Det yttre och det inre landskapet
När jag slagit igen Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten tumlar intrycken av texten och innehållet över mig. Hur skall jag kunna reda ut alla trådar? Utgångspunkt för berättelsen var en havsbild, berättar Trotzig för Agneta Pleijel: ”när det blåser häftigt och det är starkt solljus, kan havet se ut som en sorts massa, en tjock magma. Och om ett moln då går för solen inne vid land, kan landet se mycket svart ut i kontrast till det starkt belysta havet.”
Ur denna bild av mörker och ljus över havet skulle handlingen växa. ”Men det handlar hela tiden om ett inre landskap”, förklarar hon. ”Det blir inte bra förrän den där yttre miljön har omvandlats till en inre eller är en inre verklighet.”
Att finna det inre landskapet i det yttre är ett arbete också för läsaren. När jag själv läser dröjer det tills min uppmärksamhet fångas av själva naturskildringen. Först lägger jag märke till relationerna. Jag ser den ensamma föderskan i hamnboden och börjar undra över varför hon är så ensam. Var är hennes mor? Särskilt aktualiseras frågan om moderskapets betydelse när barnet får en ”gudmor” som är mycket gammal. Jag börjar titta i texten efter andra viktiga personers mödrar och finner att de nästan alla omkommit eller tidigt och brutalt skilts från sina barn. De mödrar som finns har dessutom mycket litet intresse för sina barn.
Den oönskade Merete, som tappades i gatan av sin halvblinda gudmor och blev puckelryggig, sattes ut i djupaste skogen av sin hatiska mormor, när hennes kraftlösa mor dött. Meretes mormor påminner om folksagans styvmödrar. Merete räddades av en kringvandrande cirkus och visades för pengar. Halvt förlamad utnyttjades hon som vuxen av ett antal män och födde en pojke som avled i en smittosam sjukdom. En blind folkhop stenade henne till döds och slutligen bands hon vid en ekplanka, tyngd av järnlänkar och stenar och kastades i havet. Också en sorts korsfästelse?
Då blir jag äntligen medveten om havet:
”Havet är en mor.” ”Kroppen vilar nu för alltid i havet som barnet vilar i moderns kropp. Som barnet lyssnar till moderns hjärtslag och hennes blods höga sång, som är allt liv det har, så lyssnar kroppen i all evighet till havets röst…”
Lyssnar? Plötsligt blir bilden av den stenade och dränkta kvinnan väldigt aktuell. Inte tror vi att alla flyktingar som genom vår blindhet och grymhet i dag omkommer i havet ligger och lyssnar till dess modersröst. Den tanken känns cynisk. Här behövs politiska åtgärder.
När diktaren personifierar havet, sker en övergång från verklighetsbeskrivningen av det obarmhärtiga som sker till den sinnliga tankekällans liknelsespråk. En grundläggande gemenskap betonas. All naturen är vår mor, vår syster och vår bror som Franciskus lär oss i sin Solsång. Orden och lagen hör däremot enligt den sinnliga tankekällans personifierande tänkesätt till ”faderns ordning”, och den råder i det dagliga slitet, där man inte tycker sig ha tid till oklarheter. Det finns en spänning mellan de två sätten att tänka, en ständig förväxling som sårar människorna och gör dem besvikna.
Sammanblandning av tankekällorna ger rum för vidskepelse. Man söker i det yttre efter det inres gåvor. Kärleken beskrivs i en psalm som ”en källa, djup och ren”. Men Meretes mor liksom många andra beslutar sig att föra sin dotter till orten Källa på norra Öland för en möjlig helbrägdagörelse. Hon vill ”kasta sig i Guds barmhärtighet. Som i ett hav”. Men vid överfarten från Blekinge till Öland lär hon känna kärlekslösa naturkrafter:: ”Som om ett väldigt obekant djur hade gripit dem med sina jättekäftar, det lekte med dem, det slungade dem hit och dit mellan sina grymma, stora, snabba tassar, snart skulle det sluka dem.”
Merete blev inte botad, fast hon kom fram och doppades i vattnet vid Guds moders kyrka i Källa. Modern kände sig då övergiven av Gud, och det bestämde hennes uppgivenhet för resten av livet. ”Inte Gud själv kan bända upp den övergivnas utsvultna klogrepp omkring sin övergivenhet. Hennes föda. Den enda hon till sist kan ta till sig”.
För den sinnliga tankekällan är livets bröd i alla bemärkelser en central företeelse. Du äter det andliga, det är ”Guds kropp”.
Men Merete reagerade på ett annat sätt på besvikelsen. Det öppnade sig ”som en port i henne in mot ett djup…ett blåsande havs ändlöshet var därinne. Och i havets ändlösa mörker en brinnande stillhet. Och i stillheten den outsägliges boning.”
Så minns jag till slut att den puckelryggiga Merete ändå är ”Ögonflickan” som bor i en kultur som hånar henne, sätter ut henne att dö i skogen av föreställningar, visar henne för pengar, skyller alla olyckor på henne, den obegripliga. Hon har en brinnande stillhet i sitt bröst.
Människorna i Åhus har byggt en stad med borgmästargård, svartbrödrakloster och kyrka som heter S:a Maria efter Jesu mor. Men allt människan bygger ligger i naturens jättehand och följer ytterst dess lagar. Så är det också med människans inre, om hon inte vårdar det. Trots S:a Mariakyrkan och klostret är det djurets reflexer och inte andens som tycks bestämma i staden. Här bor olyckliga människor som hatar varandra och vill varandra ont.
