ADHD och utomjordingar
På ”korrespondenterna” i TV såg jag ett program om barn som i olika länder fått diagnosen ADHD och medicinerades för det med starka narkotikaklassade mediciner. Själv kände jag förskräckelse för att stoppa i små barn preparat som man annars varnar för. Barn har rätt att krångla! ville jag ropa.
Men åsikterna är motstridiga. I ett exempel från USA såg jag en familj, där såväl far som mor uttryckte den största lättnad över att medicinen dämpade sonens irritabla humör. Fadern hade själv ADHD, sa han, och innan det upptäcktes hade han fått stämpeln ”bad guy” – det skulle hans son förskonas från! I Frankrike uppträdde däremot en psykiater med psykoanalytisk utbildning som försäkrade: ”Det är inget fel på våra barn. Medicinen är bekväm placebo, billigare än att förändra världen runtomkring dem.”
ADHD är en sjukdom som diagnosticeras enbart på barnets beteende. Koncentrationssvårigheter och humörssvängningar är symtom som gör det sociala livet svårare. Man har däremot ingen hjälp av blodprov eller EEG eller något annat mätinstrument. Hanne Kjöller skrev i DN âpropos psykiska diagnoser av det här slaget: ”Alltmer av livets obehag som ångest, oro, stress, stök och bök stuvas in där”.
Hur lätt måste det inte vara att ta fel! Barn som är födda i slutet av året har sålunda oftare ADHD-diagnos än de som är födda i början! Det kan förslagsvis bero på att skolans krav börjar ett halvår tidigare i livet för barn som är födda på hösten. Sexårsåldern är ett slags förpubertet, när inga barn tycks sitta bekvämt på stolen. ”Skolmognad” innebär just att ny balans är vunnen. Den hinner kanske inte höstbarnen uppnå.
Nej, nej, nej, det var inte bättre förr. Inte fanns det dagis och inte fanns det reglerad arbetstid för föräldrarna. Lagen som förbjöd barnmisshandel kom inte förrän 1958 och mobbning i skolan kallades kamratfostran. Vi hade oroliga barn då som nu, men när det gäller psykisk mognad nöjer sig samhället med att de flesta människor så småningom kan gå till jobbet. Och det är inte dumt alls, men de osynliga skador som ADHD-pillren inte rår på blir kollektivt uppenbara i våld, rasism och fanatism.
I dag läste jag i DN om det matematiska geniet, nobelpristagaren i ekonomi John Forbes Nash. Han geniförklarades av en professor vid Carnegieinstitutet i Pittsburgh när han var nitton år och insjuknade i paranoid schizofreni när han var trettio. En professor i matematik vid Harvarduniversitetet besökte honom på psyket och frågade hur det var möjligt att han som ägnat sig helt åt förnuft och logiska bevis kunde tro att utomjordingar skickade honom meddelanden om att han blivit utsedd att frälsa världen? Svaret blev:
”Därför att idéerna om övernaturliga varelser kom till mig på samma sätt som mina matematiska idéer.”
Hjärnan är vår underbara tjänare. Den arbetar på två sätt, dels abstraherande i ord och siffror, dels med sinnliga bilder i ett oändligt universum som Ekelöf uttrycker i en känd dikt:
En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
När man inte lärt sig skilja liknelse från fakta utan tyder de två tankekällorna efter samma logik, kan man bli ”sjuk”. Kanske är det därför vi väljer att bara använda den abstraherande tankekällan och inte gör oss möda med drömmar som serveras oss både dag och natt. Vi förblindar ”varelserna” som Ekelöf kallar det för.
Det är den världen vi genom den sinnliga tankekällan skall demokratisera med drömmarnas och konstnärernas hjälp. Låt mig sluta med Stagnelius ord i dikten Vad suckar häcken? Diktaren ger röst åt ”materien” som är människans slav. Han lyssnar på ”sippan” och ”klippan”, på ”bäcken”, på ”rosen” och ”häcken”. Den sinnliga världen säger åt människan:
Befria blott tingen, och frigjord du bliver;
Befria dig själv, och du fria dem gör!
