Liten demokratiblogg
Detta är en vecka när myrorna har vaknat i myrstacken vid Årstaviken. Tusentals små fötter springer omkring i berusning, och det ser ut att råda en viktig gemenskapsrörelse i vårsolen. Ingen människa har ännu gjort dem illa, vilket förekom förra året, då någon förgiftade deras samhälle med bensin. Myrorna minns nog inte. Därför kan de inte heller förlåta. De försöker upprätta sitt samhälle igen.
Detta är också den vecka när tusentals japaner drabbats av jordbävning och tsunami som svept med sig älskade familjemedlemmar och hus och hem, sådant de aldrig kommer att glömma. Vart skall de vända sig med sin smärta? Stor rädsla råder dessutom för radioaktiva utsläpp från skadade kärnkraftverk. Där har människan ansvar för svåra beslut.
Det är också en vecka när frihetsrörelser jäser i det ena arablandet efter det andra. Många såras, många dör. Jubel följs av rädsla för undergång. Maktens representanter är hotade. Vilka är med oss, vilka emot? Det är osäkert i människornas myrstackar där ord faller som barr. ”Våren kommer att bli fin om Allah vill”, sa en man här i trappan. Det gick att skratta! Frihetens ljuva leende.
När jag satt och tänkte på det här, fick jag helt enkelt myror i huvudet. Den abstraherande tankekällan försökte hjälpa mig (den visar sig som karl), grävde i minnet och gav mig en Ekelöfbild i stället för myrstacken:
En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem
”Blinda varelser” – hur bra ser myror? Men frågan är vem som härskar. Det är verkligen inte säkert att det är jaget som är ”konungen” – eller om vi skall säga ”drottningen” för att nu hålla oss närmare till mig själv och myrstacken.
Det var dock inte Ekelöf utan Birger Sjöberg som lärde mig hur kampen för demokrati går till inom varje personlighet. Men det tog tid för mig att tillfullo fatta att när Birger Sjöberg skrev om Lilla Paris, då var han själv hela stan med utvärdshus och sparbank och kastanjeallé och nykterhetsmusik. Frida och Fridas vän, Rådman och kyparen i utvärdshuset och spelmannen med ”hår i sakta svaj” var komponenter som den sinnliga tankekällan gav honom till hjälp i hans kamp för inre demokrati. Så länge han inte hade sjungit fram gestalterna var de ”blinda varelser i dunkelt uppror” inom honom, men faktiskt inte i uppror mot jaget utan mot de ”sociala krav” som höll dem och jaget fångna. Rådman och Frida var de mäktigaste potentaterna. När han beskrev dem blev de synliga och jaget kunde utvecklas och göra uppror.
Numera har jag funnit det här mönstret hos många andra diktare, ja, hos varje människa jag fått lov att dela drömmar med. Det är vår stora utvecklingsmöjlighet. Jag har kommit att tro att vår yttre demokrati aldrig kan bli stabil förrän alla människor fått en aning om hur de själva kan bli ett någorlunda demokratiskt system. Det är inte tillräckligt att störta yttre diktatorer. Ty de ”blinda varelser” som bor i oss och som vi inte gör synliga i dikt och dröm måste vi projicera på andra verkliga människor. Det är ett tvång. Så uppkommer rasism och främlingsfientlighet i en fruktansvärd trosviss blindhet.
Så är troligen inte myror gjorda.
