Samvetet och visan-i-örat
Med anledning av att Søren Kierkegaard föddes en majdag för tvåhundra år sedan, skriver Maria Schottenius i DN i dag om samvetet. Alla har ett samvete som leder oss till vad som är rätt och fel, om vi lyssnar på allvar, menade Kierkegaard. Det är svårt att här och nu se något bättre alternativ, säger Maria Schottenius som egentligen är upprörd över hur barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus som frikändes för dråp på spädbarn har utsatts för skvaller och mobbats. ”Statens hela rättsapparat vändes mot en helt oskyldig människa och förstörde hennes liv”. Hon ställer frågan: ”Vad gör du när ditt samvete säger något annat än den grupp du tillhör?”
Visst behöver vi tala om samvete. Jag är som Kierkegaard övertygad om att människan är en varelse med samvete, men jag ser det mera än han som anlag och utvecklingsprocess. Ett demokratiskt samvete är ingenting som kommer av sig självt. I vårt samhälle är vi benägna att klandra eller berömma det utifrånstyrda beteendet, medan vi bortser från hela den autonoma symboliseringsförmågan som finns i drömmar och visor. Vi blir dresserade. Hur skall vi då kunna räkna med att den enskilde plötsligt skall tänka själv och stå ensam och stark mot gruppen? Var finns belöningen?
Kierkegaard kunde göra oväntade saker. Hans mest omtalade samvetsbragd var att han ville ge sin älskade Regine fri att gifta sig med en man som var mindre anskrämlig än han själv. Därför gjorde han allt för att hon inte skulle tycka om honom. Så tolkade Kierkegaard sitt intimaste samvete. Jag kan förstå honom. Att ge någon fri – det kan vara stort. Vad drömde han på natten? Porlade källan? Hade han någon visa i sitt öra som belöning? Det har han inte berättat. En sån här enkel visa kunde annars både göra ont och vara förstärkande:
Jag håller dig så kär,
jag stiger dig så när,
jag kan inte säga hur vacker du är –
jag låter dig stå för en annan.”
Som om slutet var det bästa. Frödings dikt om bergtrollet och prinsessan berättar om ett liknande problem. Trollet avstår från godbiten:
Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll vi,
och äta upp`na, den rara,
kan en väl knappt låta bli!
Det var sinnessjukdomen som var trollet som Fröding bar på. Det går att förstå.
Ledde samvetet Kierkegaard rätt? Han själv var övertygad. P. O. Enquist förfäktar i Liknelseboken att han gjorde både Regine och sig själv olyckliga för livet. Varför?
Om jag kommer i den situation Maria Schottenius frågar efter, där jag tänker på ett grundläggande annorlunda sätt än den grupp jag hör samman med, lyssnar jag intensivt till mitt inre. Vid sådana tillfällen jag minns hörde jag alla tänkbara baklängesmelodier spärra vägen som gruppen var inne på. Men så kom den här visan:
Fatta mod som Daniel,
mod att ensam stå!
mod att ta ett fast beslut
och följa det också!
Den signalen kunde jag inte missförstå. Det kan förstås tolkas som en barndomsskada. Till den melodin svängde min pappa med bästa samvete sin koncertina. Han sjöng om Daniel som kastades i lejongropen, när han som israelisk fånge i Babel vägrade tillbedja kung Darejaves som just hade tillträtt tronen. Det var dödsstraff på att dyrka någon annan gud än konungen. Daniel hade hemlandets gud, men först och främst var han en av Bibelns stora drömmare. Lejonen rörde honom inte! För mig var det en liknelse för integritet. Man kan inte äta upp mig!
Men påfrestningen vid sådana tillfällen är så stor som den var för den oskyldiga barnläkaren. Kanske drabbas hela familjen. Så detta behöver vi lära oss mycket mer om. ”Låt oss öppna laboratorier och skolor / och mötas där utan lättja”, uppmanar Göran Tunström, ”kanske finns en klar värld där de [symbolen och den yttre situationen] får plats på samma gång –”
Misstro inte symbolerna! De är vårt inre självförsvar. Det kan gälla livet.
