Eric Schüldt om mörkret hos Wagner
Hela sex sidor av DN:s Kultursöndag upptas den här veckan av reflektioner kring Wagners Nibelungens ring som i morgon har premiär på Värmlandsoperan. Av dessa sidor fyller Eric Schüldt fyra, som jag läst med stort intresse, inte minst för hans sätt att få andra att yttra sig personligt om sitt förhållande till Wagners musik. Det finns ”en djävulsk kraft” i Wagners musik, säger hardcoregitarristen Kristofer Steen och berättar hur han fick utlopp för stor konstnärlig besvikelse genom att (lovligt!) slå sönder en sommarstuga till tonerna av Siegfrids sorgmarsch ur Ragnarök. Sopranen Maja Frydén tackar Wagners musik som gav hennes röst bärighet. Hon måste inte längre be om ursäkt för sin styrka: ”det är exakt det här som min kropp vill!” Genusforskaren Tina Rosenberg analyserar sitt eget kluvna förhållande: ”Den enorma kraften finns där, men den existerar enbart utifrån ett enda syfte. Den vill få lyssnaren att sluta tänka.” Hur kan man få det att gå ihop? Jo,”lite Wagner” vill Tina Rosenberg numera ändå stå för. Människan är så komplicerad: ”Det absoluta kravet är också fascism”.
För mig var det här samtalet intressant, därför att det är sällan vi frågar oss vad konsten gör med oss. Vi begär att den skall beröra, provocera, inspirera, lyfta oss. Många begär att vi skall sluta tänka, för att inte hindra det konstnärliga flödet. Själv talar jag om det nödvändiga i att ta vara på nattens drömmar, som är det konstnärliga i var och en av oss. Ja, just som ett värn mot kroppens alla maktreflexer. Och ännu hellre tar jag vägledning av visan-i-örat.
Eric Schüldt berättar i en fin essä att han själv bara var tre dagar gammal när han första gången lyssnade till Richard Wagners musik. När han kom hem från BB satte hans far på en skiva och spelade förspelet till tredje akten i Siegfried. ”Och med den mest omättliga musik som någonsin skrivits välkomnas jag till världen”.
Och hur var det med mig? Jag föddes i mina föräldrars sängkammare som låg under Frälsningsarméns plattform i Jönköping, där det just pågick musikgudstjänst när jag upphävde mitt första skrik. Jag vaggades sedan av musikchefen själv. Jag har känt det som ett omen. ”O hur saligt att få vandra / hemåt vid min faders hand …”
En helt annan sorts musik än operans! Men nog vet jag vad den farliga kraften är! Tryggheten i att vara många och starka som går åt samma underbart godkända mål, gärna förenade mot en gemensam fiende, Satan själv. Kanske kan man uppleva det som ”frälsning” och kanske motsvarar det den ”katharsis” som Eric Schüldt karakteriserar så här: ”Det jag upplever är jagupplösning samtidigt som jag inser att Wagners enorma konstruktion nu slår sina mjuka klor omkring mig.” Katten tar musen och musen som är det ansatta jaget tar det som en befrielse. Schüldt ser också sig själv som ett ensamt brinnande ljus och önskar: ”Blås ut mig!”
Var har jag lärt mig att jag är oersättlig? Var har jag lärt mig älska min oersättlighet? För det krävs kärlek att stå sådana krafter emot. Kärlek till fingeravtrycket som bara jag kan göra. Kanske grundlades min självständighet i följande frälsisvisa:
En nagel i ögat på mången jag blivit
Och varför jag är det är alldeles givet,
Jag är ju Guds barn, uti blodet tvådd ren
Tillika soldat uti Frälsningsarmén.
