Dröm dikt myt. Stina Hammar

.

 Jag bläddrar i den lilla boken Cigaretten efteråt av Horace Engdahl. ”Om man är okunnig måste man vara mycket försiktig”, råkar jag läsa. Det är den kunnige Sten Bromans förmaning till musikkritiker som Horace Engdahl låter gå vidare. På ett annat ställe står om ”en orädd kvinnlig student” som varnade Horace Engdahl för att vara ”amateurish”.  Varför betonas att hon är ”orädd”? Är det inte självklart? Varför talar hon maktspråk själv? Generationer av manlig akademisk överlägsenhet mot ängsliga, förnedrade kvinnor kryper in under min hud.

 

Jag drog för säkerhets skull på mig igelkottaskinnet när jag gick in i texten. Jag röker inte och kan alltså inte heller dela den njutningen med författaren när han till slut tar en avspänd cigarett efter sitt genomförda samlag med den okände som förfört honom till att få ur sig de här aforismerna, alltså ”efteråt”, när boken är klar. Förföraren är i det här fallet för Engdahl inte en gud eller en musa utan snarare en ton – tonen av hans egen röst. Den frälser honom ur härmvärlden, där han undrar vilken mask av alla möjliga han skall bära.

 

Kanske är tonen minnet av att han för mycket länge sedan hörde någon säga sitt namn utan annan avsikt än: ”Så roligt! Där är du ju!” Jag tänker på hur titt-ut-leken med far i den prasslande häcken kring prästgården i Sunne blev till en språkets skapelseberättelse för Göran Tunström. I ”VAR KAN DU VARA?”- leken flätades språk och identitet samman. Men han var ju den sinnliga tankekällans tjänare, han.

 

Horace Engdahl är för mig motsatsen, den abstraherande tankekällans representant. På pärmen till Cigaretten efteråt ser jag en järnbur (som mina drömmar brukar stava med ”hj”). Bilden är reklam för ett cigarettmärke, ”Simon Arzt” (Simon Läkare antyder cigaretten som rituell medicin). Det är inte en kyrka, som ju pryder Tunströms roman om ett liknande problem, Berömda män som varit i Sunne, men jag ser ett litet utsirat hjärntempel. Det är som om jag skulle träda in i ett fängelse som jag med andan i halsen en gång lyckats fly från, för att finna vem som med ångest ropade mitt namn. Det måste varit jag själv.

 

Tittutlekens klassiska övning med identiteten lovar att vi finns också när vi inte syns. Man kan hålla fast vid sig själv. Man kan dansa i mörkret (”Att skriva utan att bli läst är som att dansa i mörkret” är ett Ovidiuscitat Engdahl ger oss, några ord på en hel sida). Jag litar på att någon kan hitta mig igen. Men Horace Engdahl påstår att han har förlorat sitt namn: ”Att växa upp, att vinna framgång, att `bli någon` är att förlora sitt namn”, påstår han. Men rösten har han ju kvar! Någonstans sitter han nog ändå i löven och prasslar som en ”amateur”! Att vara ”amateur” måste väl betyda att man gör något av ren glädje, precis som när man lekte tittut som barn.

 

Men den abstraherande tankekällan är farlig för identiteten. Kyliga ord reser sig på första sidan som om de vore livets mening eller förlust: resultatet, kalkylerar, framgången uteblir. Och sen finner jag värderingstrappan som lett till den nu värdelösa ”efterklokheten”: de bästa, de näst bästa, de vanliga, de obetydliga, de vedervärdiga. Dock under en demokratisk ordning som uttrycks på en sida med knappt tre insiktsfulla rader:

 

”I alla politiska system kan de som massan älskar få rättvisa. Rättssäkerhet betyder rättvisa åt de vedervärdiga.”

 

Fast innanför mitt igelkottaskinn viskar nu avundsjukan: ”De bästa tillåts av Bonniers förlag att bre ut sig på helsidor med bara en enda ynklig tanke som vore den visdomsord. De obetydliga tar sin frihet på bloggens demokratiska klotterplank, som Horace och andra i sin överflödssituation på ett konstigt -- avundsjukt? -- sätt förfular betydelsen av så här:

”Med hjälp av bloggandets hämningslösa språkström återvänder man till flockstadiet. …Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen”.

 

Nej Horace! Att blogga är att dansa i mörkret. Och det är roligt det! Ibland hittar man någon annan dansare. Jag har ju dansat i många åldrar, men jag känner inte igen mig någonstans i den här hjärnburen utom i tittutleken. Det där som du hittar på om att man blir likgiltig för döden när man blir gammal, måste vara mycket ovanligt. Vi skyndar oss med allt vi älskar medan vi ännu kan prassla. Man är inte likgiltig inför något så avgörande.

 

Den negativa ton som jag vänder taggarna mot handlar inte om Horace Engdahl. Den tomhet han visar oss beror på den abstraherande tankekällan som drabbat honom.  Den styr den västerländska moderna människans upplevelser. Horace Engdahls tro på den går verkligen från grunden, bokstäverna:

 

”Bokstävernas former är det fasta, när allting annat flyter. De är som hjärtslagen, som sömnen.” Den dag den lille Horace första gången gick vid sin pappas hand till skolan ”i den litet svala sensommarluften” är ett heligt rum i texten. Som när Orfeus fick lyran av Apollon: ”Något oerhört förestod.”  

 

”Han hade tolv år framför sig med uppgifter som skulle gå att lösa. Han skulle få sitta i ljusa klassrum och lära sig och bara behöva tänka på nästa lektion, och nästa, och nästa.”

 

Jag såg honom på universitetet. Han kunde läxan förstås. Han lyste. Men han skulle alltså förlora sitt namn? Men inte sitt ord och sin papperslapp ändå som Ferlins Barfotabarn?

 

Vi har skyddsänglar, och i texten finns två utvecklade drömmar och två drömfragment. Visst är Horace gömd i andra gestalter och djur. Men den sinnliga tankekällan ropar på honom där, ordet ”älska” finns i förhållande till att måla, han hör någon andas i telefonluren, ja, han hör faktiskt hjärtat slå. Det går inte att förneka. Hjärta och lungor och målande händer att älska med. ”Så roligt! Där är du ju!”

 

 

 

 

  

Min första blogg på det nya året – vad skulle det bli? Var det kanske dags att sluta nu? Då fick jag telefon från en okänd person. Det gällde en läsa-lätt-bok jag skrivit för längesen. Den heter Upp med händerna! och den kom ut 1967 på Svensk Lärartidnings förlag, Saga 517. Mannen som ringde mig höll på att skriva en akademisk uppsats om den debatt den lilla boken väckte i slutet på 60-talet. Jag blev minst sagt hemskt förvånad. Den där lilla boken – stack den fortfarande upp nosen? Någonting ur mitt fördrömska liv rörde sig i mitt nervsystem och sa att jo, det bodde fortfarande här. Och det hade ett ärende. Varsågod!

 

Under andra världskriget utbildade jag mig till förskollärare på Alva Myrdals seminarium, ”Socialpedagogiska”. Det var nytt – jag gick i åttonde kursen. Jag prisar denna skola, där vi unga kvinnor behandlades som vuxna personer med intellektuell kapacitet. Alva som var född 1902 hade själv fått strida för sin utbildning och hennes pojkvän Gunnar ansåg att det var en skam för kvinnor att visa sig i studentmössa. Det var 1922, året innan jag föddes. När jag blev vuxen och skulle välja yrka var Alva mogen och mäktig, och i den skola hon skapade skulle vi kvinnor bemötas på akademisk nivå. Att arbeta med barn var en vetenskap. Vi lärde oss allt om nervsystemet, om synapser och betingade reflexer. Läkare föreläste för oss såväl i barnmedicin som i psykiatri. Konstnärer undervisade oss i teckning och musik. Vi hade dagliga observationer i barngrupper som leddes av erfarna pedagoger i såväl Montessori - som Fröbelpedagogik.

 

Så såg fundamentet ut i det som senare indignerat har kallats ”den sociala ingenjörskonsten”. Det hör till mitt ärende att fundera över det. Jag kan se den slagsida som uppstod med den intellektuella vinningen, som jag naturligtvis ändå inte kan önska bort. Här fanns ett nytt och viktigt intresse för människans utveckling från spermie till vuxen människa. Det fanns ett kvinnligt perspektiv på yrkeslivet. Och barn blev intressanta. Nya sagor skulle rusta dem för den nya verkligheten – bort med älvor och prinsessor! År 1945 blev det dags för två starka kvinnor att bräda alla andra: Pippi Långstrump och Muminmamman. Och 1952 skrev en ledsen och ilsken Elsa Beskow en bilderbok för stadsbarn, Röda bussen och gröna bilen.

 

Det var så mycket elände som låg i luften. 1936 kunde man höra många svenskar uttrycka sig beundrande om tyska barn som visades upp vid olympiaden i Berlin. Vilken disciplin! Se! Lär! Nu 1942 – 44 såg vi från seminariets horisont med avsky och skräck på Hitlerjugend. Det sjöd av nya tankar inom pedagogiken. 1946 kom Mirjam Israels Det finns inga elaka barn med förord av Gustav Jonsson, ”läkare i psykisk barnavård vid Karlstads lasarett”. Det var ett år innan Barnbyn Skå kom till. Här fanns stor kärlek till alla sorters barn.

 

På seminariet kände vi detta frihetens vinddrag. Men behaviorismen var ju något som snabbt gick att pröva vetenskapligt, tycktes det. Vi fick träning i att lekfullt trycka på nervsystemets knappar för positiv och negativ förstärkning av beteendet. Precis så är det Jan Björklund vill rädda skolan i dag med provens och betygens hjälp.

 

Det fanns en tabuknapp som Alva la särskild vikt vid, och den gällde krigsleksaker. Nu skulle det vara slut med pojkars tillvänjning till militära ideal. Aldrig, aldrig fick ett barn lov att sikta på en människa! Aldrig! Ett tabu måste upprättas. Andlösa tog vi emot hennes uppmaning till fredsfostran. Därför betraktade jag det som en seger när min treårige gosse med avsmak avvisade ett leksaksvapen som en snäll tant gav honom i present på födelsedagen. Hur kunde hon tro att han ville ha det? Men jag stod rådlös när samme gosse reste sig i sin skyddade spjälsäng och frågade: ”Mamma, var kommer djuren under sängen ifrån?”

 

O, vad jag har letat! Jag visste från min egen barndom att det inte lönade sig att se efter och konstatera att det inte fanns några djur under sängen. De var där ändå! Om den sinnliga tankekällan hade vi inte lärt något alls på seminariet. Den lydde inga knappar. Och min egen barndom var ju så tokig på alla vis. Därför hade jag alltid mörkskräck. Men hur kunde mina barn (uppfostrade i verkligheten!) ha samma rädslor?

 

Upp med händerna! handlar om en utsiktspunkt på vägen. I tidskriften Barn nr 6 1968 skriver jag en artikel om vad jag brottades med då: När barn leker krig. Det gjorde mina barn minsann. Jag ville genom den lilla boken hjälpa barnläsaren att ställa frågor. Jag ville locka de vuxna bort från fixering vid det ytliga beteendets knapp, den som ser så farlig ut för att den väcker de vuxnas skam över den råa värld de bjudit barnen till, och rikta deras uppmärksamhet på sådana mobbninglekar som jag såg lärare blunda för. Att det fortfarande i dag är aktuellt bloggade jag om i Lek blir våld 14 sept. 2011.

 

Igår läste jag på DN.Debatt en sida om våldsamma datorspel (VS). Tre ansedda forskare vid Karolinska institutet säger att Statens medieråd har alldeles fel när rådet bortser från de hälsorisker VS skapar. ”Medierådets slutsats står i bjärt kontrast till en samlad internationell beteendevetenskaplig expertis”, står det. Ja, jag trodde väl det. Fostran lönar sig, och fostran sker naturligtvis också genom dataspel. Positiv förstärkning av våld i timmar. Vem vill ha det? Någon? Marknaden?

 

Ty fostran är inte bara kognitiv. Den är känslomässig också. Det finns osynliga djur under sängen, och de är inte lätta att tas med. Kanske pangpang egentligen riktar sig mot dem? Då får man aldrig nog av våldet. Därför behöver vi tala om den inre förstärkning av mänskligt beteende som våra drömmar ger. Och visan-i-örat.