Påskspelet
I dag är det långfredag 2015. Det är den allvarligaste dagen på det kristna året, dagen då guden torteras och korsfästs. Det är därmed alla de torterades och livdömdas dag, ja, det är verkligen en förtvivlans dag, eftersom vi ännu inte har ett självklart rättssamhälle överallt där människor bor, och det tycks långt till fred på jorden. I Sverige ojar vi oss över att våra barn inte kommer först i matematik och läsförståelse i Pisatestet. Det är naturligtvis illa om vi inte ens klarar ordens och siffrornas tankekälla längre. Den sinnliga tankekällan, dit drömmen, konsten och religionen hör, räknar vi alls inte med. Jag har sagt det förr: vi behöver bägge tankekällorna för att bli någotsånär förståndiga.
Ur Påskspelet (blogg från 20 mars 2008)
Det var en skärtorsdag när mina barnbarn var små. Jag satt i ett hus på Öland med tre av dem. De var mellan fyra och elva år. Vi hade papper och kritor. De hade redan dekorerat överallt i huset med påskkäringar och påskkycklingar. Nu kom de på att de skulle rita tärningsspel om själva påsken. Med tärningens hjälp skulle man kunna ta sig ända från fettisdagsbullarna till påskdagen. Det var mycket svårt att komma till målet. Man kunde fastna i ett skrovmål med bullar, man trollades tillbaka till start av påskkäringarna, och långfredagen kunde man falla i händerna på rövare, så att man inte kunde flytta sig på flera kast. Det var ett svårt spel men mycket lustbetonat samtidigt. Det ritades med stor energi och det spelades med allvarsam humor. Jag minns inte om vi någonsin kom fram till påskdagen - det var svårigheterna på vägen som var spelets hela mening.
"Det som är svårt kan man rita", säger en far till sin son i Tunströms roman "Skimmer". Det var det mina barnbarn gjorde. De gjorde påskens mening hanterlig för sig genom att leka fram en farofylld väg med sina kritor.
När jag var barn hade jag dåligt med kritor och lera, och målarfärg hade jag självklart inte tillgång till. Jag fick inte kladda och stöka. Men mardrömmar hade jag, och då skrek jag tills mamma vaknade. Hon klagade över det och försökte begränsa mina upplevelser på dagarna för att minska min rädsla om natten. Att mardrömmarna hade någon mening i sig förstod hon inte. Hon visste inte: "Det som är farligt kan man rita." Och själv förstod jag det inte riktigt förrän jag fick barnbarn.
I en annan dröm satt jag som ett barn i förhållande till en jättemor som inte hörde eller såg det farliga eller kände redskapen att hantera det med. Mitt uppdrag var att skrika henne vaken. Den övernaturliga storlek mamma hade i drömmen gjorde henne till representant för hela min kultur. Jag tror att jag fick uppdraget att skrika för att vuxenvärlden skulle förstå att det som är farligt kan man rita eller drömma eller sjunga visor om. Leken och konsten är en väg genom hinder, farlighet och död för alla människor. Den är vägen genom kaos, och vi borde träna oss att förstå denna möjlighet ända från barndomen. Lek är faktiskt nyckeln till kärlek!
Jag påminner om att Orfeus och Eurydike lekte så fint tillsammans när de var barn. Orfeus har den logiska tanken och de suggestiva orden. Eurydike har kroppen och bilden och visan. Så tyder jag den gamla sagan. Orfeus sjunger för oss i klangfull retorik. Eurydike susar folkvisor i vårt inre öra. Men det som förskräcker mig i dag är att man inte förstår meningen med Eurydike - det konstnärliga i varje människa.
Man kan få höra politiker fråga: Vad skall konsten vara bra för, om den inte drar stor publik, så att den lönar sig? Eller att barndomen måste bli bättre utnyttjad än att lekas bort. Småbarnen i förskolan skall "få nosa på bokstäver", sa Jan Björklund barnvänligt i TV .
Kära förskollärare, till vars skrå jag själv hör! Låt inte lura er! Tänk på att det som är farligt kan man rita! Värna barnens rätt att måla, kladda, fantisera! Värna vår känslomässiga utvecklingsmöjlighet! Glad påsk!
