Vår Fru och bokstavshimlen
Vårdagjämningen är förbi. Över helgen hade vi besök av en släkting från Peru som forskar i inkafolkets sätt att slå knutar på snören för att meddela något som många behövde veta, kanske hur arbetet inom klanen skulle fördelas. Ingen vet. Vad trodde spanjorerna, den vita kolonialmakten, att indianerna menade med sitt barnsligt-sinnliga sätt att uttrycka sig? Människans språk är heligt. Jag har lärt mig att ”tråden” har med den heliga berättelsen att göra, hinduismens ”sutra” betyder tråd. Så konkret som hos inkafolket kanske allt skriftspråk var från början. Med hammare och mejsel skrevs våra vikingarunor. Bokstäverna kändes i kroppen. Ingen surfplatta här!
I kristendomens heliga berättelsetråd är vårdagjämningen en knutpunkt som i Sverige kallats Marie Bebådelsedag. Ängeln Gabriels bud till Maria firade vi med vår inkasläkting på svenska med våfflor, och vi försökte förklara att namnet på maträtten stammar ur ett hörfel. Jungfru Maria kallades ”vår fru” och med slarvigt eller kanske dialektalt uttal påminte det om ”våffel”. Därför firade man hennes dag med sylt och särskilt goda pannkakor i hjärtform.
Marie Bebådelse omgavs i min ungdom av vårljus och hopp. Orden ”vår fru” kunde också uppfattas som ”vårens fru”. Den unga kvinnan Maria som upptäckte att hon skulle få barn blev en folkkär årstidskomponent. Hennes heliga men utsatta situation som ensamstående mor spred en gloria kring vanliga kvinnors vardagsproblem i patriarkatet.
Vår fru Maria gav dessutom hela familjen en ledig dag, ibland mitt i veckan. Det blev en dag för återträffar, årsmöten och tulpaner. En dag för ”all things shining” som den kaliforniske filosofen Hubert Dreyfus kallar tillståndet av glädje och gemenskap. Dreyfus hävdade i en bok med det namnet att vi som de gamla grekerna behöver många gudomligheter och dessutom tillfällen till gränsöverskridande gemenskap (se blogg 23 september 2011). Marie Bebådelsedag fyllde sådana behov. De kristna helgonen hjälpte till med den gudomliga mångfalden.
Det som inte bjuds kan man skapa själv. En gång för så länge sedan att ett av mina äldsta barnbarn bara var fem år målade han en triptyk av liv och död, av kärlek och sorg. Det centrala var ett träd med grönskande krona. På en bild sågas trädet ned. Man kan se vedsågaren i sitt värv. På andra sidan trädet väntar Karl Alfred med stor gladmun och strålande uppsyn. På de starka armarna är han tatuerad med en bild av sig själv. Han skall bära bort det nedsågade trädet. Vart? Det vet nog ingen. Men vi får fullt förtroende för honom. Människans identitet bär han i sina starka armar.
Men det var tre bilder som hörde ihop. Jag la först märke till en bild, där inte trädet var med. Hela barnbarnets familj stod i stället samlad kring den snälla mamman. ”Varför har du ingen gladmun där?” frågade jag. ”Jag försökte, men jag kunde inte”, var svaret. Jag funderade länge på det. På en motsvarande bild, där trädet fanns med, såg jag hela familjen. De hade allesamman glasögon på sina näsor och alla hade gladmun och på himlen syntes ännu en svävande figur – kanske en kikare?
På den bild där femåringen inte hade gladmun var himlen full med bokstäver: ”Till Stina och Tomas”. Stor vänlighet, men ingen gladmun! Nej, en himmel full av bokstäver är oss inte nog för att bli seende! Den hjälper oss inte att se livets fullhet. Inte ens Vår Fru Mamma räcker till. Som i den grekiska tragedin måste skådespelarna gå på styltor när de gestaltar de stora dimensionerna. Så som Karl-Alfred här tatuerar bilden av sig själv på armarna.
Som Hanna Arendt säger har monoteismen hindrat oss från att förstå vårt eget skiftande ansikte. Det leder till att vi sätter vår egen mångsidighet på andra, så att vi bär skärvor av oss själva som ideala eller onda projektioner på andra.
Onda projektioner kan samlas som åskmoln och när spänningen blir stor slår blixten ned blint, så som skedde förra sommaren med Anders Behring Breiviks dåd på Utøya i Norge. Jag förstår äntligen vad drömmens blixt i juni 2011 ville säga mig.
Släpp bokstavstron av alla sorter! Vi måste minska trycket av våra vanföreställningar. Vi måste ta på oss drömmens glasögon, vår stora gemensamma kikare, så som mitt barnbarn ville allhelgonadagen 1989.
