Frihetssprånget
Språnget ut i friheten. Om ögonblicket när konsten blir revolutionär, så heter en essäbok som Birgitta Holm har skrivit (Ordfront 2015). I ett kapitel tar hon upp min bok om Birger Sjöberg, Drömfyllt rum (Tomas Hammar FoU 1982) -- ett frihetssprång inspirerat av Birger Sjöbergs kamp för frihet i den kvävande dvalan i Lilla Paris! Inte kunde jag tro att samma dvala rådde vid universitetet i Stockholm! Texten och tankarna i Drömfyllt rum avvisades som doktorsavhandling i litteraturhistoria. På så sätt blev de verkligen revolutionära för mig och för andra som lät sig djupt beröras av Sjöbergs kamp för klarhet. Det finns andra logiska system än det Newtonska vi använder till vardags. Det finns andra språkgalaxer.
Birgitta Holm var med mig från början och såg ett värde i mitt sökande. I Språnget ut i friheten presenterar hon den terminologi jag använder för människans två grundläggande sätt att tänka: den abstraherande tankekällan och den sinnliga tankekällan. Hon nämner också den sinnliga tankekällans ekoinstrument, visan-i-örat.
Jag behövde alltså andra begrepp än de etablerade medvetandenivåerna som Freud och Jung använder. Begreppet ”det omedvetna” uppfattade jag alltför accepterande, som om vi inte behövde drömmens, diktens, konstens och religionens symbolvärldar, bara för att vi är tvivlande människor. På så sätt vårdar vi inte vår existentiella ljuskälla.
Innan jag ger upp mitt bloggeri vill jag nu ännu en gång försöka beskriva begreppet ”den sinnliga tankekällan” och ge prov på dess verktygslåda. Denna gång tar jag hjälp av en äldre roman som jag just läst om, nämligen En berättelse från kusten av Birgitta Trotzig (Bonniers 1961, tillägnad Nelly Sachs).
En berättelse från kusten läste jag för första gången 1990, när jag hade en så svår sorg att jag inte tålde minsta försköning av verkligheten. Jag ville trots detta ha sommarkurs som vanligt på Biskops-Arnö, en kurs i den serie vi i skolans utbud kallade för ”dröm-myt-saga”. Det var en alfabetiseringsprocess jag slogs för, och den kunde jag inte svika. Kursdeltagarna skulle få öva sin symboliseringsförmåga genom att drömma, måla, använda lera eller annat skaparmaterial, som naturen kring oss bjöd. Vi skulle dessutom utvidga drömmarnas område med en roman som alla skulle ha läst. Genom romanen skulle vi kunna förnya vår invanda bildvärld. Helst skulle romanen också ha mytologisk anknytning. Vilken diktare skulle jag välja? Birgitta Trotzig var en pålitligt mörk författare som hade valt att konvertera till katolicismen. Hon kunde nog vägleda mig, hoppades jag.
Till sommarkursen 1990 valde jag till slut en annan roman av samma författare: De utsatta.. Om den hade Ulf Eriksson just skrivit en insiktsfull bok som heter I det lysande mörkret (Bonniers 1988). Den var mig till stor hjälp. Jag kallade hela kursen för Det lysande mörkret. Och mörkret lyste verkligen. En av kursdeltagarna, en kvinnlig konstnär och utbildad psykolog och bildterapeut, kom alldeles uppskakad in på den första lektionen, där vi skulle presentera oss för varandra. Med svarta linjer på ett papper visade hon hur hon möttes liksom av vågor av mörker och ljus, när hon nyss bilade upp till folkhögskolan.
Det var en välutbildad person som överväldigad gav oss exempel på hur fysiskt den sinnliga tankekällan kan ta världen i besittning. Vi blir rädda och uppskakade. Jag förstår att jag laddade mörkret på det sättet när jag var barn – ingenting de vuxna någonsin kunde förstå och hjälpa mig med, just för att de bara levde med en tankekälla. Allt var samma sorts verklighet, almanackan och bibeln tyddes efter samma tankemönster. Men vågorna av mörker och ljus på vägen upp mot Biskops-Arnö var inget atmosfäriskt fenomen utan en sinnlig bildtanke som en konstnärs nervsystem skapade. En sorts brinnande buske. Hennes starka upplevelse ledde vidare till en nattdröm som vi alla kunde dela – mörkret lyste. För mig var det en stor tröst.
