”Innanför ljusportarna” med Emilia Fogelklou 1
Det var i slutet på 1960-talet. Hela folkhögskolan skulle se Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet, och jag som var lärare i psykologi och litteratur skulle introducera den vackra sagan om Riddaren och Konstnären och Kärleken och Sveket och Döden och Barnet och Själen, som i lysande skådespelares gestalter möttes och skildes i filmen under den svenska sommarens åska och ljus.
Det är pestens ödesår i filmen, dies irai, vredens dag – ja, vi är i apokalyptisk tid som filmtiteln Det sjunde inseglet anger. Människor är rädda, läser ur Uppenbarelseboken och tyder bilderna där så gott de kan. För pesten finns ingen bot. Ingmar Bergmans 60-talspublik hyser också skräck. Atombomben kunde man föreställa sig som Uppenbarelsebokens ”Stjärnan Malört” som skulle falla ”från himlen” och förgifta våra brunnar.
När Ingmar Bergman var barn följde han med sin far till olika kyrkor i Uppland där fadern predikade i söndagens gudstjänst. Nu rörde hans vuxna trollspö vid figurer han som barn sett målade på medeltida väggar. Ärkeängeln Mikael, Segraren som brukar avbildas med foten på Odjuret, har i filmen blivit ett litet lockigt barn som just lärt sig gå i paradisets smultronhage. Hans pappa clownen Jof (Josef) drömmer om att sonen skall bli en stor jonglör som lyckas hålla ”bollen” stilla i luften. Hans mamma, skådespelerskan Mia (Maria), delar ut glädjens smultron som ett sakrament,
Detta skulle jag presentera. Jag såg i filmen en vacker bilderbok, men jag var inte nöjd. De religiösa bilderna var låsta för mig. Min erfarenhet var inte där. Jag förstod inte. En morgonstund vaknar clownen Jof tidigare än de andra och kryper ensam ut ur husvagnen som en fjäril ur en puppa. Då ser han på ängen Jungfru Maria som lär Jesusbarnet gå. Han gnuggar sig i ögonen. Bilden försvinner och inte ens hans hustru Maria tror honom, när han berättar vad han sett. I stället varnar hon honom: ”Du med dina syner! Folk blir arga!”
Jag tyckte inte heller om syner. Särskilt tyckte jag inte om det man kallade för ”mystik”. Vad har man inte haft för sig under den namnlösa täckmanteln? ”Det finns sånt man inte skall förstå”. Aldrig!
Fakta måste jag ha. Jag kunde ju läsa annat om medeltiden? Så fick jag Emilia Fogelklous Birgitta i min hand. Vilken förunderlig tur! Emilia Fogelklou lärde mig allt. Tack, kära Emilia! Nu kunde jag ha lektion om Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Hur roligt som helst! Jag förstod att clownen Jof hade tillgång till ”den sinnliga tankekällan”, fast jag inte skulle förstå att namnge den än på 25 år. Jag kunde förklara synen ganska bra ändå. Jag förstod att den största belöning en konstnär kan få är att ”skåda” kärleken i en sinnlig form – en form som ”finns” men ändå inte ”finns”. Ingmar Bergman har sagt att arbetet med Det sjunde inseglet förlöste honom från dödsskräck – det var hans egen kärleksbelöning. Som Jofs syner kan man också förstå Birgittas uppenbarelser. Kan det ha varit något annat än Birgitta själv som trofast och samvetsgrant i bild och ord uppenbarade sammanhangen för Emilia Fogelklou? Och Emilias egen ”verklighetsupptäckt” förstås, den som lyfte ”det i ångest ropande och tystnade barnet innanför ljusportarna”. Det skall jag berätta om i morgon.
Men först i dag ser jag vilka hörnstenar Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet och Emilia Fogelklous Birgitta har varit för mig. För i dag har jag läst nio essäer i ett litet häfte från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien: Emilia Fogelklou läst i dag. År 2009 var det 100 år sedan hon blev Sveriges första kvinnliga teologie kandidat, och det är det man celebrerar.
