Inte linjen utan stjärnan

 

 

 

                                    Tack och lov för TV,  när kroppen inte orkar bete sig som om den var nypensionerad och nyfiken. Men själen är omättlig. De sista dagarna har jag njutit av att återse Trollflöjten i Ingmar Bergmans regi, inte minst av att Bergman inleder med att rikta kameran mot publiken och låta oss möta ett stort antal människoansikten: ”Det här är du, och det här och det här!” tycker jag mig drömskt höra.  Men jag har också njutit av det nya programmet ”Idévärlden” som är en abstraherande pratshow. Den 4 februari  handlade det om upplysningen och om vad rationaliteten har betytt för demokratin, ja, bland annat för att förklara och försvara kolonialismen - men sedan onekligen också vad rationaliteten har betytt för demokratins och  för känslolivets frigörelse!

Men man kan naturligtvis inte tala om sånt som man inte har begrepp för. Därför nämndes förstås inte den sinnliga tankekällan! Drömmen nämndes inte alls, och inte visan i örat, vår naturliga ”trollflöjt”, och inte heller nämnde man den sinnliga logiken som förenar alla ansikten till ett du.

Människan är en enda, fastslog Lena Andersson, och jag mindes då hur Allan Edwall på Brunnsgatan 4 själv spelade alla rollerna i kung Oidipus. Han var något viktigt på spåren – den sinnliga tankekällans logiska system: inte Linjen utan den inkluderande Stjärnan.

En vän från Norge gav mig Herbjörg Wassmos nya roman ”Den som ser”, och den satte känslorna igång på ett sätt som jag nu själv undrar över. Det är den fjärde boken i serien om Dina Grönälv.  Jag sökte mig bakåt och hamnade  i Dinas bok 1989. Jag hittade  en hel handskriven ringpärm med anteckningar om karaktärer och bibelställen. Samtidigt förlamades jag av att min rygg har kommit i olag.

Nej, kära rationalister, inte vet jag om livet kallar mig att göra färdigt mitt arbete kring Wassmos stora mytiska verk Dinas bok.  Dina var i Gamla Testamentet dotter till Jakob, drömmaren med hans första pålurade fru Lea. En främmande man               förälskade sig i Dina, men han hade litet bråttom och två av Dinas många bröder ville inte försonas trots ärligt erbjudande. Vad hon själv tycker, tänker och känner är inte värt en rad i Gamla Testamentet, men sådant här vet Herbjörg Wassmo mycket om. Hennes första roman om Dina följs av tre romaner till, som i rätt nedstigande led, lineärt, berättar hur det går för hennes son Benjamin och för dennes dotter Karna. Jag återkommer!

 


RSS 2.0