Dröm dikt myt. Stina Hammar

Min första blogg på det nya året – vad skulle det bli? Var det kanske dags att sluta nu? Då fick jag telefon från en okänd person. Det gällde en läsa-lätt-bok jag skrivit för längesen. Den heter Upp med händerna! och den kom ut 1967 på Svensk Lärartidnings förlag, Saga 517. Mannen som ringde mig höll på att skriva en akademisk uppsats om den debatt den lilla boken väckte i slutet på 60-talet. Jag blev minst sagt hemskt förvånad. Den där lilla boken – stack den fortfarande upp nosen? Någonting ur mitt fördrömska liv rörde sig i mitt nervsystem och sa att jo, det bodde fortfarande här. Och det hade ett ärende. Varsågod!

Under andra världskriget utbildade jag mig till förskollärare på Alva Myrdals seminarium, ”Socialpedagogiska”. Det var nytt – jag gick i åttonde kursen. Jag prisar denna skola, där vi unga kvinnor behandlades som vuxna personer med intellektuell kapacitet. Alva som var född 1902 hade själv fått strida för sin utbildning och hennes pojkvän Gunnar ansåg att det var en skam för kvinnor att visa sig i studentmössa. Det var 1922, året innan jag föddes. När jag blev vuxen och skulle välja yrka var Alva mogen och mäktig, och i den skola hon skapade skulle vi kvinnor bemötas på akademisk nivå. Att arbeta med barn var en vetenskap. Vi lärde oss allt om nervsystemet, om synapser och betingade reflexer. Läkare föreläste för oss såväl i barnmedicin som i psykiatri. Konstnärer undervisade oss i teckning och musik. Vi hade dagliga observationer i barngrupper som leddes av erfarna pedagoger i såväl Montessori - som Fröbelpedagogik.

Så såg fundamentet ut i det som senare indignerat har kallats ”den sociala ingenjörskonsten”. Det hör till mitt ärende att fundera över det. Jag kan se den slagsida som uppstod med den intellektuella vinningen, som jag naturligtvis ändå inte kan önska bort. Här fanns ett nytt och viktigt intresse för människans utveckling från spermie till vuxen människa. Det fanns ett kvinnligt perspektiv på yrkeslivet. Och barn blev intressanta. Nya sagor skulle rusta dem för den nya verkligheten – bort med älvor och prinsessor! År 1945 blev det dags för två starka kvinnor att bräda alla andra: Pippi Långstrump och Muminmamman. Och 1952 skrev en ledsen och ilsken Elsa Beskow en bilderbok för stadsbarn, Röda bussen och gröna bilen.

Det var så mycket elände som låg i luften. 1936 kunde man höra många svenskar uttrycka sig beundrande om tyska barn som visades upp vid olympiaden i Berlin. Vilken disciplin! Se! Lär! Nu 1942 – 44 såg vi från seminariets horisont med avsky och skräck på Hitlerjugend. Det sjöd av nya tankar inom pedagogiken. 1946 kom Mirjam Israels Det finns inga elaka barn med förord av Gustav Jonsson, ”läkare i psykisk barnavård vid Karlstads lasarett”. Det var ett år innan Barnbyn Skå kom till. Här fanns stor kärlek till alla sorters barn.

På seminariet kände vi detta frihetens vinddrag. Men behaviorismen var ju något som snabbt gick att pröva vetenskapligt, tycktes det. Vi fick träning i att lekfullt trycka på nervsystemets knappar för positiv och negativ förstärkning av beteendet. Precis så är det Jan Björklund vill rädda skolan i dag med provens och betygens hjälp.

Det fanns en tabuknapp som Alva la särskild vikt vid, och den gällde krigsleksaker. Nu skulle det vara slut med pojkars tillvänjning till militära ideal. Aldrig, aldrig fick ett barn lov att sikta på en människa! Aldrig! Ett tabu måste upprättas. Andlösa tog vi emot hennes uppmaning till fredsfostran. Därför betraktade jag det som en seger när min treårige gosse med avsmak avvisade ett leksaksvapen som en snäll tant gav honom i present på födelsedagen. Hur kunde hon tro att han ville ha det? Men jag stod rådlös när samme gosse reste sig i sin skyddade spjälsäng och frågade: ”Mamma, var kommer djuren under sängen ifrån?”

O, vad jag har letat! Jag visste från min egen barndom att det inte lönade sig att se efter och konstatera att det inte fanns några djur under sängen. De var där ändå! Om den sinnliga tankekällan hade vi inte lärt något alls på seminariet. Den lydde inga knappar. Och min egen barndom var ju så tokig på alla vis. Därför hade jag alltid mörkskräck. Men hur kunde mina barn (uppfostrade i verkligheten!) ha samma rädslor?

Upp med händerna! handlar om en utsiktspunkt på vägen. I tidskriften Barn nr 6 1968 skriver jag en artikel om vad jag brottades med då: När barn leker krig. Det gjorde mina barn minsann. Jag ville genom den lilla boken hjälpa barnläsaren att ställa frågor. Jag ville locka de vuxna bort från fixering vid det ytliga beteendets knapp, den som ser så farlig ut för att den väcker de vuxnas skam över den råa värld de bjudit barnen till, och rikta deras uppmärksamhet på sådana mobbninglekar som jag såg lärare blunda för. Att det fortfarande i dag är aktuellt bloggade jag om i Lek blir våld 14 sept. 2011.

Igår läste jag på DN.Debatt en sida om våldsamma datorspel (VS). Tre ansedda forskare vid Karolinska institutet säger att Statens medieråd har alldeles fel när rådet bortser från de hälsorisker VS skapar. ”Medierådets slutsats står i bjärt kontrast till en samlad internationell beteendevetenskaplig expertis”, står det. Ja, jag trodde väl det. Fostran lönar sig, och fostran sker naturligtvis också genom dataspel. Positiv förstärkning av våld i timmar. Vem vill ha det? Någon? Marknaden?

Ty fostran är inte bara kognitiv. Den är känslomässig också. Det finns osynliga djur under sängen, och de är inte lätta att tas med. Kanske pangpang egentligen riktar sig mot dem? Då får man aldrig nog av våldet. Därför behöver vi tala om den inre förstärkning av mänskligt beteende som våra drömmar ger. Och visan-i-örat.