Ögonflickan - en vanvårdad kristuskomponent
Birgitta Trotzig diktar medvetet nära den sinnliga tankekällan. I ett långt samtal med Agneta Pleijel berättar hon att hon alltid utgår från en bild när hon skapar en berättelse (Ord & Bild 1982). ”De bilder jag skriver ned är visserligen inte drömda. Men de är av samma karaktär”, förklarar hon. Skrivandet styrs av en väntan på dessa bilder. Hon undersöker dem, ser vart de leder och försöker ”hålla det logiska tänkandet borta”. Berättelsen skall växa organiskt som ett träd. Det märks genast om hon försöker ”konstruera uianpå”. Diktandets svåra konst är att skapa ett språk som följer bilderna.
Det Birgitta Trotzig kallar ”det logiska tänkandet”, kallar jag ”den abstraherande tankekällan”. Den innefattar vårt vanliga ord-tänkande som varken väger något eller smakar eller äger drömmens sinnlighet. Den sinnliga tankekällan använder sinnena för att förbinda tankar med känslor, men den saknar verkligen inte logik. Den har bara en annan logik än den lineära orsak-och-verkanlogiken. Den sinnliga tankekällans logik personifierar och strävar efter att inkludera många komponenter i en krets kring en kärna. Det klassiska exemplet i vår kultur är Jesus i kretsen av tolv lärjungar, mer eller mindre svåra att integrera. Det mytiska mönstret spelar en stor roll i Birgitta Trotzigs författarskap.
Myten kan speglas bakvänt och därmed lösa upp schablonmässiga föreställningar. En berättelse från kusten börjar en långfredag i mitten på 1400-talet med att ett barns föds på halmen i en hamnbod i den gamla kuststaden Åhus i östra Skåne. Birgitta Trotzig håller dubbel tideräkning i sin berättelse. Vi följer såväl den världsliga almanackan som kyrkoåret. Händelserna får betydelse i båda dimensionerna. Också Kristusbarnet föddes enligt legenden på halm, men här råder långfredagsstämning redan när barnet föds. Det är en liten flicka. Kan Keistusbarnet vara en flicka? Ingen änglasång hörs, inga herdar syns till, inte ens någon fadersgestalt. Den övergivna modern slår själv knut på navelsträngen, men hon kan inte komma sig för med att döda det ovälkomna barnet. En prästmunk kommer händelsevis förbi på härbärget dit hon i sin nöd tagit sin tillflykt. Han skaffar fram en ”gudmor”, och munken döper barnet till Merete, kanske en ovanlig form av namnet Maria.
Barnets gudmor är en gammal fattig kvinna, men kanske är hon en skyddsängel ändå. Hon ger mor och barn husrum i den vindsvåning hon själv lånar av en garvare som har sin verkstad på gatuplanet. I motsats mot Meretes fysiska mor fäster gudmodern sig vid barnet. ”Ty barnet, det lilla, var som den första läkedomen, den första drycken liv efter en lång, lång vandring – å, så lång.” Hon var ”den första fina fläkten av en ny dag, den första andningen”.
Det är som om gudmodern väntar på någon som är inkarnerad i barnet. Med sina nästan blinda ögon tycker hon sig se ned i barnets mörkglänsande ögon som ”skådade och såg” tillbaka upp mot hennes svagsynta blick. Men så skyms hennes synfält åter och hon blir osäker: har hon sett barnets mörka ögon eller ej? Ögonen är tecknet: ”måtte det vara du, min kära, kära. Som jag ser.”
Varje nyfött barn är ju fullt av okända möjligheter. Men i den mytiska koden är vi alla bärare av något specifikt villkor som gör oss till just människor. En viktig, artbevarande förmåga riskerar kanske att dö ut, om den inte används. ”Gudmodern” tycks mig vara den komponent i den sinnliga tankekällans resurser som jag brukar kalla för ”ögonflickan”. Här är hon uråldrig, ringaktad och halvblind men likväl en ”gudmoder” som lidelsefullt väntar på förnyelse. Hon väntar på någon som kan ”skåda” med olika ”seenden”, där hennes egen drömska, visionära förmåga snart tar slut. Merete skall alltid djupt inom sig känna ”spåret” av gudmoderns blick.
Här sker ett generationsskifte. Vaktombytet blir svårt. Gudmodern ser verkligheten så suddigt att hon med barnet i famnen slinter på stegen som står rest mot vindsporten. Hon själv dör av skadorna och barnet skadar ryggen och blir puckelryggig.
Den sinnliga tankekällan använder ofta kroppsbilder för att belysa det andliga tillståndet. Meretes skadade kropp säger något om ”ögonflickans” villkor i kulturen. Här är det viktigt att skilja på tankekällorna, så att man inte ger skadade människor betydelser de inte har.
Merete är inte romanens huvudperson, men vi får följa hennes usla liv. På de fyra sista sidorna får hon skulden för en smittosam sjukdom som drabbat barnen i staden. En folkhop stenar henne till döds.
