Att bära varandras bördor som Beate
Beate Grimsrud har visat oss att man kan leva med sin mentalsjukdom, skrev Gun-Britt Sundström i SvD den 23 mars 2011 under rubriken ”Diagnos är ingen katastrof”. Men vårdens resurser skärs ner, klagar hon, så att de mänskliga kontakter som erbjudits Beate successivt försvinner. Hon har säkert rätt. Vänner jag har inom mentalvården faller ihop av sorg över att inte få göra sitt känsliga möte med sårade människor på ett kvalitativt sätt. Man har inte tid med vårdarens kunskaper, och inte heller aktning för dem. Vårdens mål är ännu inte att förlösa bundna skapande resurser utan att så snabbt som möjligt anpassa alla till det normala livet.
Jag bloggade om Beate Grimsruds senaste roman den 26 september 2010 under rubriken: ”Jag fann EN DÅRE FRI av Beate Grimsrud”. Jag vill förtydliga min tolkning, där ”en dåre” är ett smärtsamt ord, men det primära ordet i romantiteln är ändå ordet ”fri”. Författaren är en känslig människa, ja, hon är ”en konstnärssjäl”, precis som rektorn på folkhögskolan så vackert säger om författarens oresonliga alter ego i romanen, Eli.
I en återkommande sjukhusdröm är Eli läkare och skall tillsammans med sina kolleger laga någon som har gått sönder. ”Men varje gång jag försöker laga någon tillsammans med mina kolleger visar det sig att de inte är mina kolleger. Det är jag som är patienten. Det är jag som är trasig.”
En vän till henne tolkar: ”Det är du som är överläkaren. Utan dig kan du inte lagas.” Jag vill tillägga att den kompetens och erfarenhet som Eli själv besitter och vill bjuda generellt inte tas tillvara, utan så som arbetsteamet (”kollegerna”) nu arbetar slutar drömmen med att hon är patienten som i förtvivlan över att inte nå fram som människa slår sönder hela undersökningsrummet och läggs i bälte. ”Det här är inte framtiden”, avslutar Beate Grimsrud Elis dröm.
Beate Grimsrud skriver sin bok på väg mot framtiden. Hon är liksom Eli i romanen det som jag kallar ”en ögonflicka” i vårt samhälle, det vill säga att hon bär vår blindhets börda på sin kropp, så att den till slut skall bli synlig. Det är inte frivilligt utan en mänsklig naturlag att några i sanningens namn måste utforska vår sinnliga tankekälla i grunden för att den är lika viktig som den andra logiken. Precis som Birger Sjöberg visade avigsidan av tapeten för kunderna i färgaffären som en spegel av bakvända världen, blir det, som vi andra inte ser, den sanna världen för människor som Eli. Som när hon upplever att hela golvet sluttar mot fönstret, så att hon får ångest för att falla ut, och hennes rationella beteendeterapeut lägger fram en boll och visar att den inte rullar. Alltså sluttar inte golvet. ”Jag tänker att en gemensam överenskommelse om att något helt fel är rätt, står där och räknas för sanning”, kommenterar Eli.
Beate talar inte psykologiska, men hon visar att det finns en struktur och ett språk för den inre världen som var och en kan förstå. Vi är alla splittrade i många motstridiga gestalter. Men vi har snällt anpassat oss och på ett normalt sätt förkvävt våra drömmar och våra inre upproriska röster, så att vi inte mer vet att vi har dem. Vi vet i allmänhet inte vilken drivkraft det är som styr oss. En sådan människa som Beate måste arbeta sig igenom blindhetens dimma för att överleva. Hon har utforskat sin splittring, namngett den och gjort den tilltalbar, och så har hon överlevt detta. Hon har burit vår börda.
Namnet Eli betyder Gud, vilket påpekas i romanen. Alla Elis röster har namn som börjar på E. Här är naturligtvis den viktigaste mönsterbilden ikonostasen som i århundraden laddats av människor. Det tog mycket lång tid innan jag förstod att min bokstavstroende pappa på ett sätt han inte visste gjorde Bibeln till en dröm, där han vandrade och mötte Jesus och lärjungarna och lyssnade till deras redan namngivna röster. Det är en värld som i den heliga vetenskapens namn inte mer står till buds på samma sätt som förr. Men vad har vi i stället? Ladda måste vi ju. Både våra idoler och våra demoner är delar av oss själva. Låt oss lära av Beate!
