Människans ansikte
Det är nu tjugunio år sedan jag själv började fatta människans komplexitet som ett inre samtal mellan många parter. Det gav mig en ny förståelse för min pappas religiositet. Han var bokstavstroende, men han hade trots det en inre frihet som innefattade alla oss oliktänkande. Jag förstod att han vandrade i Bibelns landskap som i en dröm. Han mötte sig själv i Bibelns gestalter. Han såg sitt ansikte ”såsom i en spegel”. Han behövde inte projicera sig själv på andra människor.
Att jag till slut fick insikt i hur detta gick till berodde på en av mina kvinnliga elever. Plötsligt stod hon utanför familjens hus, försedd med det nödvändigaste i en kappsäck. Hon ämnade stanna till varje pris, det gällde livet, så kände hon det, och visst, plötsligt fanns det en möjlig vrå med en dörr som gick att öppna och stänga. Men hur skulle det gå? Det blev långvarigt. Jag fick nödvändig psykologisk handledning.
Hon hade konstnärliga händer och gav mig tänkvärda gåvor, t ex ett halsband av granna keramikkulor. Hur grant det såg ut – och hur tungt det var att bära! Kanske såg hon mitt liv så, lyckligt och grant med man och barn, hund och katt och villa – men alldeles för tungt för henne. Till slut när jag började att drömma gav hon mig en glasskiva med vackra skärvor i olika färger. Den hänger i mitt fönster, så att ljuset ger liv åt färgerna. Så skulle tillvaron skimra genom ljuset och inte genom vilja och styrka
Ganska snart fick jag en liten prinsessa skapad av lera. Prinsessan har tung krona på huvudet, men hon har inget ansikte. Hon sträcker bedjande fram sina händer. Prinsessan var inte nytillverkad. Jag fick den efter ett vredesutbrott som slutade med en önskan. Hon ville ha ett ansikte! Det var det som alltid varit meningen: ”Tänk om jag kan få ett ansikte!”
Det var då jag började drömma medvetet. Det var på den nivån jag kunde förstå hennes bildvärld. En natt drömde jag att jag såg henne i kanske tjugu likadana gestalter som gick vägen fram hand i hand. Jag mindes det när Jonas Hassen Khemiri som var gäst på Babel förra veckan, berättade att han såg sig själv som många, kanske tolv personer (som Jesu lärjungar, tänkte jag) – i varje fall var han fem personer som kunde tala med varandra. O, så bra att han sa det! Så läkande för oss som är fångna i dualismens projektioner och använder andra, inte minst hans muslimska bröder, till våra sönderslagna besvikelsespeglar.
Kvinnan som ville ha ett ansikte lärde mig alla åldrar. Hon bar dem i kroppen. Längst ned fanns spädbarnet utan ”objektkonstans”. Hon led totalförlust när jag gick ut genom dörren, visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Men så fanns alltid konstnärinnan där, hon som ritade situationen på ett vuxet sätt och fullföljde sina studier på folkhögskolan, som vi kommit överens om. Att få ett ansikte var att bli en fri och vuxen människa utan att förlora integriteten, den innersta kärnan.
Jag kände igen allt det här hos en diktare som Birger Sjöberg:
Gud nåde dig min flicka kär
om du en gång skall glömma
att jag ett barn i livet är
som blivit dömt att drömma.
Håll mig i handen
oro jag känner.
Håll mig i handen
vrede mig bränner.
Håll mig till brösten, till trösten.
Han var ”ett barn i livet”, han behövde ammas med tröst, och hans älskade måste förstå hans barnsliga behov. Birger Sjöberg var en medveten drömmare. Att skriva om honom var ett sätt för mig att berätta vad jag var med om när en ung kvinna som varit tio år på mentalsjukhus lärde mig vad det är att längta efter ett skiftande ansikte.
Jag tänkte på det söndags när Horace Engdahl skrev i DN om sin upplevelse av Wagners Lohengrin. Han berättar innehållet som tycks bygga på den gamla sagan om Amor och Psyke. Som Psyke inte fick tända ljus och se på den älskare som besökte henne om natten, så skall den milda Elsa lita på Lohengrin utan att veta hans namn. Det är nog ingen som skulle råda henne till det i dag! Då uppträder den ”skräcksublima” Ortrud alldeles modernt och får henne att tvivla och förstör därmed allt underbart, tycker Lohengrin och Wagner. Orden skall inte blanda sig i. Ja, jag tror att jag har mycket gemensamt med Ortrud. Jag är absolut hennes ”adept” som Horace fruktar! Erotiskt, religiöst och konstnärligt. Aldrig går jag på det där att man inte ska förstå! Att ömsesidigt utforska och förstå sina projektioner ingår i den vuxna kärleken.
Men jag har ju inte varit på Operan och blivit hänförd av sagan och musiken. Så det är inte i polemiskt syfte jag identifierar mig med Ortrud. Jag skriver om det här bara för att det är så positivt att Horace Engdahl vill förenas med ”barnet” som finns inom varje vuxen människa. Han tar verkligen barnets parti mot hela vuxenvärlden: ”Elsa, hur kunde du?” Det är mycket ovanligt att ”barnet-inom-oss” på det viset kommer till tals på kultursidorna. Det är ett för vår kultur nytt sätt att i stället för att tala i förfrämligande psykologiska termer ge uttryck för livets alla åldrar i ett skiftande men vuxet ansikte.
