Dröm dikt myt. Stina Hammar

DN:s Kultur är faktiskt riktigt bra för oss äldre som inte på samma sätt som förr klarar att ta oss omkring på kulturella äventyr. Hur skulle vi annars veta hur dagens tankar kring viktiga ämnen ser ut? Häromdagen initierade Eric Schüldt ett samtal kring det symbiotiska suget av makt och vanmakt i Wagners musik, aktuell i Värmland. När talade man så personligt och insiktsfullt om vårt kärleksliv med konsten? Jag hoppas att samtalet fortsätter kring andra konstnärers verk.

I dag läser jag en helsida av Ann Heberlein: Så gör vi vår väg mot livets slutstation lättare. Jag kände den direkt riktad till mig och mina kamrater i 88-årsåldern. Så gör vi så att det blir lättare! I en smal spalt anges många källor som jag aldrig har läst. Intressant! Här får jag nog lära mig något nytt!

Men när jag läst artikeln vill jag protestera mot rubriken. Ingenting i den här texten gör vägen lättare. Det skulle vara att vi får stöd i att skynda på den meningslösa processen. Här finns ingen uppskattning alls av ålderdomens erfarenheter, ingen gemenskap kring det svåra. Utgångspunkten är Ann Heberleins egen känsla av det värdefulla i förstagångserfarenheter. Sedan blir det mesta i livet upprepning. ”Man firar jul och har semester, fyller år och arbetar, äter middag och går på bio.” Och jag som varit så himla glad att än en gång få se småbarn åka tefat i snön och höra koltrasten drilla över vintergäcken. Jag minns min svärfar som i samma ålder som jag är nu citerade någon skald, kanske var det Heidenstam: ”Nu är det synd om de döda som ej få sitta i vårens tid och värma sig i solen….”

Ann Heberlein låter oss ta del av Jean Améry som vid 55 års ålder skrev On aging. Skoningslöst beskriver han kroppens förfall. Vi förvandlas till ”varelser utan potential”. Den åldrande känner inte längre igen sig själv. Hon har blivit en främling inför den kropp hon lever i. ”Åldrandet må vara en naturlig process, men det gör det inte till ett normalt tillstånd. Förfallet, förlusten och den plötsliga oförmågan kan aldrig upplevas som normalt.” Tio år senare heter hans nästa bok On suicide.

Jo, jag har haft vänner som lidit länge i cancer eller efter slaganfall blivit oförmögna att ta hand om sig själva och sett döden komma som en befriare och vän.

Ann Heberlein berättar om Simone de Beuvoir, hur hon äcklades inför sitt ansikte i spegeln: ”påsarna under ögonen, de alltför fylliga kinderna, de sorgsna rynkorna kring munnen”. Jag tycker att det är odemokratiskt och tänker på Tranströmers kända ord: ”Skäms inte för att du är människa…” Hur mycket varmare livet blir om vi håller fast vid det vi är födda till – att utforska det mänskliga och ge det värde också i förlustens stund.

Allra sist förklarar Ann Heberlein på ett par rader att Ernst Bloch skrivit om ”hoppets princip” som motaffekt till rädslan för ålderdom och död. I förhållande till den meningslöshet och det äckel som resten av artikeln berättar om får de där orden om hopp väldigt litet kraft.

Jag tror att detta beror på att vi bara använder halva hjärnan, den analyserande, den utåtriktade, teknokratiska. Vårt namn och vårt värde ligger inte där. Inte heller ligger det i den sjungande, kroppsnära hjärnspegeln, den som kan uppsluka oss, så som Eric Schüldt beskrev att Wagners musik gjorde med honom. Nej, vi behöver den mänskliga dialogen djupt inne i oss själva. Då blir varje dag något nytt och spännande som bygger på alla våra erfarenheter. I morse drömde jag att jag lyfte ned en kristallkrona för att skölja den i vatten. I bakgrunden böljade en visa om havet. Vad kan detta betyda? Det har jag aldrig drömt förut.

Hela sex sidor av DN:s Kultursöndag upptas den här veckan av reflektioner kring Wagners Nibelungens ring som i morgon har premiär på Värmlandsoperan. Av dessa sidor fyller Eric Schüldt fyra, som jag läst med stort intresse, inte minst för hans sätt att få andra att yttra sig personligt om sitt förhållande till Wagners musik. Det finns ”en djävulsk kraft” i Wagners musik, säger hardcoregitarristen Kristofer Steen och berättar hur han fick utlopp för stor konstnärlig besvikelse genom att (lovligt!) slå sönder en sommarstuga till tonerna av Siegfrids sorgmarsch ur Ragnarök. Sopranen Maja Frydén tackar Wagners musik som gav hennes röst bärighet. Hon måste inte längre be om ursäkt för sin styrka: ”det är exakt det här som min kropp vill!” Genusforskaren Tina Rosenberg analyserar sitt eget kluvna förhållande: ”Den enorma kraften finns där, men den existerar enbart utifrån ett enda syfte. Den vill få lyssnaren att sluta tänka.” Hur kan man få det att gå ihop? Jo,”lite Wagner” vill Tina Rosenberg numera ändå stå för. Människan är så komplicerad: ”Det absoluta kravet är också fascism”.

För mig var det här samtalet intressant, därför att det är sällan vi frågar oss vad konsten gör med oss. Vi begär att den skall beröra, provocera, inspirera, lyfta oss. Många begär att vi skall sluta tänka, för att inte hindra det konstnärliga flödet. Själv talar jag om det nödvändiga i att ta vara på nattens drömmar, som är det konstnärliga i var och en av oss. Ja, just som ett värn mot kroppens alla maktreflexer. Och ännu hellre tar jag vägledning av visan-i-örat.

Eric Schüldt berättar i en fin essä att han själv bara var tre dagar gammal när han första gången lyssnade till Richard Wagners musik. När han kom hem från BB satte hans far på en skiva och spelade förspelet till tredje akten i Siegfried. ”Och med den mest omättliga musik som någonsin skrivits välkomnas jag till världen”.

Och hur var det med mig? Jag föddes i mina föräldrars sängkammare som låg under Frälsningsarméns plattform i Jönköping, där det just pågick musikgudstjänst när jag upphävde mitt första skrik. Jag vaggades sedan av musikchefen själv. Jag har känt det som ett omen. ”O hur saligt att få vandra / hemåt vid min faders hand …”

En helt annan sorts musik än operans! Men nog vet jag vad den farliga kraften är! Tryggheten i att vara många och starka som går åt samma underbart godkända mål, gärna förenade mot en gemensam fiende, Satan själv. Kanske kan man uppleva det som ”frälsning” och kanske motsvarar det den ”katharsis” som Eric Schüldt karakteriserar så här: ”Det jag upplever är jagupplösning samtidigt som jag inser att Wagners enorma konstruktion nu slår sina mjuka klor omkring mig.” Katten tar musen och musen som är det ansatta jaget tar det som en befrielse. Schüldt ser också sig själv som ett ensamt brinnande ljus och önskar: ”Blås ut mig!”

Var har jag lärt mig att jag är oersättlig? Var har jag lärt mig älska min oersättlighet? För det krävs kärlek att stå sådana krafter emot. Kärlek till fingeravtrycket som bara jag kan göra. Kanske grundlades min självständighet i följande frälsisvisa:

 En nagel i ögat på mången jag blivit
Och varför jag är det är alldeles givet,
Jag är ju Guds barn, uti blodet tvådd ren
Tillika soldat uti Frälsningsarmén.