Dröm dikt myt. Stina Hammar

Tänk att det ligger sexhundra år emellan Birgitta Birgersdotters livstid och Emilia Fogelklous! För mig framträder de som två starka systrar i ett snabbt möte mitt i tillvaron. Båda var privilegierade i förhållande till flertalet kvinnor i sin samtid, och de tog båda vara på det. Birgitta var tretton år gammal när hon giftes bort med den fem år äldre Ulf Gudmarsson. Hon lärde honom, den blivande lagmannen i Närke läsa. Ändå var det förstås han som trots Birgittas tårar egenmäktigt bestämde vem deras äldsta dotter skulle gifta sig med. Birgittas känslor var så starka att hon inte tyckte sig förmå att gå på den bröllopsfesten. Då fick det ofödda barn som Birgitta var havande med röst: ”Döda mig inte, mamma!” Så stridiga var Birgittas känslor och så starkt verkade livets röst i barnet inom henne att hon förstod vad som stod på spel. Hon deltog i festen och gjorde alla glada.

I sin biografi visar Emilia Fogelklou stark empati med lagmansdottern Birgitta Birgersdotter som helhjärtat kämpande kvinna på alla nivåer. Under de sexhundra år som förflöt mellan deras levnadslopp, förändrade sig synen på könsrollerna förvånande långsamt. Inte förrän 1920 blev gift kvinna i Sverige myndig.

Emilia Fogelklou fick akademisk utbildning, vilket var ovanligt för kvinnor i början på 1900-talet. Lärarinneyrket stod till buds, och Emilia tog examen på Högre Lärarinneseminariet 1899. Men något drev henne vidare. Hon blev Sveriges första kvinnliga teol.kand.1909. Hon var högt kvalificerad när hon 1938 sökte en professur i teologi, men hon fick inte tjänsten, fast hon nästan inga medtävlande hade. Detta var en kränkning och den nämns i alla nio uppsatserna i Vitterhetsakademins hyllningsskrift Emilia Fogelklou läst i dag. ”Det sår detta tillfogade hennes sköra självkänsla läktes i viss mån av ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet tre år senare”, skriver Ingrid Meijling Bäckman som ägnat Emilia sin doktorsavhandling. ”Den kvinnliga pionjären gick akademien förbi”, skriver Margaretha Fahlgren.

Det som drev Emilia in på de teologiska studierna var dock något annat, något helt centralt i hennes personlighet som inte fanns något akademiskt svar på. Här tror jag att Emilia lärde sig mycket av Birgitta, den förunderligt kloka medeltidsflickan. Birgitta var pedagog till sitt väsen, och hennes uppenbarelser var hennes ständigt närvarande läromästare, så som vi kunnat ana av händelsen vid dotterns bröllop.  Av Birgitta kunde Emilia lära sig sådant som inte fanns och ännu inte finns på akademisk agenda någonstans: hur den sinnliga tankekällan arbetar, när den får. Fast Emilia naturligtvis inte använde samma termer som jag, kanske Birgittas sätt att tänka så tydligt med sina kroppsliga sinnen, tryggade henne. Emilia undervisar förstås sina läsare på 1900-talet om medeltidsmänniskans besynnerliga sätt att använda sina sinnen även för andliga upplevelser, något som vi i vår bokliga och kritiska bildning förlorat. Men samtidigt fick hon själv till skänks en begåvad människas rika bildvärld.

Också Emilia Fogelklou hade haft en upplevelse som alla nio bidragen till Vitterhetsakademins skrift nämner men ingen egentligen fördjupar sig i. Jag följer nu Catharina Stenqvists berättelse och börjar med att anteckna den abstraherande tankekällans trygga dimensioner, ”objektiva” som Emilia kallar dem.

Tid: 29 maj1902 – Rum: parksoffa bland träden bakom Föreningsgatan 6 – Sysselsättning: lektionsförberedelse, troligen i kristendom. ”Guds verklighet eller overklighet” var den brännande frågeställningen. Hon ville erfara Gud som objektiv verklighet.

Då hände något oväntat. Mitt i den dagsklara verklighet som vi kan kartlägga öppnas alla kroppens portar mot något hon senare skulle kalla ”verklighetsupptäckt”. Hon berättar i självbiografin Barhuvad:

”Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. Det ”tomma skalet” liksom brast.

……Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, inget annat är så verkligt som detta. Det i ångest ropande och tystnade barnet hade kommit innanför ljusportarna.”

Det är en helhetsupplevelse som går djupt ned i livet, ända till livmoderns helhet och skyddande ”portar”. Jag tänker på ord ur Psaltaren: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand”. Men det som hände kom som ett direkt svar på hennes problemställning och det var inte bara en subjektiv upplevelse! Märk hur Emilia hamrar fast orden ”utomordentligt klarvaken medvetenhet”. Drömmar var så misstänkliggjorda, så det man upplevde i drömmen kunde inte räknas som ”objektiv sanning”. Det var likadant för Birgitta på 1300-talet. Det var viktigt för henne att hon kunde visa att hon tog emot uppenbarelserna klarvaken! Annars hotade bålet för häxan!

Fast visst kan man drömma vaken. Om det är den sinnliga tankekällans enda sätt att komma fram till medvetandet, så rullar filmen upp sig fast jag är vaken. Jag kan tänka mig att Emilias hela organism ville hjälpa henne till klarhet. Känn!

Emilia kämpar för att finna Guds objektiva form! En annan gång blev hon häftigt sjuk, sedan en professor gjort sig särskild möda att komma hem till henne extra för att förklara för henne att jungfrufödelse förekom i naturen och därför kunde hända även en människa som Maria, Jesu moder. Emilia fick hög feber och så småningom blindtarmsinflammation. Så nog tänkte hon med kroppen, hon också.

Så småningom slår hon fast att det måste finnas två sanningsvägar, intellektets och känslans. Det är många som på det sättet godtar ”känslan” som en god grund för etiken. Men känslan kan bedra och om Birgitta Birgersdotter bara hade följt sin känsla vid dotterns ovälkomna bröllop hade hon aldrig gått på den festen. Den sinnliga tankekällan hejdade henne. Hon hörde det ofödda barnets röst och ändrade sig. Kanske såg Emilia ändå aldrig den skillnaden mellan känsla och sinnlig tanke.

Det var i slutet på 1960-talet. Hela folkhögskolan skulle se Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet, och jag som var lärare i psykologi och litteratur skulle introducera den vackra sagan om Riddaren och Konstnären och Kärleken och Sveket och Döden och Barnet och Själen, som i lysande skådespelares gestalter möttes och skildes i filmen under den svenska sommarens åska och ljus.

Det är pestens ödesår i filmen, dies irai, vredens dag – ja, vi är i apokalyptisk tid som filmtiteln Det sjunde inseglet anger. Människor är rädda, läser ur Uppenbarelseboken och tyder bilderna där så gott de kan. För pesten finns ingen bot. Ingmar Bergmans 60-talspublik hyser också skräck. Atombomben kunde man föreställa sig som Uppenbarelsebokens ”Stjärnan Malört” som skulle falla ”från himlen” och förgifta våra brunnar.

När Ingmar Bergman var barn följde han med sin far till olika kyrkor i Uppland där fadern predikade i söndagens gudstjänst. Nu rörde hans vuxna trollspö vid figurer han som barn sett målade på medeltida väggar. Ärkeängeln Mikael, Segraren som brukar avbildas med foten på Odjuret, har i filmen blivit ett litet lockigt barn som just lärt sig gå i paradisets smultronhage. Hans pappa clownen Jof  (Josef) drömmer om att sonen skall bli en stor jonglör som lyckas hålla ”bollen” stilla i luften. Hans mamma, skådespelerskan Mia (Maria), delar ut glädjens smultron som ett sakrament,

Detta skulle jag presentera. Jag såg i filmen en vacker bilderbok, men jag var inte nöjd. De religiösa bilderna var låsta för mig. Min erfarenhet var inte där. Jag förstod inte. En morgonstund vaknar clownen Jof tidigare än de andra och kryper ensam ut ur husvagnen som en fjäril ur en puppa. Då ser han på ängen Jungfru Maria som lär Jesusbarnet gå. Han gnuggar sig i ögonen. Bilden försvinner och inte ens hans hustru Maria tror honom, när han berättar vad han sett. I stället varnar hon honom: ”Du med dina syner! Folk blir arga!”

Jag tyckte inte heller om syner. Särskilt tyckte jag inte om det man kallade för ”mystik”. Vad har man inte haft för sig under den namnlösa täckmanteln? ”Det finns sånt man inte skall förstå”. Aldrig!

Fakta måste jag ha. Jag kunde ju läsa annat om medeltiden? Så fick jag Emilia Fogelklous Birgitta i min hand. Vilken förunderlig tur! Emilia Fogelklou lärde mig allt. Tack, kära Emilia! Nu kunde jag ha lektion om Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Hur roligt som helst! Jag förstod att clownen Jof hade tillgång till ”den sinnliga tankekällan”, fast jag inte skulle förstå att namnge den än på 25 år. Jag kunde förklara synen ganska bra ändå. Jag förstod att den största belöning en konstnär kan få är att ”skåda” kärleken i en sinnlig form – en form som ”finns” men ändå inte ”finns”. Ingmar Bergman har sagt att arbetet med Det sjunde inseglet förlöste honom från dödsskräck – det var hans egen kärleksbelöning. Som Jofs syner kan man också förstå Birgittas uppenbarelser. Kan det ha varit något annat än Birgitta själv som trofast och samvetsgrant i bild och ord uppenbarade sammanhangen för Emilia Fogelklou? Och Emilias egen ”verklighetsupptäckt” förstås, den som lyfte ”det i ångest ropande och tystnade barnet innanför ljusportarna”. Det skall jag berätta om i morgon.

Men först i dag ser jag vilka hörnstenar Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet och Emilia Fogelklous Birgitta har varit för mig. För i dag har jag läst nio essäer i ett litet häfte från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien: Emilia Fogelklou läst i dag. År 2009 var det 100 år sedan hon blev Sveriges första kvinnliga teologie kandidat, och det är det man celebrerar.

Det finns en ögonsjukdom som bland oss 90- kallas ”gula fläcken” och är mycket fruktad. Det gäller ett litet ställe i ögats bakre pol ”som efter döden skimrar gult”, står det i Nordisk Familjebok 1918, mycket mer poetiskt än i NE. ”Endast de allra ädlaste elementen av näthinnevävnaden finns hopade där, men den gula färgen finns inte i det levande ögat.” Själva fläckstället är dock hela livet den ädla centralpunkt som ger oss det tydliga seendet. Ju längre från punkten man kommer, dess otydligare blir seendet. Skadas gula fläcken är det risk att man obönhörligt går mot blindhet.

Det påstås att kärleken öppnar ens ögon, även om de är blinda. Med detta kan man mena många olika saker. Tunström skildrar i Ökenbrevet på ett underbart sätt, hur den blinda och vanvårdade kvinnan vid den uttorkade brunnen undersöker Jesu ansikte med sina fingertoppar. Hjärnan kan med kärlek utvidga seendet till andra organ. Maksim Gorkij berättar i Min barndom hur han i puberteten fick ögon och öron ”över hela kroppen”. Så utvecklas en konstnär av kärlek till livet.

Är vi för fixerade vid ögonen? ”D`ä mäst i yga käleken setter” berättar Fröding om sin nyponrosflicka, Anna Lek. Det han såg i hennes ögon, stod emot allt andra människor tyckte och trodde:

”rosa stecker”, sa di, näe,
Anna mi va utta svek. 

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker,
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord se allri te

Visst behöver vi Annas tydlighet, vi svagsynta! I alla tider, i alla åldrar prisar vi det tydliga. Pilgrimen Dante hävdar seendets betydelse i Paradiset XXVIII:

saligheten
uppstår ur skådande, och ej ur kärlek:
den senare är följden av den förra.

Ordet ”skådande” hos Dante gör att seendet blir visionärt och insiktsfullt på samma gång. Det visionära har vi lyckats dåligt att odla i vår kultur. Hur illa det är ser vi bara i ytterlighetsfall. Aktuellt är det i dag med Anders Behring Breiviks fantiserade herravälde. Som om han var en tio-åring har han lekt sin ensamma dagdröm om att spränga Norge i luften, samlat sitt destruktiva gödningsämne och lånat vuxenvärldens redskap för sin hemliga lek. Han har inte delat sin fantasi med någon men köpt uniform som till en medeltida korsriddare, systematiskt ordnat sina osynliga sammansvurna. Ett väldigt farligt förvuxet barn är han, men han vet hur man gömmer det på den abstraherande tankekällans organisatoriska sätt.

Jag tror att det finns en allvarlig psykisk ”ögonsjukdom” som heter ”kalla fläcken” hos sådana förvuxna barn. Själva ”fläcken” har vi allihop i kärleksögat. Vi behöver ibland en viss kyla för att orka gå vidare i kärlekens namn. "Kalla fläckens" viktigaste egenskap är att förblinda, så den får inte vara mycket central, vilket den varit i Anders Behring Breiviks liv. Och inom den abstraherande tankekällans psykiatri har de kanske inte upptäckt den sjukdomen.

Flickan som en gång flydde till mig och bad att få ett ansikte var mer seende än de flesta. Det var hennes problem. Hon kunde göra konst av det, men hon kunde inte sälja sin konst, eftersom hon upplevde att hon sålde sig själv bara hon visade någon utanför familjen vad hon gjorde. För att kunna sälja måste man ha en viss kyla, litet, litet ”kalla fläcken”. Flickan var ju ofta på sjukhus, när hon gått färdigt på skolan. Hennes snälla psykiater sa undrande till mig när jag kom och hälsade på: ”Hon ställer så konstiga frågor. Kan man skada bara genom att finnas till? Det undrar hon.” Den sinnliga tankekällans barn kan ofta tänka så. Utan att fortsätta fundera satte läkaren ut lithium. Det var kanske längesen hon var i någon kyrka och funderade över långfredagens mytiska mening, där vi alla bär skulden att i Jesu gestalt ha dödat ”Kristus”, ”Fridsfursten”, vår överlevnadsmöjlighet på den härliga jorden, och kanske hon aldrig hade läst Lars Ahlins roman Om och tänkt den viktiga ramsa vi lär oss där: han-som-är-du-som-är-jag-som-är-vem-som-helst.

Ja, vad går de efter psykiaterna i Norge när de ställer diagnos? Blir vi övertygade av deras slutsatser? Har han schizofreni, Breivik? Eller är han fullt frisk?  Nyttigt för psykiatrin att tänka före medicineringen-påföljden?

Vad de kommer fram till engagerar jag mig inte i. Men måtte man minnas demokratiska spelregler och inte tillfredsställa andra behov! Vi måste öva oss!

Där har han suttit år efter år och byggt sin storhetsvärld. Sen går han ”i självförsvar” och skjuter 69 intet ont anande ungdomar ansikte mot ansikte så gott som. Hjärtats öga har blivit ”kalla fläcken”. Kan det smitta?

Det är nu tjugunio år sedan jag själv började fatta människans komplexitet som ett inre samtal mellan många parter. Det gav mig en ny förståelse för min pappas religiositet. Han var bokstavstroende, men han hade trots det en inre frihet som innefattade alla oss oliktänkande. Jag förstod att han vandrade i Bibelns landskap som i en dröm. Han mötte sig själv i Bibelns gestalter. Han såg sitt ansikte ”såsom i en spegel”. Han behövde inte projicera sig själv på andra människor.

Att jag till slut fick insikt i hur detta gick till berodde på en av mina kvinnliga elever. Plötsligt stod hon utanför familjens hus, försedd med det nödvändigaste i en kappsäck. Hon ämnade stanna till varje pris, det gällde livet, så kände hon det, och visst, plötsligt fanns det en möjlig vrå med en dörr som gick att öppna och stänga. Men hur skulle det gå? Det blev långvarigt. Jag fick nödvändig psykologisk handledning. 

Hon hade konstnärliga händer och gav mig tänkvärda gåvor, t ex ett halsband av granna keramikkulor. Hur grant det såg ut – och hur tungt det var att bära! Kanske såg hon mitt liv så, lyckligt och grant med man och barn, hund och katt och villa – men alldeles för tungt för henne. Till slut när jag började att drömma gav hon mig en glasskiva med vackra skärvor i olika färger. Den hänger i mitt fönster, så att ljuset ger liv åt färgerna. Så skulle tillvaron skimra genom ljuset och inte genom vilja och styrka

Ganska snart fick jag en liten prinsessa skapad av lera. Prinsessan har tung krona på huvudet, men hon har inget ansikte. Hon sträcker bedjande fram sina händer. Prinsessan var inte nytillverkad. Jag fick den efter ett vredesutbrott som slutade med en önskan. Hon ville ha ett ansikte! Det var det som alltid varit meningen: ”Tänk om jag kan få ett ansikte!”

Det var då jag började drömma medvetet. Det var på den nivån jag kunde förstå hennes bildvärld. En natt drömde jag att jag såg henne i kanske tjugu likadana gestalter som gick vägen fram hand i hand. Jag mindes det när Jonas Hassen Khemiri som var gäst på Babel förra veckan, berättade att han såg sig själv som många, kanske tolv personer (som Jesu lärjungar, tänkte jag) – i varje fall var han fem personer som kunde tala med varandra. O, så bra att han sa det! Så läkande för oss som är fångna i dualismens projektioner och använder andra, inte minst hans muslimska bröder, till våra sönderslagna besvikelsespeglar.

Kvinnan som ville ha ett ansikte lärde mig alla åldrar. Hon bar dem i kroppen. Längst ned fanns spädbarnet utan ”objektkonstans”. Hon led totalförlust när jag gick ut genom dörren, visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Men så fanns alltid konstnärinnan där, hon som ritade situationen på ett vuxet sätt och fullföljde sina studier på folkhögskolan, som vi kommit överens om. Att få ett ansikte var att bli en fri och vuxen människa utan att förlora integriteten, den innersta kärnan.

Jag kände igen allt det här hos en diktare som Birger Sjöberg:

Gud nåde dig min flicka kär
om du en gång skall glömma
att jag ett barn i livet är
som blivit dömt att drömma.
Håll mig i handen
oro jag känner.
Håll mig i handen
vrede mig bränner.
Håll mig till brösten, till trösten.

Han var ”ett barn i livet”, han behövde ammas med tröst, och hans älskade måste förstå hans barnsliga behov. Birger Sjöberg var en medveten drömmare. Att skriva om honom var ett sätt för mig att berätta vad jag var med om när en ung kvinna som varit tio år på mentalsjukhus lärde mig vad det är att längta efter ett skiftande ansikte.

Jag tänkte på det söndags när Horace Engdahl skrev i DN om sin upplevelse av Wagners Lohengrin. Han berättar innehållet som tycks bygga på den gamla sagan om Amor och Psyke. Som Psyke inte fick tända ljus och se på den älskare som besökte henne om natten, så skall den milda Elsa lita på Lohengrin utan att veta hans namn. Det är nog ingen som skulle råda henne till det i dag! Då uppträder den ”skräcksublima” Ortrud alldeles modernt och får henne att tvivla och förstör därmed allt underbart, tycker Lohengrin och Wagner. Orden skall inte blanda sig i. Ja, jag tror att jag har mycket gemensamt med Ortrud. Jag är absolut hennes ”adept” som Horace fruktar! Erotiskt, religiöst och konstnärligt. Aldrig går jag på det där att man inte ska förstå! Att ömsesidigt utforska och förstå sina projektioner ingår i den vuxna kärleken.

Men jag har ju inte varit på Operan och blivit hänförd av sagan och musiken. Så det är inte i polemiskt syfte jag identifierar mig med Ortrud. Jag skriver om det här bara för att det är så positivt att Horace Engdahl vill förenas med ”barnet” som finns inom varje vuxen människa. Han tar verkligen barnets parti mot hela vuxenvärlden: ”Elsa, hur kunde du?” Det är mycket ovanligt att ”barnet-inom-oss” på det viset kommer till tals på kultursidorna. Det är ett för vår kultur nytt sätt att i stället för att tala i förfrämligande psykologiska termer ge uttryck för livets alla åldrar i ett skiftande men vuxet ansikte.

Vårdagjämningen är förbi. Över helgen hade vi besök av en släkting från Peru som forskar i inkafolkets sätt att slå knutar på snören för att meddela något som många behövde veta, kanske hur arbetet inom klanen skulle fördelas. Ingen vet. Vad trodde spanjorerna, den vita kolonialmakten, att indianerna menade med sitt barnsligt-sinnliga sätt att uttrycka sig? Människans språk är heligt. Jag har lärt mig att ”tråden” har med den heliga berättelsen att göra, hinduismens ”sutra” betyder tråd. Så konkret som hos inkafolket kanske allt skriftspråk var från början. Med hammare och mejsel skrevs våra vikingarunor. Bokstäverna kändes i kroppen. Ingen surfplatta här!

I kristendomens heliga berättelsetråd är vårdagjämningen en knutpunkt som i Sverige kallats Marie Bebådelsedag. Ängeln Gabriels bud till Maria firade vi med vår inkasläkting på svenska med våfflor, och vi försökte förklara att namnet på maträtten stammar ur ett hörfel. Jungfru Maria kallades ”vår fru” och med slarvigt eller kanske dialektalt uttal påminte det om ”våffel”. Därför firade man hennes dag med sylt och särskilt goda pannkakor i hjärtform.

Marie Bebådelse omgavs i min ungdom av vårljus och hopp. Orden ”vår fru” kunde också uppfattas som ”vårens fru”. Den unga kvinnan Maria som upptäckte att hon skulle få barn blev en folkkär årstidskomponent. Hennes heliga men utsatta situation som ensamstående mor spred en gloria kring vanliga kvinnors vardagsproblem i patriarkatet.

Vår fru Maria gav dessutom hela familjen en ledig dag, ibland mitt i veckan. Det blev en dag för återträffar, årsmöten och tulpaner. En dag för ”all things shining” som den kaliforniske filosofen Hubert Dreyfus kallar tillståndet av glädje och gemenskap. Dreyfus hävdade i en bok med det namnet att vi som de gamla grekerna behöver många gudomligheter och dessutom tillfällen till gränsöverskridande gemenskap (se blogg 23 september 2011). Marie Bebådelsedag fyllde sådana behov. De kristna helgonen hjälpte till med den gudomliga mångfalden. 

Det som inte bjuds kan man skapa själv. En gång för så länge sedan att ett av mina äldsta barnbarn bara var fem år målade han en triptyk av liv och död, av kärlek och sorg. Det centrala var ett träd med grönskande krona. På en bild sågas trädet ned. Man kan se vedsågaren i sitt värv. På andra sidan trädet väntar Karl Alfred med stor gladmun och strålande uppsyn. På de starka armarna är han tatuerad med en bild av sig själv. Han skall bära bort det nedsågade trädet. Vart? Det vet nog ingen. Men vi får fullt förtroende för honom. Människans identitet bär han i sina starka armar.

Men det var tre bilder som hörde ihop. Jag la först märke till en bild, där inte trädet var med. Hela barnbarnets familj stod i stället samlad kring den snälla mamman. ”Varför har du ingen gladmun där?” frågade jag. ”Jag försökte, men jag kunde inte”, var svaret. Jag funderade länge på det. På en motsvarande bild, där trädet fanns med, såg jag hela familjen. De hade allesamman glasögon på sina näsor och alla hade gladmun och på himlen syntes ännu en svävande figur – kanske en kikare?

På den bild där femåringen inte hade gladmun var himlen full med bokstäver: ”Till Stina och Tomas”. Stor vänlighet, men ingen gladmun! Nej, en himmel full av bokstäver är oss inte nog för att bli seende! Den hjälper oss inte att se livets fullhet. Inte ens Vår Fru Mamma räcker till. Som i den grekiska tragedin måste skådespelarna gå på styltor när de gestaltar de stora dimensionerna. Så som Karl-Alfred här tatuerar bilden av sig själv på armarna.

Som Hanna Arendt säger har monoteismen hindrat oss från att förstå vårt eget skiftande ansikte. Det leder till att vi sätter vår egen mångsidighet på andra, så att vi bär skärvor av oss själva som ideala eller onda projektioner på andra.

Onda projektioner kan samlas som åskmoln och när spänningen blir stor slår blixten ned blint, så som skedde förra sommaren med Anders Behring Breiviks dåd på Utøya i Norge. Jag förstår äntligen vad drömmens blixt i juni 2011 ville säga mig.

Släpp bokstavstron av alla sorter! Vi måste minska trycket av våra vanföreställningar. Vi måste ta på oss drömmens glasögon, vår stora gemensamma kikare, så som mitt barnbarn ville allhelgonadagen 1989.