Dröm, dikt, myt och saga i Coniunctio 2011.
Svenska C G Jung Stiftelsen står bakom den innehållsrika tidskriften Coniunctio Årsskrift för analytisk psykologi och kultur. Årets tema är Nedstigning. Den som öppnar tidskriften Coniunctio 2011 bjuds på en jungianskt guidad nedstigning till det som jag kallar ”den sinnliga tankekällan” men som här enligt gammal psykologisk tradition benämns ”det omedvetna”. Rubriker i tidskriften lockar oss att tänka över världens stora myter: Gilgamesh – Verdens eldste Individuationshistorie av Karsten Sejr Jensen, eller Kristi två sandaler – nedstigningen i historien och till helvetet av David L Miller. Eller varför inte följa Annegret Högman i artikeln Sagan som vägvisare till det omedvetna? Från myt och saga går vi in i litteraturen och läser kanske om Mennesket som Gud – et narcissistisk tema i Karen Blixens liv og forfatterskab. Men vi kan också gå direkt på nutida konst och dikt i ett urval dikter av Lennart Sjögren eller i en serie haikus av Otto von Friesen med tuschlaveringar av hans gode vän Lars-Göran ”Manne” Mann.
I den filosofiska artikeln av Jan Willner, Heidegger och handen, poängteras Heideggers påpekande att vi föds till en värld, där historia och språk, natur och kultur redan är etablerade. Vi är ”utkastade” i kollektivets ödslighet och det gäller att ”hitta hem till en roll och en egen karaktär”. Vi sträcker ut handen för att nå världen.
Så kan jag se hela den här tidskriften som ett sorts vattendrag i vår kultur, dit jag gärna stiger ned. En av redaktörerna, Gunilla Midboe, har skrivit en artikel, Att väva samman livet och döden, med utgångspunkt i samtal med mig, men också i min bok Jag tar det på kroppen jag. Den handlar om min son Henriks kamp för livet – hans försök att räcka ut handen och finna sin roll, hans nedstigning i det ödsliga och hur han gestaltade sin död i ett självmord. Kanske var det tankekällornas kamp som slet sönder hans hjärta.
Min bok handlar också om den hjälp i sorgen jag fick av mina drömmar och visor, av barnbarnens spontana teckningar och av drömmar som mäktigt steg fram ur för mig ännu okända människors nervsystem. Denna tröstekälla – hur kan det komma sig att den är så okänd för oss? Är det för att vi kallar den ”det omedvetna”, som om det inte hade någon intelligens att bjuda oss. Jag vill sluta den här bloggen med en dröm jag fick natten efter tidskriftens ankomst:
Jag drömde att jag kastade ifrån mig måttbandet. Jag vaknade sedan till en vårvisa.
I min dröm kastar jag undan måttbandet som representerar den abstraherande tankekällan. Jag erbjuds i stället av den sinnliga tankekällan en melodi, en strukturerad vågrörelse. Häråt! Våren vinner!
