Med Gunilla Halldén i naturen
Gunilla Halldén är professor vid Tema Barn vid Linköpings universitet. I boken Barndomens skogar (Carlssons 2011) ger hon mig olika utgångspunkter att närma mig mina äldsta minnen. För mig är det självklart att jag mötte skogen första gången från pappas rygg och att han lärde mig höra vindens musik i träden. I hagarna där vi gick fanns både doftande granar, härliga smultronställen och farlig huggorm. Pappa hjälpte mig och mina syskon att bygga koja av grankvistar, och det var nog det allra roligaste, något jag i hela min barndom försökte upprepa.
Jag var i de stunderna ett mycket privilegierat barn. Gunilla Halldén påpekar att naturen för många barn kan vara ”bakgårdar och skjul med sin växtlighet av gråbo, kamomill och fibbla”. Man är helt enkelt på äventyr utomhus och skapar av det man bjuds: ”En trädrot som kunde liknas vid en stol som var inbjudande och mjuk och fin”, eller ”lövhögar förvandlades till lekstugor eller ett slags hem”. O, goda skaparkraft!
Det har romantiserats mycket kring barn och natur, påpekar Gunilla Halldén. Barn har ofta uppfattats som mer oförstörda och nära naturen än vuxna, skriver hon. Barndomen blir för oss vuxna symbolen för en förlorad kontinent och ett naturtillstånd som vi aldrig kan återvända till. Å andra sidan saknar barnen något som de vuxna besitter, säger Halldén.
Men kanske, tänker jag när jag läser, har de vuxna aldrig varit så nära barnen som nu. Trots att båda föräldrarna ofta yrkesarbetar, har kanske vuxna aldrig tidigare ägnat sina barn så mycket kamratlig samvaro och positiv uppmärksamhet som nu. I min generation sa man inte du till sina föräldrar och inte heller till sina lärare. Ett demokratiskt förhållande ställer nya krav på vår utveckling som människor. Jag kan undra om det är i skräck för att den enkla auktoriteten skall utplånas som vi börjar prata kritiskt om ”curlingföräldrar” eller med hjälp av betyg försöker skapa en utpräglad kunskapsskola i stället för ”flumskolan” som vi hade. När då?
Med sina lättfattliga mätinstrument och utslagningsmekanismer dödar vuxenlivet nu hela hitta-på-kontinenten. När man blir vuxen är det förbjudet att trolla. En reaktion mot den tristess livet då tycks bjuda kan vara beslutet att aldrig bli vuxen. Kanske fantasygenren är en tillflykt i avskedet från barndomen? Gunilla Halldén visar på sagan om Peter Pan som rymde från att vara människa när han var sju dagar gammal. ”Han rymde genom fönstret och flög tillbaka till Kensington Gardens”, dvs lekparken, där barnsköterskan varit med honom. Lekparken är ett ”mellanområde”, påpekar Gunilla Halldén, ett område mellan natur och kultur. D.W. Winnicott har lärt oss att vi behöver sådana övergångsområden, där vi kan skapa modeller för olika livsmöjligheter. För Peter Pan är parken dock ”Aldriglandet”. Aldrig, aldrig, aldrig vill han bli vuxen. Kanske att detta är det viktigaste problem Halldéns bok formulerar.
Konstnärerna hjälper barnen att möta också ett inre landskap, vilket kan hjälpa dem att bli vuxna. C. S. Lewis leder dem in i tavlan och de finner äventyrslandet Narnia. En tomte rör vid Nils Holgersson och han får ett nytt perspektiv på livet, när han förstår vad djuren säger. Ronja Rövardotter prövar sina krafter i skogen men möter också farliga, mörka krafter där. Hon lär sig hantera sin rädsla och sina motgångar. Elsa Beskow är en mästare i att förse verklighetens skogsbacke med sprudlande liv, medan kulturens park hos henne blir en gyllne bur, där sagans hind inte kan leva.
Elsa Beskow stod på livets sida och ville hjälpa barnen bli vuxna, ansvarstagande människor. Men det betydde inte att hon tyckte att vuxenvärlden stod på livets sida. Gunilla Halldén nämner att jag beskrivit Sagan om den lilla hinden (1924) som Elsa Beskows mest feministiska bok. När jag tänker över bilderboken i det perspektiv Halldéns bok nu givit mig, känner jag hur förargad och förtvivlad Elsa Beskow var över vuxenvärldens oförmåga att ta emot sagans lättfotade gäster i sin ytligt välstädade park. När vi tröttnat på de religiösa riterna och när dogmerna förlorat sitt innehåll har vi ingenting vuxet att sätta i stället. Hela vår inre värld, befolkad som en bilderbok med arketypiska komponenter som inte kan mutas eller köpas, är osynliggjord för oss. Hur stavas namnet på vår djupaste önskan som ligger där i buren i hindens gestalt? Vet vi inte det? Är det därför vuxenvärlden fortfarande är så full av förtryckets blod och erotikens smärta? Fortfarande avfärdas hindens ägare Rosalind med kungens penningpåse: ”Tack ska stumpan ha!”
Jag sa inte att det var bättre förr! Men det borde vara bättre nu.
