Den osynliga kjolen
Den första veckan i oktober 2012 hör jag på nyheterna att en person i romsk klädsel vägrades hyra bil på 22 bensinmackar, Statoil såväl som OK. Dagens Eko hade gjort en raid med dold mikrofon och resultatet var tydligt. Alla bilar var slut för den romske mannen, men inte för Ekots reporter. Förbryllad kände jag mig förflyttad 50 år tillbaka i tiden. Det var ju då synen på romerna förändrade sig i Sverige? Skall vi nu börja om igen?
År 1958 lärde jag känna såväl Rosa som Katarina Taikon, eftersom de den hösten började på Birkagårdens folkhögskola, där jag undervisade i litteratur och svenska. Det var ingenting uppseendeväckande med dem. Vi hade också andra elever som hade skraltig skolgång. Rosa och Katarina kunde både läsa och skriva, men de var inte vana att tänka i begrepp, som till exempel väderstreck, förklarade Rosa som var äldst. De var hungriga på den kunskap de inte hade fått på grund av att de var romer. De ville få redskap att skapa sitt liv.
De bar inte romska kläder men kunde berätta om hur svårt det var att leva på gränsen mellan två kulturer. Vi läste Harry Martinsons självbiografi, Nässlorna blomma, och där berättar han att han i förtvivlan en gång högg ihjäl en kalv som råkade smutsa ned de lövruskor han med stor möda just bundit färdigt som mat till korna. Han lyckades gräva ned den döda kalven, och bondfolket som saknade den trodde att det var zigenare som dragit förbi som tagit den. Se där! sa Rosa och Katarina. Sådär har man alltid skyllt på oss!
Men det fanns också idén att det romska folket skulle bli förstört av att bo som andra och utbildas som andra. De ville bo i tält, påstod man, de ville flytta, det var deras karaktär. Ivar Lo Johansson skrev om ”det hemlösa folkets vandringsstigar” (1929). En så mäktig projektion, tänker jag i dag. Det är den sinnliga tankekällan som är ”hemlös”. På romerna placerade vi tydligen hela den sinnliga tankekällan! Vilka konsekvenser våra projektioner har!
Men om jag nu talar medvetet symboliskt -- kjolarna som Katarina och Rosa inte hade på sig på folkhögskolan kan representera den häpnadsväckande styrka flickorna besatt. De hade så mycket att berätta! Dans och trummor, fattigdom och solidaritet, all deras speciella livserfarenhet var invävd i de där dolda kjolarna som livets sega tåga. Det fanns alltsammans redo för det som skulle bli deras särskilda livsinsats, silversmidet och berättelsen.
Tidigt förlorade de sin mor. Hon begravdes på Skogskyrkogården. Deras far smidde ett silverkors och en vas till henne. För ett år sedan var jag på en utställning med Rosas silversmide på Nordiska museet. En stor publik hyllade hennes vackra livsverk och Rosa berättade om filigransarbete i romsk stil, som hon lärt av sin pappa.
Katarina var sex år yngre än Rosa. Hon var alltså väldigt liten när hon blev moderlös. En tid blev hon bortlämnad till människor som ville adoptera henne, men familjen tog henne tillbaka. Hon blev omhuldad av faderns första, barnlösa hustru, men hon misshandlades insiktslöst av den han gifte om sig med efter Katarinas mor. Katarina blev bortgift, rymde, avvisades av barnavårdsnämnden (!), hänvisades till Stadsmissionen, som såg till att hon kom på fötter och kunde försörja sig. Det var som om Katarina snurrade runt några varv och hennes kjol fick en vind av berättelser att blåsa genom hela samhället, hela tretton böcker om zigenarflickan Katitzi. I den vinden blev det bostäder åt romska familjer och skolor åt barnen och en omvärdering av både romer och svenskar.
Just nu i september 2012 har det kommit ut en bok om Katarina, skriven av frilansjournalisten Lawen Mohtadi (Natur och Kultur): Den dag jag blir fri. Jag har precis lagt ihop pärmarna och sitter och tittar på omslagsbilden av Katarina, tagen av hennes livskamrat Björn Langhammer som gick på folkhögskolan samtidigt som hon. Björn var fotograf . ”Det är hans bilder på lägren, människorna, fattigdomen, bröllopen, studierna och glädjen som finns i Katarinas böcker”, skriver Lawen Mohtadi. I fyra år skötte Björn till slut Katarina som låg i koma efter ett hjärtstillestånd. Sedan dog han i en hjärtattack. Katarinas tre barn och Rosa skötte henne i ytterligare nio år. Hon dog den 30 december 1995.
Det fanns tider, när Katarina kände svår vanmakt. På Björns bild ser hon så öppen och fri ut, med armarna som vingar bakom huvudet. Hon ser ut att kunna möta hela världen. När hon kunde kämpa för zigenarna var hon lycklig. Det är dags igen, Katarina! Du får snurra några varv nu så att kjolen syns!
