Varmt som en bön
Jag var en gång en skoltrött gymnasist och jag vilade mig från det trista plugget i storstan genom att gå en åtta veckors sommarkurs på en folkhögskola i skärgården. Den ena skolan förtärde energi, den andra gav. Själva språket vände sig omkring ett halvt varv den sommaren. Delvis berodde det på sångboken.
Det visade sig att sommarskolan hade en kort andakt varje vardagsmorgon, medan söndagen var helt sekulär – då kunde man bada, ro, plocka blommor, äta smultron om man hade tur, utan inblandning av högre makter. Vilken frihet! Jag var 17 år och tyckte att detta var ett snillrikt system, så tvärtom mot allt jag varit van vid. Hemma i min frikyrkliga miljö var söndagen helig och så fri som möjligt från vardagens triviala bestyr. Som om Gud hade haft tråkigt medan han skapade! Nu fann jag systemet rättvänt: det var ju vardagen som var det heliga!
Min känsla förstärktes av en sång vi sjöng ibland på skolans samkväm:
Känn vad du bör och tål,
fatta ditt levnadsmål
varmt som en bön!
Glad som en morgonpsalm
ryck så mot dagens kvalm,
kämpa för segerns palm,
vinkande skön.
Detta var en Wallintext i Malin Holmström Ingers gedigna Sångbok för folkhögskolan -- 424 sånger som jag lärde mig utantill nästan alla. Landskapssånger, årstidssånger, arbetssånger, historiska sånger. En fullständigt omodern sångskatt numera! Men jag fick ut vad jag behövde: mot ”dagens kvalm” behövde jag ”en morgonpsalm” – det var minsann sant. Men dessutom bjuder Johan Olof Wallin på ”som-språket”.
Visst hade vi morgonböner också i läroverket i stan, men de var lika träliga som allt det andra. Ingen morgonpsalm kunde förjaga ”dagens kvalm” i det stenhuset. På den tiden likställdes bibelns berättelser med historiebokens. Det var samma sorts sanning alltihopa och prövades efter samma logiska ordning. Betlehemsstjärnan omtalades till exempel som ett möjligt astronomiskt fenomen. Julevangeliet kunde livas upp med större eller mindre inlevelseförmåga i Marias situation eller i Josefs. Men berövat sin symboliseringskraft blev det religiösa språket utslitet, ”tömt på mening och svindel”, som prästsonen Göran Tunström uttrycker det i sin självbiografiska roman, Prästungen. Men genom den här omvända ordningen på folkhögskolan, där vardag blev mera helg än söndag, återfick det något av sin glans för mig. En nyckel var det lilla ordet ”som”: ”som en bön”, ”som en psalm”.
Den sommaren fick jag alltså hälften av mina böneresurser – den kloka abstraherande tankekällans ”inkarnation”, dess goda väg in i det sinnliga. Glatt som en morgonpsalm frigjordes mina händer, jag utbildade mig till förskollärare och mina sinnen svarade mig med allt som fanns att göra. Men det var bara halva skatten. Jag kunde ännu inte avlyssna mitt inre på ett sinnligt sätt. Språket hade kvar en spricka mellan huvud och kropp. Våra resurser ropar på oss i en sorts hunger. Jag sökte föda, men det hjälpte inte att jag gav upp förskolan för att utbilda mig vidare vid universitetet. Jag fyllde femtio innan jag började förstå att mina drömmar och visan-i-örat kunde svara på mina djupaste vuxna önskningar.
I fredagskväll hörde jag religionshistorikern Karen Armstrong hos Skavlan på TV. Hon berättade att hon varit nunna, och att det viktigaste för en nunna är att kunna be. Men för henne var bönen ingen väg, eftersom den var svarslös. Jag tror att det gällde alltjämt för henne, det där svarslösa, såsom det i vår kultur betraktas som fint med ”tomheten”. ”Deus absconditus” – ”den bortvände guden” kan man inte ha några intellektuella förväntningar på. ”När den Bortvände snuddar vid dig / är hela din varelse täckt av ögonlock”, diktar Ingemar Leckius i diktsamlingen Vid terebintträdet. Då ropar jag numera på Ögonflickan, drottningen av den sinnliga tankekällan: låt dina ögon spricka fram!
Kanske spelar hon ekoarian ur Bachs Juloratoriet för att påminna mig om konstens ekon i mitt liv, om drömmen och om visan-i-örat – allt det som svarar på mina frågor. Den sinnliga tankekällan låter mig känna på min kropp när någon i min bönekrans har det tungt att andas. Hon tänder ljus, så att jag ser om den häftiga vinden kan släcka den fladdrande lågan eller inte. Erkänner min oro, faran vi alla alltid befinner oss i. Sjunger hopp och tröst. Överraskar. Sänder genom osynliga trådar hjälpare som gråter mina tårar, så att jag känner mig sedd i ett större sammanhang. Låter barnens färgkritor lysa genom det svarta, såsom det är när det är ”sommarnatt på landet”. För allt detta vill jag tacka livet.
