”Innanför ljusportarna” (forts)
Tänk att det ligger sexhundra år emellan Birgitta Birgersdotters livstid och Emilia Fogelklous! För mig framträder de som två starka systrar i ett snabbt möte mitt i tillvaron. Båda var privilegierade i förhållande till flertalet kvinnor i sin samtid, och de tog båda vara på det. Birgitta var tretton år gammal när hon giftes bort med den fem år äldre Ulf Gudmarsson. Hon lärde honom, den blivande lagmannen i Närke läsa. Ändå var det förstås han som trots Birgittas tårar egenmäktigt bestämde vem deras äldsta dotter skulle gifta sig med. Birgittas känslor var så starka att hon inte tyckte sig förmå att gå på den bröllopsfesten. Då fick det ofödda barn som Birgitta var havande med röst: ”Döda mig inte, mamma!” Så stridiga var Birgittas känslor och så starkt verkade livets röst i barnet inom henne att hon förstod vad som stod på spel. Hon deltog i festen och gjorde alla glada.
I sin biografi visar Emilia Fogelklou stark empati med lagmansdottern Birgitta Birgersdotter som helhjärtat kämpande kvinna på alla nivåer. Under de sexhundra år som förflöt mellan deras levnadslopp, förändrade sig synen på könsrollerna förvånande långsamt. Inte förrän 1920 blev gift kvinna i Sverige myndig.
Emilia Fogelklou fick akademisk utbildning, vilket var ovanligt för kvinnor i början på 1900-talet. Lärarinneyrket stod till buds, och Emilia tog examen på Högre Lärarinneseminariet 1899. Men något drev henne vidare. Hon blev Sveriges första kvinnliga teol.kand.1909. Hon var högt kvalificerad när hon 1938 sökte en professur i teologi, men hon fick inte tjänsten, fast hon nästan inga medtävlande hade. Detta var en kränkning och den nämns i alla nio uppsatserna i Vitterhetsakademins hyllningsskrift Emilia Fogelklou läst i dag. ”Det sår detta tillfogade hennes sköra självkänsla läktes i viss mån av ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet tre år senare”, skriver Ingrid Meijling Bäckman som ägnat Emilia sin doktorsavhandling. ”Den kvinnliga pionjären gick akademien förbi”, skriver Margaretha Fahlgren.
Det som drev Emilia in på de teologiska studierna var dock något annat, något helt centralt i hennes personlighet som inte fanns något akademiskt svar på. Här tror jag att Emilia lärde sig mycket av Birgitta, den förunderligt kloka medeltidsflickan. Birgitta var pedagog till sitt väsen, och hennes uppenbarelser var hennes ständigt närvarande läromästare, så som vi kunnat ana av händelsen vid dotterns bröllop. Av Birgitta kunde Emilia lära sig sådant som inte fanns och ännu inte finns på akademisk agenda någonstans: hur den sinnliga tankekällan arbetar, när den får. Fast Emilia naturligtvis inte använde samma termer som jag, kanske Birgittas sätt att tänka så tydligt med sina kroppsliga sinnen, tryggade henne. Emilia undervisar förstås sina läsare på 1900-talet om medeltidsmänniskans besynnerliga sätt att använda sina sinnen även för andliga upplevelser, något som vi i vår bokliga och kritiska bildning förlorat. Men samtidigt fick hon själv till skänks en begåvad människas rika bildvärld.
Också Emilia Fogelklou hade haft en upplevelse som alla nio bidragen till Vitterhetsakademins skrift nämner men ingen egentligen fördjupar sig i. Jag följer nu Catharina Stenqvists berättelse och börjar med att anteckna den abstraherande tankekällans trygga dimensioner, ”objektiva” som Emilia kallar dem.
Tid: 29 maj1902 – Rum: parksoffa bland träden bakom Föreningsgatan 6 – Sysselsättning: lektionsförberedelse, troligen i kristendom. ”Guds verklighet eller overklighet” var den brännande frågeställningen. Hon ville erfara Gud som objektiv verklighet.
Då hände något oväntat. Mitt i den dagsklara verklighet som vi kan kartlägga öppnas alla kroppens portar mot något hon senare skulle kalla ”verklighetsupptäckt”. Hon berättar i självbiografin Barhuvad:
”Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. Det ”tomma skalet” liksom brast.
……Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, inget annat är så verkligt som detta. Det i ångest ropande och tystnade barnet hade kommit innanför ljusportarna.”
Det är en helhetsupplevelse som går djupt ned i livet, ända till livmoderns helhet och skyddande ”portar”. Jag tänker på ord ur Psaltaren: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand”. Men det som hände kom som ett direkt svar på hennes problemställning och det var inte bara en subjektiv upplevelse! Märk hur Emilia hamrar fast orden ”utomordentligt klarvaken medvetenhet”. Drömmar var så misstänkliggjorda, så det man upplevde i drömmen kunde inte räknas som ”objektiv sanning”. Det var likadant för Birgitta på 1300-talet. Det var viktigt för henne att hon kunde visa att hon tog emot uppenbarelserna klarvaken! Annars hotade bålet för häxan!
Fast visst kan man drömma vaken. Om det är den sinnliga tankekällans enda sätt att komma fram till medvetandet, så rullar filmen upp sig fast jag är vaken. Jag kan tänka mig att Emilias hela organism ville hjälpa henne till klarhet. Känn!
Emilia kämpar för att finna Guds objektiva form! En annan gång blev hon häftigt sjuk, sedan en professor gjort sig särskild möda att komma hem till henne extra för att förklara för henne att jungfrufödelse förekom i naturen och därför kunde hända även en människa som Maria, Jesu moder. Emilia fick hög feber och så småningom blindtarmsinflammation. Så nog tänkte hon med kroppen, hon också.
Så småningom slår hon fast att det måste finnas två sanningsvägar, intellektets och känslans. Det är många som på det sättet godtar ”känslan” som en god grund för etiken. Men känslan kan bedra och om Birgitta Birgersdotter bara hade följt sin känsla vid dotterns ovälkomna bröllop hade hon aldrig gått på den festen. Den sinnliga tankekällan hejdade henne. Hon hörde det ofödda barnets röst och ändrade sig. Kanske såg Emilia ändå aldrig den skillnaden mellan känsla och sinnlig tanke.
