Dröm dikt myt. Stina Hammar

På ”korrespondenterna” i TV såg jag ett program om barn som i olika länder fått diagnosen ADHD och medicinerades för det med starka narkotikaklassade mediciner. Själv kände jag förskräckelse för att stoppa i små barn preparat som man annars varnar för. Barn har rätt att krångla! ville jag ropa.

 

Men åsikterna är motstridiga. I ett exempel från USA såg jag en familj, där såväl far som mor uttryckte den största lättnad över att medicinen dämpade sonens irritabla humör. Fadern hade själv ADHD, sa han, och innan det upptäcktes hade han fått stämpeln ”bad guy” – det skulle hans son förskonas från! I Frankrike uppträdde däremot en psykiater med psykoanalytisk utbildning som försäkrade: ”Det är inget fel på våra barn. Medicinen är bekväm placebo, billigare än att förändra världen runtomkring dem.”  

 

ADHD är en sjukdom som diagnosticeras enbart på barnets beteende. Koncentrationssvårigheter och humörssvängningar är symtom som gör det sociala livet svårare. Man har däremot ingen hjälp av blodprov eller EEG eller något annat mätinstrument. Hanne Kjöller skrev i DN âpropos psykiska diagnoser av det här slaget: ”Alltmer av livets obehag som ångest, oro, stress, stök och bök stuvas in där”.  

 

Hur lätt måste det inte vara att ta fel! Barn som är födda i slutet av året har sålunda oftare ADHD-diagnos än de som är födda i början! Det kan förslagsvis bero på att skolans krav börjar ett halvår tidigare i livet för barn som är födda på hösten. Sexårsåldern är ett slags förpubertet, när inga barn tycks sitta bekvämt på stolen. ”Skolmognad” innebär just att ny balans är vunnen. Den hinner kanske inte höstbarnen uppnå.

 

Nej, nej, nej, det var inte bättre förr. Inte fanns det dagis och inte fanns det reglerad arbetstid för föräldrarna. Lagen som förbjöd barnmisshandel kom inte förrän 1958 och mobbning i skolan kallades kamratfostran. Vi hade oroliga barn då som nu, men när det gäller psykisk mognad nöjer sig samhället med att de flesta människor så småningom kan gå till jobbet. Och det är inte dumt alls, men de osynliga skador som ADHD-pillren inte rår på blir kollektivt uppenbara i våld, rasism och fanatism.

 

I dag läste jag i DN om det matematiska geniet, nobelpristagaren i ekonomi John Forbes Nash. Han geniförklarades av en professor vid Carnegieinstitutet i Pittsburgh när han var nitton år och insjuknade i paranoid schizofreni när han var trettio. En professor i matematik vid Harvarduniversitetet besökte honom på psyket och frågade hur det var möjligt att han som ägnat sig helt åt förnuft och logiska bevis kunde tro att utomjordingar skickade honom meddelanden om att han blivit utsedd att frälsa världen? Svaret blev:

 

”Därför att idéerna om övernaturliga varelser kom till mig på samma sätt som mina matematiska idéer.”

 

Hjärnan är vår underbara tjänare. Den arbetar på två sätt, dels abstraherande i ord och siffror, dels med sinnliga bilder i ett oändligt universum som Ekelöf uttrycker i en känd dikt:

 

En värld är varje människa, befolkad

av blinda varelser i dunkelt uppror

mot jaget konungen som härskar över dem.

 

 

När man inte lärt sig skilja liknelse från fakta utan tyder de två tankekällorna efter samma logik, kan man bli ”sjuk”. Kanske är det därför vi väljer att bara använda den abstraherande tankekällan och inte gör oss möda med drömmar som serveras oss både dag och natt. Vi förblindar ”varelserna” som Ekelöf kallar det för.

 

Det är den världen vi genom den sinnliga tankekällan skall demokratisera med drömmarnas och konstnärernas hjälp. Låt mig sluta med Stagnelius ord i dikten Vad suckar häcken? Diktaren ger röst åt ”materien” som är människans slav. Han lyssnar på ”sippan” och ”klippan”, på ”bäcken”, på ”rosen” och ”häcken”. Den sinnliga världen säger åt människan:

 

Befria blott tingen, och frigjord du bliver;

Befria dig själv, och du fria dem gör!

 

 

 

I dag är det långfredag 2015. Det är den allvarligaste dagen på det kristna året, dagen då guden torteras och korsfästs. Det är därmed alla de torterades och livdömdas dag, ja, det är verkligen en förtvivlans dag, eftersom vi ännu inte har ett självklart rättssamhälle överallt där människor bor, och det tycks långt till fred på jorden. I Sverige ojar vi oss över att våra barn inte kommer först i matematik och läsförståelse i Pisatestet. Det är naturligtvis illa om vi inte ens klarar ordens och siffrornas tankekälla längre. Den sinnliga tankekällan, dit drömmen, konsten och religionen hör, räknar vi alls inte med. Jag har sagt det förr: vi behöver bägge tankekällorna för att bli någotsånär förståndiga.

 

Ur Påskspelet (blogg från 20 mars 2008)

Det var en skärtorsdag när mina barnbarn var små. Jag satt i ett hus på Öland med tre av dem. De var mellan fyra och elva år. Vi hade papper och kritor. De hade redan dekorerat överallt i huset med påskkäringar och påskkycklingar. Nu kom de på att de skulle rita tärningsspel om själva påsken. Med tärningens hjälp skulle man kunna ta sig ända från fettisdagsbullarna till påskdagen. Det var mycket svårt att komma till målet. Man kunde fastna i ett skrovmål med bullar, man trollades tillbaka till start av påskkäringarna, och långfredagen kunde man falla i händerna på rövare, så att man inte kunde flytta sig på flera kast. Det var ett svårt spel men mycket lustbetonat samtidigt. Det ritades med stor energi och det spelades med allvarsam humor. Jag minns inte om vi någonsin kom fram till påskdagen - det var svårigheterna på vägen som var spelets hela mening.

"Det som är svårt kan man rita", säger en far till sin son i Tunströms roman "Skimmer". Det var det mina barnbarn gjorde. De gjorde påskens mening hanterlig för sig genom att leka fram en farofylld väg med sina kritor.

När jag var barn hade jag dåligt med kritor och lera, och målarfärg hade jag självklart inte tillgång till. Jag fick inte kladda och stöka. Men mardrömmar hade jag, och då skrek jag tills mamma vaknade. Hon klagade över det och försökte begränsa mina upplevelser på dagarna för att minska min rädsla om natten. Att mardrömmarna hade någon mening i sig förstod hon inte. Hon visste inte: "Det som är farligt kan man rita." Och själv förstod jag det inte riktigt förrän jag fick barnbarn.

I en annan dröm satt jag som ett barn i förhållande till en jättemor som inte hörde eller såg det farliga eller kände redskapen att hantera det med. Mitt uppdrag var att skrika henne vaken. Den övernaturliga storlek mamma hade i drömmen gjorde henne till representant för hela min kultur. Jag tror att jag fick uppdraget att skrika för att vuxenvärlden skulle förstå att det som är farligt kan man rita eller drömma eller sjunga visor om. Leken och konsten är en väg genom hinder, farlighet och död för alla människor. Den är vägen genom kaos, och vi borde träna oss att förstå denna möjlighet ända från barndomen. Lek är faktiskt nyckeln till kärlek!

Jag påminner om att Orfeus och Eurydike lekte så fint tillsammans när de var barn. Orfeus har den logiska tanken och de suggestiva orden. Eurydike har kroppen och bilden och visan. Så tyder jag den gamla sagan. Orfeus sjunger för oss i klangfull retorik. Eurydike susar folkvisor i vårt inre öra. Men det som förskräcker mig i dag är att man inte förstår meningen med Eurydike - det konstnärliga i varje människa.

Man kan få höra politiker fråga: Vad skall konsten vara bra för, om den inte drar stor publik, så att den lönar sig? Eller att barndomen måste bli bättre utnyttjad än att lekas bort. Småbarnen i förskolan skall "få nosa på bokstäver", sa Jan Björklund barnvänligt i TV .

Kära förskollärare, till vars skrå jag själv hör! Låt inte lura er! Tänk på att det som är farligt kan man rita! Värna barnens rätt att måla, kladda, fantisera! Värna vår känslomässiga utvecklingsmöjlighet! Glad påsk!