Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag tar mig långsamt in i Beate Grimsruds senaste roman genom Ida Gowers Grimsruds omslag. Bokstäver rinner som tårar över kinden på en välformad kvinnomask, och när jag suttit och tittat en stund ser jag hela det mörka omslaget som doket kring en kvinnas huvud. Mjukt men bestämt sluter det sig kring pannan, genomskinligt hjärtformat smyger det sig mot kinden vid halsen. Som med en lömsk taggtråd mönstras doket av handskrivna ord i långa slingor. Författarens namn står i rosa versaler som knackat i sten av en ung hand för att säga: ”Jag har varit här”. De mjuka kurvorna på R och U i efternamnet har vållat besvär att forma, men namnet i sin helhet trotsar klart den fängslande bokstavstråden. Romanens titel skriven i vita mindre versaler innebär frihet till form och innehåll. Punkten över Å i ”dåre” och den helt onödiga punkten efter titelns sista ord ”FRI” har stjärnform. Vi går in i ett nytt universum. Vad skall vi finna där?

Ett författarfoto på omslagets insida visar ingen mask utan blottar en kämpande människa som samlar allt sitt mod för att visa oss sitt ansikte. Som en okammad liten flicka sitter hon där och möter vår blick över glasögonen – ja, hon gick genom skolan gravt synskadad utan att de vuxna förstod att ge henne rätt hjälp. Hon hade en pappa som kunde läsa långa sagor och berätta in kunskaper i huvudet på sin dyslektiska dotter, så hon klarade sig bra. Men han var opålitlig: ”Pappa fångar mig i sina farliga och roliga armar. Han kramar mig tätt intill sig. Han är varm och mjuk och doftar tuggtobak och vuxen. Men han är inte vuxen. Han vill kittlas igen.” Om det kommer ett slag eller en kram går inte heller alltid att förutse. Och nu läser vi henne som författare, vilket pappa alltid sa att hon redan var, så oändligt som hon själv fortsatte att berätta när hans saga var slut.  I ljuvt rosa tröja sitter hon på omslagsfliken och visar oss nävarna. Hon har lärt sig boxas. ”´Vilja, vilja, vilja. Kämpa, kämpa, kämpa´. Det är boxningstränarens röst”.

Romanen är skriven i jagform, men huvudpersonen heter förstås inte Beate utan Eli, som är både ett flicknamn och ett pojknamn och betyder ”min Gud” på hebreiska. Detta får vi veta i romanens första sats. ”Eli” är ett ord med tre bokstäver som handlar om en treenighet vi alla befinner oss i: det manliga, det kvinnliga och det universella. Eli är stjärnan i den här berättelsen eller den samlande punkten. Men Beate Grimsrud har varit här. Så berättar endast den som vandrat genom Hades. Ja, hon är en Eurydike som ropar på Orfeus. Men det är förstås min terminologi. Eurydike är namnet på den tankekälla vi har vanskött och förskjutit, och den ropar på oss ur vår nöd och kräver att kloka och rationella Orfeus skall befria henne. Och vad bjuder då Orfeus? Jag läser att Eli får i sig depåsprutor, valium, haldol, trilafon. litium, cisordinol, antabus och mycket mer och ibland förbättrar hon själv med alkohol, hasch, thinner, LSD. Samtalsterapi fick hon betala själv, dyrt, och hon var för utagerande för den privata psykodynamiska terapeutens ramar.

I skrivande stund bor Eli ensam sju trappor upp i ett hyreshus. Hon tycker att golvet i hennes lägenhet sluttar ned mot balkongen, så att hon inte kan motstå dragningskraften utan måste hålla i sig i sängen av alla krafter för att inte hoppa ut och slå ihjäl sig. Av sjukhuset har hon nu fått en kognitiv terapeut som hon kallar för Jonatan. Han har med sig en boll som han lägger på golvet. Bollen rör sig litet i en cirkel och blir sen liggande. Se där, vad som är verklighet! ”Jag tänker att en gemensam överenskommelse om att något helt fel är rätt, står där och räknas för sanning.”

Ja, så ser paret ut i vår kultur, tänker jag. Eurydikes sanning räknas inte. Tydligare kan det inte beskrivas.  Jag tar fram förstoringsglaset och läser i tårarna på omslaget: ”Espen gråter, Espen gråter…”

Beate Grimsrud är norska, och Espen Askeladd är namnet på den norska Dummerjöns, pojken som plockade upp allt möjligt skräp som de kloka bröderna gick förbi när de alla skulle pröva lyckan hos prinsessan. ”Jag fann!” är en Dummerjönsreplik som går genom hela romanen. Författaren tar oss tillbaka till en episod i småskolan, då Elis klass skulle spela sagan om hur Espen Askeladd vann prinsessan och kungariket. Eli, sex år, ville spela Espen men utsågs självklart till prinsessan, kanske för sitt vackra hårs skull. Visst måste hon göra som de vuxna bestämde. Men något annat tog över när föreställningen ägde rum i skolan. Prinsessan Eli skulle fråga pojken som spelade Espen Askeladd om sakerna han hade funnit, men hon kunde aldrig sluta med sina frågor utan fortsatte att hitta på och förvirrade alla. Så gick det till att Espen blev en röst inom henne, en arbetsgivare: ”Du är Espen. Du är inte bara Eli.” Hon var inte ”ensam i sin kropp”.

Man lär sig mycket om vuxnas förhållande till barn genom Beate Grimsruds roman. Problemställningar man inte löser blir kvar. Espen kan aldrig bli mer än sex år, och så fort vatten rinner gråter han: ”Jag kan tycka om honom och hans tårar. Jag kan hata honom för att han stör. För att han stjäl min tid och stänger mig ute från livet med andra människor.” För det är ju Elis kiss och tårar han gråter.

Fler röster uppstår. När hon är tio år kommer Emil, som hjälper henne ”klara döden”. På en kristen internatskola börjar Erik tala i henne, en rebell. ”en oemotståndlig stark jävel” (”kära Gud, låt mig inte bli kristen!”) Då är hon sexton år. Slutligen kommer den  snobbige prins Eugene när hon är tjugusex. Jonatan har en viss förståelse för rösterna. Eli har kanske behövt dem. Men nu gäller det att hon själv skall bestämma. Hon får scheman och program, och framför allt Jonatans trofasta acceptans och hopp om att hon skall lyckas bli ”frisk”.

Jag fann Beate Grimsruds roman, en dummerjönsroman som berört mig starkt i sitt angelägna ärende att öka förståelsen för det jag kallar ”den sinnliga tankekällan”, källan till drömmar, ”röster”, konst, dikt. Jo, jag fann.

 Författaren värjer sig för att användas av andra som något slags argumenterande vittne: ”det som till en början var lösa trådar har blivit en berättelse”. Så enkelt är det. Ur oss alla brusar sagan om vårt liv. ”Man är själv en källa till berättelser. Ös ur den.” Med andra ord: du som inte gjort precis samma erfarenheter som gestaltas i romanen, vänd ändå blicken mot dig själv. Vilka föreställningar om manligt och kvinnligt har format dig? Vilka gudar är dina arbetsgivare?