Ann Heberlein och livets slutstation
DN:s Kultur är faktiskt riktigt bra för oss äldre som inte på samma sätt som förr klarar att ta oss omkring på kulturella äventyr. Hur skulle vi annars veta hur dagens tankar kring viktiga ämnen ser ut? Häromdagen initierade Eric Schüldt ett samtal kring det symbiotiska suget av makt och vanmakt i Wagners musik, aktuell i Värmland. När talade man så personligt och insiktsfullt om vårt kärleksliv med konsten? Jag hoppas att samtalet fortsätter kring andra konstnärers verk.
I dag läser jag en helsida av Ann Heberlein: Så gör vi vår väg mot livets slutstation lättare. Jag kände den direkt riktad till mig och mina kamrater i 88-årsåldern. Så gör vi så att det blir lättare! I en smal spalt anges många källor som jag aldrig har läst. Intressant! Här får jag nog lära mig något nytt!
Men när jag läst artikeln vill jag protestera mot rubriken. Ingenting i den här texten gör vägen lättare. Det skulle vara att vi får stöd i att skynda på den meningslösa processen. Här finns ingen uppskattning alls av ålderdomens erfarenheter, ingen gemenskap kring det svåra. Utgångspunkten är Ann Heberleins egen känsla av det värdefulla i förstagångserfarenheter. Sedan blir det mesta i livet upprepning. ”Man firar jul och har semester, fyller år och arbetar, äter middag och går på bio.” Och jag som varit så himla glad att än en gång få se småbarn åka tefat i snön och höra koltrasten drilla över vintergäcken. Jag minns min svärfar som i samma ålder som jag är nu citerade någon skald, kanske var det Heidenstam: ”Nu är det synd om de döda som ej få sitta i vårens tid och värma sig i solen….”
Ann Heberlein låter oss ta del av Jean Améry som vid 55 års ålder skrev On aging. Skoningslöst beskriver han kroppens förfall. Vi förvandlas till ”varelser utan potential”. Den åldrande känner inte längre igen sig själv. Hon har blivit en främling inför den kropp hon lever i. ”Åldrandet må vara en naturlig process, men det gör det inte till ett normalt tillstånd. Förfallet, förlusten och den plötsliga oförmågan kan aldrig upplevas som normalt.” Tio år senare heter hans nästa bok On suicide.
Jo, jag har haft vänner som lidit länge i cancer eller efter slaganfall blivit oförmögna att ta hand om sig själva och sett döden komma som en befriare och vän.
Ann Heberlein berättar om Simone de Beuvoir, hur hon äcklades inför sitt ansikte i spegeln: ”påsarna under ögonen, de alltför fylliga kinderna, de sorgsna rynkorna kring munnen”. Jag tycker att det är odemokratiskt och tänker på Tranströmers kända ord: ”Skäms inte för att du är människa…” Hur mycket varmare livet blir om vi håller fast vid det vi är födda till – att utforska det mänskliga och ge det värde också i förlustens stund.
Allra sist förklarar Ann Heberlein på ett par rader att Ernst Bloch skrivit om ”hoppets princip” som motaffekt till rädslan för ålderdom och död. I förhållande till den meningslöshet och det äckel som resten av artikeln berättar om får de där orden om hopp väldigt litet kraft.
Jag tror att detta beror på att vi bara använder halva hjärnan, den analyserande, den utåtriktade, teknokratiska. Vårt namn och vårt värde ligger inte där. Inte heller ligger det i den sjungande, kroppsnära hjärnspegeln, den som kan uppsluka oss, så som Eric Schüldt beskrev att Wagners musik gjorde med honom. Nej, vi behöver den mänskliga dialogen djupt inne i oss själva. Då blir varje dag något nytt och spännande som bygger på alla våra erfarenheter. I morse drömde jag att jag lyfte ned en kristallkrona för att skölja den i vatten. I bakgrunden böljade en visa om havet. Vad kan detta betyda? Det har jag aldrig drömt förut.
