde jag till slut en annan roman av samma författare: De utsatta.. Om den hade Ulf Eriksson just skrivit en insiktsfull bok som heter I det lysande mörkret (Bonniers 1988). Den var mig till stor hjälp. Jag kallade hela kursen för Det lysande mörkret. Och mörkret lyste verkligen. En av kursdeltagarna, en kvinnlig konstnär och utbildad psykolog och bildterapeut, kom alldeles uppskakad in på den första lektionen, där vi skulle presentera oss för varandra. Med svarta linjer på ett papper visade hon hur hon möttes liksom av vågor av mörker och ljus, när hon nyss bilade upp till folkhögskolan.

 

Det var en välutbildad person som överväldigad gav oss exempel på hur fysiskt den sinnliga tankekällan kan ta världen i besittning. Vi blir rädda och uppskakade. Jag förstår att jag laddade mörkret på det sättet när jag var barn – ingenting de vuxna någonsin kunde förstå och hjälpa mig med, just för att de bara levde med en tankekälla. Allt var samma sorts verklighet, almanackan och bibeln tyddes efter samma tankemönster. Men vågorna av mörker och ljus på vägen upp mot Biskops-Arnö var inget atmosfäriskt fenomen utan en sinnlig bildtanke som en konstnärs nervsystem skapade. En sorts brinnande buske. Hennes starka upplevelse ledde vidare till en nattdröm som vi alla kunde dela – mörkret lyste. För mig var det en stor tröst.