I det tysta vid Kalmarsund
Det är så tyst här i Hammarby på södra Öland. Jag hör vindens sus och böljornas brus på ett helt annat sätt än vid Årstaviken, där det blandas med trafikbullret. Här kan det vara bilfritt timmavis. De bofasta familjerna är få och sommargästerna har inte kommit än. Även människoröster är det alltså ont om här i byn. Men den lilla lärkan grå är inte alls så svår att observera, som Birger Sjöberg menade att den var i Lilla Paris. Åkrar och ängar sträcker sig mot horisonten utanför mitt sovrumsfönster. När jag vaknar på natten hör jag näktergalen.
Igårkväll när jag var ensam hemma råkade jag se en bit av ett program på TV om nyttan av svampar. Man hade planer på att plantera träd i öknen, och då skulle man samarbeta med en viss svamp som passade att leva i symbios med just det träd man ville försöka få att växa i det ogästvänliga landskapet. Svampar saknar klorofyll och kan inte bereda sin näring. Genom trädets fotosyntes tillförs svampen vad den behöver. De svampar som vi så gärna plockar är egentligen bara svampens frukt. Svampens egentliga kropp är det s k myceliet som grenar ut sig under jorden, och det har trädet i sin tur stor nytta av. Myceliet äger speciell känslighet för ”signaler” i jorden, som visar i vilken riktning just det ämne som trädet behöver finns. Myceliet kan således söka sig till vatten långt utanför trädets räckvidd och tillför trädet fuktighet, som gör att det utvecklas mycket bättre än jämförbara träd utan tillgång till svamp
Victoria Dyring på utbildningsradion berättade om hur man vetenskapligt studerat detta. På något sätt hade man dragit tekniska slutsatser som kommit det mänskliga järnvägsnätet tillgodo, sa hon. Men just då hände i min verklighet att Tomas kom hem från bastubadet, så min uppmärksamhet vändes från järnvägsnätet i TV till vad han hade att berätta om nya, stadiga bryggan som karlarna i byn har byggt i år och som även 90pluskvinnor kunde våga klättra på. Han berättade om vattentemperaturen som var förmånlig, och om sälungen vi undrat över. Precis som för ett par år sen låg en sälunge och grät vid bastun i år igen – var det någon instinkt hos sälmamman att göra sig av med den svagaste ungen på det här sättet? Kom mamman och såg till den? Inte kunde den berätta, men den lät sig lockas ned till vattnet av en människas vänliga röst och simmade i väg i Kalmarsund, till synes nöjd med att ha funnit sitt element − vatten.
Ord förstod den inte, men rösten övertygade. Jag tänkte vidare på att människans ”mycelier” kanske är sinnena. De arbetar under rötterna till kunskapens träd med smak, lukt, färger och toner. De känner var ”levande vatten” finns, den näring vårt förstånd kan bekräfta verkan av men inte når. Drömmen, konsten, myten och visan-i-örat är signaler som tar fram de samband vi behöver i en långsam och tålamodsprövande myceliumprocess.
Men vår ordrika kultur är som sälmamman, den kastar rådlöst upp ungen på torra, steniga stränder utan att berätta för den var det härliga vattnet återfinns. Vi klagar som sälungen, fast vi har ord. Vi läser obegripligt många ord och hatsignaler om mord och våld. Var finns den vänliga rösten som lockar oss ned i vårt rätta element, det andliga modervattnet, fantasin som omslöt oss?
Just nu ger jag mig tid att läsa många böcker av Torgny Lindgren, för det är just denna fråga som mer än något annat är drivkraften i hans texter. Jag vill följa hans bildvärld. Var har han funnit människans känsliga organ och hur får han näring ur dem?
”Den plats jag skildrar. Den ligger i mig.” Så citerar Torgny Lindgren Erwin Strittmatter på försättsbladet till romanen Dorés bibel, som jag just nu håller på att läsa. Den platsen diktaren skildrar brusar lika nära som sälungen låg Kalmarsund. Men vi ser den inte. Torgny Lindgren vill med vänlig röst locka oss dit, där också andra diktare och tänkare funnit näring..
Men båda ”ligger i mig”, när jag berättar om dem.
Själv har jag nu prövat den nya långa bryggan och den långa stegen ned till det härliga vattnet i Kalmarsund. Sälungen är borta. Men svanarna är många. Och Kalmarsund har en horisont som inte Årstaviken har.
