Dröm dikt myt. Stina Hammar

.

 Jag bläddrar i den lilla boken Cigaretten efteråt av Horace Engdahl. ”Om man är okunnig måste man vara mycket försiktig”, råkar jag läsa. Det är den kunnige Sten Bromans förmaning till musikkritiker som Horace Engdahl låter gå vidare. På ett annat ställe står om ”en orädd kvinnlig student” som varnade Horace Engdahl för att vara ”amateurish”.  Varför betonas att hon är ”orädd”? Är det inte självklart? Varför talar hon maktspråk själv? Generationer av manlig akademisk överlägsenhet mot ängsliga, förnedrade kvinnor kryper in under min hud.

 

Jag drog för säkerhets skull på mig igelkottaskinnet när jag gick in i texten. Jag röker inte och kan alltså inte heller dela den njutningen med författaren när han till slut tar en avspänd cigarett efter sitt genomförda samlag med den okände som förfört honom till att få ur sig de här aforismerna, alltså ”efteråt”, när boken är klar. Förföraren är i det här fallet för Engdahl inte en gud eller en musa utan snarare en ton – tonen av hans egen röst. Den frälser honom ur härmvärlden, där han undrar vilken mask av alla möjliga han skall bära.

 

Kanske är tonen minnet av att han för mycket länge sedan hörde någon säga sitt namn utan annan avsikt än: ”Så roligt! Där är du ju!” Jag tänker på hur titt-ut-leken med far i den prasslande häcken kring prästgården i Sunne blev till en språkets skapelseberättelse för Göran Tunström. I ”VAR KAN DU VARA?”- leken flätades språk och identitet samman. Men han var ju den sinnliga tankekällans tjänare, han.

 

Horace Engdahl är för mig motsatsen, den abstraherande tankekällans representant. På pärmen till Cigaretten efteråt ser jag en järnbur (som mina drömmar brukar stava med ”hj”). Bilden är reklam för ett cigarettmärke, ”Simon Arzt” (Simon Läkare antyder cigaretten som rituell medicin). Det är inte en kyrka, som ju pryder Tunströms roman om ett liknande problem, Berömda män som varit i Sunne, men jag ser ett litet utsirat hjärntempel. Det är som om jag skulle träda in i ett fängelse som jag med andan i halsen en gång lyckats fly från, för att finna vem som med ångest ropade mitt namn. Det måste varit jag själv.

 

Tittutlekens klassiska övning med identiteten lovar att vi finns också när vi inte syns. Man kan hålla fast vid sig själv. Man kan dansa i mörkret (”Att skriva utan att bli läst är som att dansa i mörkret” är ett Ovidiuscitat Engdahl ger oss, några ord på en hel sida). Jag litar på att någon kan hitta mig igen. Men Horace Engdahl påstår att han har förlorat sitt namn: ”Att växa upp, att vinna framgång, att `bli någon` är att förlora sitt namn”, påstår han. Men rösten har han ju kvar! Någonstans sitter han nog ändå i löven och prasslar som en ”amateur”! Att vara ”amateur” måste väl betyda att man gör något av ren glädje, precis som när man lekte tittut som barn.

 

Men den abstraherande tankekällan är farlig för identiteten. Kyliga ord reser sig på första sidan som om de vore livets mening eller förlust: resultatet, kalkylerar, framgången uteblir. Och sen finner jag värderingstrappan som lett till den nu värdelösa ”efterklokheten”: de bästa, de näst bästa, de vanliga, de obetydliga, de vedervärdiga. Dock under en demokratisk ordning som uttrycks på en sida med knappt tre insiktsfulla rader:

 

”I alla politiska system kan de som massan älskar få rättvisa. Rättssäkerhet betyder rättvisa åt de vedervärdiga.”

 

Fast innanför mitt igelkottaskinn viskar nu avundsjukan: ”De bästa tillåts av Bonniers förlag att bre ut sig på helsidor med bara en enda ynklig tanke som vore den visdomsord. De obetydliga tar sin frihet på bloggens demokratiska klotterplank, som Horace och andra i sin överflödssituation på ett konstigt -- avundsjukt? -- sätt förfular betydelsen av så här:

”Med hjälp av bloggandets hämningslösa språkström återvänder man till flockstadiet. …Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen”.

 

Nej Horace! Att blogga är att dansa i mörkret. Och det är roligt det! Ibland hittar man någon annan dansare. Jag har ju dansat i många åldrar, men jag känner inte igen mig någonstans i den här hjärnburen utom i tittutleken. Det där som du hittar på om att man blir likgiltig för döden när man blir gammal, måste vara mycket ovanligt. Vi skyndar oss med allt vi älskar medan vi ännu kan prassla. Man är inte likgiltig inför något så avgörande.

 

Den negativa ton som jag vänder taggarna mot handlar inte om Horace Engdahl. Den tomhet han visar oss beror på den abstraherande tankekällan som drabbat honom.  Den styr den västerländska moderna människans upplevelser. Horace Engdahls tro på den går verkligen från grunden, bokstäverna:

 

”Bokstävernas former är det fasta, när allting annat flyter. De är som hjärtslagen, som sömnen.” Den dag den lille Horace första gången gick vid sin pappas hand till skolan ”i den litet svala sensommarluften” är ett heligt rum i texten. Som när Orfeus fick lyran av Apollon: ”Något oerhört förestod.”  

 

”Han hade tolv år framför sig med uppgifter som skulle gå att lösa. Han skulle få sitta i ljusa klassrum och lära sig och bara behöva tänka på nästa lektion, och nästa, och nästa.”

 

Jag såg honom på universitetet. Han kunde läxan förstås. Han lyste. Men han skulle alltså förlora sitt namn? Men inte sitt ord och sin papperslapp ändå som Ferlins Barfotabarn?

 

Vi har skyddsänglar, och i texten finns två utvecklade drömmar och två drömfragment. Visst är Horace gömd i andra gestalter och djur. Men den sinnliga tankekällan ropar på honom där, ordet ”älska” finns i förhållande till att måla, han hör någon andas i telefonluren, ja, han hör faktiskt hjärtat slå. Det går inte att förneka. Hjärta och lungor och målande händer att älska med. ”Så roligt! Där är du ju!”