Dröm om Stockholm
Johannes Anyuru skrev i DN igår på ”Idé & Kritik” att Stockholm drömmer: ”Alla städer jag älskar drömmer och har så något av en republik över sig”.
Vad menar Johannes Anyuru med ordet ”drömmer”? Det kan ju betyda två saker, dels en utopisk önskefantasi, dels de bilder och visor som glimmar i vårt nervsystem som fåglar i en buske om våren. De bilderna och visorna får de flesta av oss tillgång till bara när vi sover. Konstnärer har en tunnare vägg mellan tankekällorna. Anyuru använder drömordet på ett glidande konstnärligt sätt. Han har sin lilla flicka sovande bredvid sig i en spjälsäng: ”Jag rör vid hennes kind och undrar om hon märker det, inne i drömmen”.
Som en liknelse? Stockholm sover som ett litet barn, omedveten om sig själv. I dag har stockholmarna tagit fram sina bästa sidor, kramat varandra, gråtit tillsammans, enats i stora skaror för att försäkra sig själva och varandra att de aldrig, aldrig kommer att ge upp det land de byggt ur fattigdom, ja, ur ”fördom och vantro och tvång”, som det hette i en gammal folkrörelsesång, för då skulle ju terrorismen segra.
Johannes Anyuru har växt upp i ett Sverige, ”där det tycktes alltmer möjligt även för en svart muslim att skapa ett hem”. Han vet att människans ansikte måste rymma både skugga och sol. Och med konstnärens känslighet har han i sin senaste roman gett en dystopisk bild av ett Sverige, där islamofobin och hatet tagit över efter ett terrordåd. Romanen heter: ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Ja, Grymhetens och Nådeslöshetens ansikte har speglats i ord som länge twittrats över världen. ”Står vi pall för vårt eget hat?” frågar Ola Larsmo i dag. Han berättar hur han känt sig drabbad av vitglödgade hatkänslor inför Behring Breiviks massmord i Norge. Sådant kan drabba både honom och andra nu också.
Men om sådana känslor får styra oss, då har terrorn vunnit, säger Ola Larsmo och säger att vi har ett val: ”Vi bestämmer just nu vilka vi själva är. Vi bestämmer nu tillsammans vilket land vi lever i”.
Är vi så starka? Kanske vi redan i morgon känner oss drunkna i föräldrarnas tårar och vårt enda värn däremot är hatet? Då behöver vi älska, ty kärleken är starkare. Vi behöver älska det lilla barnet som sover och vi behöver älska den värld hon skall leva i. Och vi behöver medvetandegöra vår egen dubbelhet av både hat och kärlek. Den är till för att vidga vårt hjärta med språkets oblat ”Jag också”, vilket Göran Tunström för längesedan lärt oss i deckaren Hallonfallet. Våra vänner är tidlösa. Deras stödjande röster behövs, Johannes Anyurus och Ola Larsmos och Göran Tunströms, men vi kan be våra egna drömmar belysa våra val, så att vi personligen får omedelbar belöning av en bild i drömmen eller en visa, när vi väljer det mänskliga.
”Stockholm drömmer att det är en ändlös stad, en plats som rymmer hela världen”, skriver Anyuru.
