Dröm dikt myt. Stina Hammar

 Jag var en gång en skoltrött gymnasist och jag vilade mig från det trista plugget i storstan genom att gå en åtta veckors sommarkurs på en folkhögskola i skärgården.  Den ena skolan förtärde energi, den andra gav. Själva språket vände sig omkring ett halvt varv den sommaren. Delvis berodde det på sångboken.

Det visade sig att sommarskolan hade en kort andakt varje vardagsmorgon, medan söndagen var helt sekulär – då kunde man bada, ro, plocka blommor, äta smultron om man hade tur, utan inblandning av högre makter. Vilken frihet! Jag var 17 år och tyckte att detta var ett snillrikt system, så tvärtom mot allt jag varit van vid. Hemma i min frikyrkliga miljö var söndagen helig och så fri som möjligt från vardagens triviala bestyr. Som om Gud hade haft tråkigt medan han skapade! Nu fann jag systemet rättvänt: det var ju vardagen som var det heliga!

Min känsla förstärktes av en sång vi sjöng ibland på skolans samkväm:

Känn vad du bör och tål,
fatta ditt levnadsmål
varmt som en bön!
Glad som en morgonpsalm
ryck så mot dagens kvalm,
kämpa för segerns palm,
vinkande skön.

Detta var en Wallintext i Malin Holmström Ingers gedigna Sångbok för folkhögskolan -- 424 sånger som jag lärde mig utantill nästan alla. Landskapssånger, årstidssånger, arbetssånger, historiska sånger. En fullständigt omodern sångskatt numera! Men jag fick ut vad jag behövde: mot ”dagens kvalm” behövde jag ”en morgonpsalm” – det var minsann sant. Men dessutom bjuder Johan Olof Wallin  på ”som-språket”. 

Visst hade vi morgonböner också i läroverket i stan, men de var lika träliga som allt det andra. Ingen morgonpsalm kunde förjaga ”dagens kvalm” i det stenhuset. På den tiden likställdes bibelns berättelser med historiebokens. Det var samma sorts sanning alltihopa och prövades efter samma logiska ordning. Betlehemsstjärnan omtalades till exempel som ett möjligt astronomiskt fenomen. Julevangeliet kunde livas upp med större eller mindre inlevelseförmåga i Marias situation eller i Josefs. Men berövat sin symboliseringskraft blev det religiösa språket utslitet, ”tömt på mening och svindel”, som prästsonen Göran Tunström uttrycker det i sin självbiografiska roman, Prästungen. Men genom den här omvända ordningen på folkhögskolan, där vardag blev mera helg än söndag, återfick det något av sin glans för mig. En nyckel var det lilla ordet ”som”: ”som en bön”, ”som en psalm”. 

Den sommaren fick jag alltså hälften av mina böneresurser – den kloka abstraherande tankekällans ”inkarnation”, dess goda väg in i det sinnliga. Glatt som en morgonpsalm frigjordes mina händer, jag utbildade mig till förskollärare och mina sinnen svarade mig med allt som fanns att göra. Men det var bara halva skatten. Jag kunde ännu inte avlyssna mitt inre på ett sinnligt sätt. Språket hade kvar en spricka mellan huvud och kropp. Våra resurser ropar på oss i en sorts hunger. Jag sökte föda, men det hjälpte inte att jag gav upp förskolan för att utbilda mig vidare vid universitetet. Jag fyllde femtio innan jag började förstå att mina drömmar och visan-i-örat kunde svara på mina djupaste vuxna önskningar.  

I fredagskväll hörde jag religionshistorikern Karen Armstrong hos Skavlan på TV. Hon berättade att hon varit nunna, och att det viktigaste för en nunna är att kunna be. Men för henne var bönen ingen väg, eftersom den var svarslös. Jag tror att det gällde alltjämt för henne, det där svarslösa, såsom det i vår kultur betraktas som fint med ”tomheten”. ”Deus absconditus” – ”den bortvände guden” kan man inte ha några intellektuella förväntningar på. ”När den Bortvände snuddar vid dig / är hela din varelse täckt av ögonlock”, diktar Ingemar Leckius i diktsamlingen Vid terebintträdet. Då ropar jag numera på Ögonflickan, drottningen av den sinnliga tankekällan: låt dina ögon spricka fram! 

Kanske spelar hon ekoarian ur Bachs Juloratoriet för att påminna mig om konstens ekon i mitt liv, om drömmen och om visan-i-örat – allt det som svarar på mina frågor. Den sinnliga tankekällan låter mig känna på min kropp när någon i min bönekrans har det tungt att andas. Hon tänder ljus, så att jag ser om den häftiga vinden kan släcka den fladdrande lågan eller inte. Erkänner min oro, faran vi alla alltid befinner oss i. Sjunger hopp och tröst. Överraskar. Sänder genom osynliga trådar hjälpare som gråter mina tårar, så att jag känner mig sedd i ett större sammanhang. Låter barnens färgkritor lysa genom det svarta, såsom det är när det är ”sommarnatt på landet”. För allt detta vill jag tacka livet.

Beate Grimsrud har visat oss att man kan leva med sin mentalsjukdom, skrev Gun-Britt Sundström i SvD den 23 mars 2011 under rubriken ”Diagnos är ingen katastrof”. Men vårdens resurser skärs ner, klagar hon, så att de mänskliga kontakter som erbjudits Beate successivt försvinner. Hon har säkert rätt. Vänner jag har inom mentalvården faller ihop av sorg över att inte få göra sitt känsliga möte med sårade människor på ett kvalitativt sätt. Man har inte tid med vårdarens kunskaper, och inte heller aktning för dem. Vårdens mål är ännu inte att förlösa bundna skapande resurser utan att så snabbt som möjligt anpassa alla till det normala livet.

Jag bloggade om Beate Grimsruds senaste roman den 26 september 2010 under rubriken: ”Jag fann EN DÅRE FRI av Beate Grimsrud”. Jag vill förtydliga min tolkning, där ”en dåre” är ett smärtsamt ord, men det primära ordet i romantiteln är ändå ordet ”fri”. Författaren är en känslig människa, ja, hon är ”en konstnärssjäl”, precis som rektorn på folkhögskolan så vackert säger om författarens oresonliga alter ego i romanen, Eli.

I en återkommande sjukhusdröm är Eli läkare och skall tillsammans med sina kolleger laga någon som har gått sönder. ”Men varje gång jag försöker laga någon tillsammans med mina kolleger visar det sig att de inte är mina kolleger. Det är jag som är patienten. Det är jag som är trasig.”

En vän till henne tolkar: ”Det är du som är överläkaren. Utan dig kan du inte lagas.” Jag vill tillägga att den kompetens och erfarenhet som Eli själv besitter och vill bjuda generellt inte tas tillvara, utan så som arbetsteamet (”kollegerna”) nu arbetar slutar drömmen med att hon är patienten som i förtvivlan över att inte nå fram som människa slår sönder hela undersökningsrummet och läggs i bälte. ”Det här är inte framtiden”, avslutar Beate Grimsrud Elis dröm.

Beate Grimsrud skriver sin bok på väg mot framtiden. Hon är liksom Eli i romanen det som jag kallar ”en ögonflicka” i vårt samhälle, det vill säga att hon bär vår blindhets börda på sin kropp, så att den till slut skall bli synlig. Det är inte frivilligt utan en mänsklig naturlag att några i sanningens namn måste utforska vår sinnliga tankekälla i grunden för att den är lika viktig som den andra logiken. Precis som Birger Sjöberg visade avigsidan av tapeten för kunderna i färgaffären som en spegel av bakvända världen, blir det, som vi andra inte ser, den sanna världen för människor som Eli. Som när hon upplever att hela golvet sluttar mot fönstret, så att hon får ångest för att falla ut, och hennes rationella beteendeterapeut lägger fram en boll och visar att den inte rullar.  Alltså sluttar inte golvet. ”Jag tänker att en gemensam överenskommelse om att något helt fel är rätt, står där och räknas för sanning”, kommenterar Eli.

Beate talar inte psykologiska, men hon visar att det finns en struktur och ett språk för den inre världen som var och en kan förstå. Vi är alla splittrade i många motstridiga gestalter. Men vi har snällt anpassat oss och på ett normalt sätt förkvävt våra drömmar och våra inre upproriska röster, så att vi inte mer vet att vi har dem. Vi vet i allmänhet inte vilken drivkraft det är som styr oss. En sådan människa som Beate måste arbeta sig igenom blindhetens dimma för att överleva. Hon har utforskat sin splittring, namngett den och gjort den tilltalbar, och så har hon överlevt detta. Hon har burit vår börda.

Namnet Eli betyder Gud, vilket påpekas i romanen. Alla Elis röster har namn som börjar på E. Här är naturligtvis den viktigaste mönsterbilden ikonostasen som i århundraden laddats av människor. Det tog mycket lång tid innan jag förstod att min bokstavstroende pappa på ett sätt han inte visste gjorde Bibeln till en dröm, där han vandrade och mötte Jesus och lärjungarna och lyssnade till deras redan namngivna röster.  Det är en värld som i den heliga vetenskapens namn inte mer står till buds på samma sätt som förr. Men vad har vi i stället? Ladda måste vi ju. Både våra idoler och våra demoner är delar av oss själva. Låt oss lära av Beate!   

Detta är en vecka när myrorna har vaknat i myrstacken vid Årstaviken. Tusentals små fötter springer omkring i berusning, och det ser ut att råda en viktig gemenskapsrörelse i vårsolen. Ingen människa har ännu gjort dem illa, vilket förekom förra året, då någon förgiftade deras samhälle med bensin. Myrorna minns nog inte. Därför kan de inte heller förlåta. De försöker upprätta sitt samhälle igen.

Detta är också den vecka när tusentals japaner drabbats av jordbävning och tsunami som svept med sig älskade familjemedlemmar och hus och hem, sådant de aldrig kommer att glömma. Vart skall de vända sig med sin smärta? Stor rädsla råder dessutom för radioaktiva utsläpp från skadade kärnkraftverk. Där har människan ansvar för svåra beslut.

Det är också en vecka när frihetsrörelser jäser i det ena arablandet efter det andra. Många såras, många dör. Jubel följs av rädsla för undergång. Maktens representanter är hotade. Vilka är med oss, vilka emot? Det är osäkert i människornas myrstackar där ord faller som barr. ”Våren kommer att bli fin om Allah vill”, sa en man här i trappan. Det gick att skratta! Frihetens ljuva leende.

När jag satt och tänkte på det här, fick jag helt enkelt myror i huvudet. Den abstraherande tankekällan försökte hjälpa mig (den visar sig som karl), grävde i minnet och gav mig en Ekelöfbild i stället för myrstacken:

 En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem 

”Blinda varelser” – hur bra ser myror? Men frågan är vem som härskar. Det är verkligen inte säkert att det är jaget som är ”konungen” – eller om vi skall säga ”drottningen” för att nu hålla oss närmare till mig själv och myrstacken.

Det var dock inte Ekelöf utan Birger Sjöberg som lärde mig hur kampen för demokrati går till inom varje personlighet. Men det tog tid för mig att tillfullo fatta att när Birger Sjöberg skrev om Lilla Paris, då var han själv hela stan med utvärdshus och sparbank och kastanjeallé och nykterhetsmusik. Frida och Fridas vän, Rådman och kyparen i utvärdshuset och spelmannen med ”hår i sakta svaj” var komponenter som den sinnliga tankekällan gav honom till hjälp i hans kamp för inre demokrati. Så länge han inte hade sjungit fram gestalterna var de ”blinda varelser i dunkelt uppror” inom honom, men faktiskt inte i uppror mot jaget utan mot de ”sociala krav” som höll dem och jaget fångna. Rådman och Frida var de mäktigaste potentaterna. När han beskrev dem blev de synliga och jaget kunde utvecklas och göra uppror.

Numera har jag funnit det här mönstret hos många andra diktare, ja, hos varje människa jag fått lov att dela drömmar med. Det är vår stora utvecklingsmöjlighet. Jag har kommit att tro att vår yttre demokrati aldrig kan bli stabil förrän alla människor fått en aning om hur de själva kan bli ett någorlunda demokratiskt system. Det är inte tillräckligt att störta yttre diktatorer. Ty de ”blinda varelser” som bor i oss och som vi inte gör synliga i dikt och dröm måste vi projicera på andra verkliga människor. Det är ett tvång. Så uppkommer rasism och främlingsfientlighet i en fruktansvärd trosviss blindhet.

Så är troligen inte myror gjorda.

Svenska C G Jung Stiftelsen står bakom den innehållsrika tidskriften Coniunctio Årsskrift för analytisk psykologi och kultur. Årets tema är Nedstigning. Den som öppnar tidskriften Coniunctio 2011 bjuds på en jungianskt guidad nedstigning till det som jag kallar ”den sinnliga tankekällan” men som här enligt gammal psykologisk tradition benämns ”det omedvetna”. Rubriker i tidskriften lockar oss att tänka över världens stora myter: Gilgamesh – Verdens eldste Individuationshistorie av Karsten Sejr Jensen, eller Kristi två sandaler – nedstigningen i historien och till helvetet av David L Miller. Eller varför inte följa Annegret Högman i artikeln Sagan som vägvisare till det omedvetna? Från myt och saga går vi in i litteraturen och läser kanske om Mennesket som Gud – et narcissistisk tema i Karen Blixens liv og forfatterskab. Men vi kan också gå direkt på nutida konst och dikt i ett urval dikter av Lennart Sjögren eller i en serie haikus av Otto von Friesen med tuschlaveringar av hans gode vän Lars-Göran ”Manne” Mann.

I den filosofiska artikeln av Jan Willner, Heidegger och handen, poängteras Heideggers påpekande att vi föds till en värld, där historia och språk, natur och kultur redan är etablerade. Vi är ”utkastade” i kollektivets ödslighet och det gäller att ”hitta hem till en roll och en egen karaktär”. Vi sträcker ut handen för att nå världen.

Så kan jag se hela den här tidskriften som ett sorts vattendrag i vår kultur, dit jag gärna stiger ned.  En av redaktörerna, Gunilla Midboe, har skrivit en artikel, Att väva samman livet och döden, med utgångspunkt i samtal med mig, men också i min bok Jag tar det på kroppen jag. Den handlar om min son Henriks kamp för livet – hans försök att räcka ut handen och finna sin roll, hans nedstigning i det ödsliga och hur han gestaltade sin död i ett självmord. Kanske var det tankekällornas kamp som slet sönder hans hjärta.

Min bok handlar också om den hjälp i sorgen jag fick av mina drömmar och visor, av barnbarnens spontana teckningar och av drömmar som mäktigt steg fram ur för mig ännu okända människors nervsystem. Denna tröstekälla – hur kan det komma sig att den är så okänd för oss? Är det för att vi kallar den ”det omedvetna”, som om det inte hade någon intelligens att bjuda oss. Jag vill sluta den här bloggen med en dröm jag fick natten efter tidskriftens ankomst:

 Jag drömde att jag kastade ifrån mig måttbandet. Jag vaknade sedan till en vårvisa.

 I min dröm kastar jag undan måttbandet som representerar den abstraherande tankekällan. Jag erbjuds i stället av den sinnliga tankekällan en melodi, en strukturerad vågrörelse. Häråt! Våren vinner!

Den uppmaningen finner jag i en liten bok på tyska: Das Malbuch für Frauen (Målarbok för kvinnor). Jag är ledsen att den inte finns på svenska, men jag vill ändå berätta om den, eftersom Melsene Lauxs ärende tycks mig vara att låta människor genom sin egen kropp erfara det som jag kallar ”den sinnliga tankekällan”. Undertiteln lyder: ”In und um uns lauter Farben” – ”inom oss och utom oss idel färger”. Det är som om jag skulle säga: ”inom oss och utom oss idel toner”, eftersom jag alltid har en visa i örat.

Man kan ju komma till den mänskliga urkällan på olika vägar. Jag började med dikt. Oftast läser man ju en text med ögonen och intellektet. Sinnena vilar medan vi ägnar oss åt bokstäverna. Men drömmarna lärde mig läsa på annat sätt. I min bok Eurydikes visa har jag föreslagit att vissa diktare vinner på att läsas med öronen, eftersom de i sina ordvävar använder ljuden eller tystnaden till att berätta om livskvalitet. Mina exempel den gången var Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij och Maksim Gorkij. Det kanske var min öronläsning av deras texter som fick Melsene att tro att jag kunde förstå hur hon själv tänker och arbetar.

I den här lilla boken leder Melsene oss först långsamt och metodiskt in i arbetet, ser till att vi har redskapen gott i ordning: papper, färger, penslar, vatten. Kanske målar vi sen i alla fall med händerna? Det är så lätt att sätta sitt spår. Ta dig tid! manar hon. Tänk efter hur du känner, vad du tycker fattas. Berätta!

Hon vidgar varligt vårt upplevelsefält och vår föreställningsförmåga.  Skriv på ett papper med båda händerna på en gång! Se sen med vänlighet på vad du gjort. Det är kanske genom att upplösa den konventionella ordningen som du kan erövra ett eget sätt att se, ett eget språk. Och när du går på konstutställning – gör likadant. Börja inte med katalogen eller med experternas anvisningar, utan börja där du själv är med dina sinnen. Gå in i tavlan!

Hon försöker hjälpa oss höra färgerna och se tonerna. Utan att tänka på orden talar vi ju om skrikiga färger och om mörka toner, och vissa människor upplever distinkta färger till en melodi. Lukt och smak kan också väckas. Kanske var det en självklarhet för urmänniskan att ha så öppna sinnen? Hur mycket av färgupplevelsen har vi gemensamt med andra kulturer?

Melsene har funnit att färgerna symboliserar helt olika känslor i olika kulturella traditioner. Men vi kan lära av varandra. Hon dröjer vid det indianska medicinhjulets nio färgtoner och berättar hur hon utnyttjat det i en upplevelsevandring på ett speciellt seminarium. Hon manar till stillhet inför varje färgupplevelse, men också ibland till stora rörelser, vandring eller dans.

Drömmen får också plats i Melsenes värld. Hon berättar i början av boken hur hon drömde att hon uppmanades av en röst att gå och söka sin skatt. Hon kom till ett litet hus, där hon tände eld i spisen. Hon hörde: ”Här är din skatt!”  Men lågorna flammade så att de skrämde henne. Då kom hon till en trädgård med brunn. En sjöjungfru skrattade åt henne därnedifrån: ”Här är din skatt!”  Hon sänkte en hink och fick upp precis så mycket vatten att hon kunde tvätta sitt ansikte. Sedan hörde hon vinden brusa från fyra håll i träden: ”Här är din skatt!” Men det var bara luftandars lureri. Då sjönk hon utmattad till jorden. Hon lutade sig mot en stor solvarm sten och visste när hon vaknade: ”Här är din skatt!”

Den sinnliga tankekällan tar ofta kvinnlig gestalt, så som jag tolkat Eurydikesagan. Melsene använder på liknande sätt de nio muserna. Ändå tycker jag att det är synd att utesluta männen från hennes målarlära. Det där med att vakna lutad mot en sten har ju en manlig förebild i Bibeln, i ”bedragaren” Jakob som somnade med huvudet mot en sten när han flydde från Esau, som han, den smarte, hade lurat på arvet efter Isak. Nu fick han lov att sova med kroppen på backen som Esau brukade göra. Och hans sinnliga tankekälla väcktes! Han drömde om änglarna som rörde sig på en stege mellan himmel och jord. ”Här är din skatt!” så tänkte han nog, när han vaknade och enligt Bibeln sa, att här fanns sannerligen Gud och här var himmelens port.