Dags att läsa Markus Zusaks Boktjuven
I dessa nyauktoritära tider fikar de politiska partierna efter röster genom att lova lag och ordning i skolan, i fångvården, på psyket och i äldreomsorgen för alla dem som sitter vid köksbordet just då någonstans i Sverige. Nog så viktigt, men det är som om vi väntade på något annat, en gnista rakt i vårt torra hjärta. Vem kan tända den? Måtte man inte tro att det är Sverigedemokraterna! Man vet aldrig i en kultur som inte värderar lek och drömmar och är osäker om vad kultur är för något.
Markus Zusaks berättar om livet under andra världskriget i Molching, en liten tysk småstad utanför München. Vid ärtsoppan på köksbordet hos Hans och Rosa Hubermann på fattigdomens Himmel Strasse, lär han oss med konstens alla medel hur det som hotar oss ser ut. Han låter Döden själv föra människornas talan. Döden brukar uppleva en kort stund av förmörkelse när en människa dör, får vi veta: ”Jag har sett miljontals. Jag har sett fler förmörkelser än jag vill tänka på.” Tänk koncentratrionsläger, tänk Guernica, så vet ni alla. Men Markus Zusak gestaltar fasan, grymheten och sorgen vid Hans och Rosas köksbord. Och kärleken. Man gömmer en jude i källaren.
En gång läste jag boken rakt igenom på vanligt sätt. Mitt exemplar var på svenska, men Zusaks hemstad är Sidney, så jag borde läst på engelska, särskilt eftersom jag omedelbart läste boken en gång till med sikte på den sinnliga tankekällans villkor. Den sinnliga tankekällan råder när orden och upplevelserna blir bilder och gestalter som i en gudasaga och då är originaltexten förstås särskilt viktig. Nu litar jag på Anna Strandbergs översättning.
Huvudpersonen i berättelsen är boktjuven Liesel. Hon är en föräldralös fosterdotter hos Hans och Rosa – lägg märke till folksagoklangen i namnen! Hennes riktiga mor har fört henne till dem, men hon försvinner sedan för alltid. Hennes lillebror hostade ihjäl sig på resan. På kyrkogården, där brodern begravdes stal Liesel sin första bok ur en snödriva. Det var en svart bok med silverbokstäver på pärmen: Dödgrävarens handbok. Hon älskar den dystra boken och med hjälp av den lär Hans henne läsa om nätterna, när hon regelbundet vaknar kissvåt ur mardrömmen om sin döde bror.
Medan Rosas ansikte är ”skrudat i konstant ursinne” och förefaller vara gjort av veckad kartong har Hans ett ”dragspelsansikte”. Hans yrke är att måla, men sedan Hitler kom till makten sviker kunderna honom som inte är partimedlem. Med hjälp av dragspelet kan han få vissa inkomster. Och när Liesel och han slutar sina nattliga läslektioner, spelar han för henne. För Liesel är Hans ett med sitt instrument. ”Musiken såg henne rakt i ansiktet” läser jag.
Oj. Jag hade lekt med tanken att Liesel var den arketyp jag brukar kalla för Ögonflickan, flickan med ögonen och leendet, den här sagans Beatrice. Liesel är utrustad med ”ett svältfött leende” som hon ibland torkar bort med ärmen, står det. Och här är det musiken som ser, inte hon. Har jag alltså fel?
Nej, leendet kommer snart, vitt och brett. Det sker i läsövningarna när Liesel skall finna ett ord på bokstaven s. Efter en lång stund och med Hans hjälp kommer ordet ”Saumensch”. Det betyder ”smutsgris” och hör till Rosas vanligaste grälande tillmälen. Zusack strör in tyska ord i sin engelska text.
Hans belönar med att rita en flicka med ett stort leende. Liesel kommenterar förskräckt: ”Pappa!” viskade hon. ”Jag har ju inga ögon!”
Ja, så är det för ögonflickan i mitten på 30-talet på Himmel Strasse i Markus Zusaks roman Boktjuven. Först sitter seendet i musiken.
Om den här romanen måste jag skriva en blogg till, eller hur?
