O språk! Diktning och terapi i Babel
O, ljuvliga språk som jag ännu har att tänka med vid 87 års ålder! Att få läsa och skriva! Ni anar inte hur tacksam jag mer och mer blir åt mina gamla verktyg! Jag har just läst i tidningarna om Magnus William Olssons Ingersonetter, fyllda av diktarens sorg över av den intellektuella kontakten med sin gamla mamma. Hans bästa läsare är inte där mer! Hon har gått in i demensens dimma. Men sonetterna om henne var inte svåra att skriva. De kom till honom hur många som helst, färdiga liksom, fick jag intryck av. Sorgen ville ta form. Det måste jag läsa medan ögonen står mig bi (se min bok Jag tar det på kroppen jag).
På Babel var temat den här veckan: ”Blir man frisk av att skriva?” Där satt Johannes Anyuru, för mig en ny bekantskap, och Daniel Sjölin prisade honom för den bildrika roman han just givit ut: ”Äntligen!” Där satt också allkonstnären Caroline af Ugglas med sin terapeut som också är poet. De hade skrivit en bok tillsammans. Jo, att skriva var befriande och även sången, betonade Caroline ivrigt.
En gång gick jag själv den terapeutiska vägen och fann till min överraskning att mitt språk hade varit som instängt i min hjärna. Nu tog det en ny väg genom nervsystemet, smet förbi intellektet och förfriskade sig i nattens drömmar. Där klädde det av sig orden och uttryckte sig i stället i bilder, färger, dofter, smaker, beröringar och melodier. På morgonen skrev jag ned vad jag varit med om och fann oväntade betydelser. Ty två tankekällor har vi – en skapande och en tydande, en sinnlig och en abstraherande. Visst förändrades min värld när jag använde båda. Den fick tydlighet, djup och ande.
Jag visste inte vad jag hade saknat. Men det var inget mystiskt med det här, fast det ledde till större klarhet. Man kan jämföra med en starroperation. ”Skriv med kniv!” uppmanar huvudpersonen Stellan i Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne (se min bok Duets torg). Det är många författare som har vittnat om att diktandet gjort dem seende och att de själva vill öppna ögonen på andra (se min bok Eurydikes visa).
Nervsystemet gav mig en sinnlig kompass. Hur jag kunde andas gav vägledning. Är det ”sankt” där du går – ta en annan väg! Är ”luften” tunn på de höga höjderna, stig ned bland folk! Och sätt fram på språkets bord, sådant som du själv kan svälja. Försök inte heller för artighets skull äta sådant andra serverar men som du egentligen inte kan smälta! Fatta mod! Lönen kommer med bilden i natt. Eller med visan. Ferlin och Taube, deras visor sjöng i mina drömmar. För att inte tala om psalmer och andliga visor: ”Var jag går i skogar, berg och dalar / följer mig en vän / jag hör hans röst!” Just det upplevde jag inifrån. (se min bok Åkerns hunger)
Diktarna skapade min atmosfär. Mina drömmar berikades otroligt genom deras bildrikedom. (Nu ser jag fram emot Anyuru!) Drömmeriidkaren Birger Sjöberg var en viktig lärare för mig. Hur Fridas vän kämpar mot diset i Lilla Paris! Jag kände igen mig (se min refuserade doktorsavhandling Drömfyllt rum). Det jag ”såg” lyckades jag alltså inte förmedla på den litteraturvetenskapliga institutionen. Det skulle Sjöberg ha förstått. Han gillade aldrig skolan och succén han gjorde med Fridas bok plågade honom snart. Mer stolt var han över Kriser och kransar som av samtiden dock betraktades som sorgligt misslyckad ”dårdikt”.
Det blev viktigt för mig som var lärare i såväl litteratur som psykologi att visa andra den här enkla vägen till det inre. Birgitta, Dante, Shakespeare, Ahlin, Dostojevskij, Enquist! Jag har anropat dem alla! Kom och lär oss bildernas kraft!
Visst har både eget och andras skriveri terapeutiska effekter, precis som det alltid har när man får veta mer om människans resurser. Man kan jämföra med sexualupplysning. Drömmarna hör dit, eftersom de badar våra sinnen. Men jag har slutat använda ordet ”terapi”. Det handlar inte om en personlig sjukdom utan om en känslomässig utveckling som vi alla behöver. Tankekällornas samspel är artbevarande helt enkelt. Belönar demokrati! Sätt politikerna i drömskola!
