Dröm dikt myt. Stina Hammar

Inunder heter en kärleksroman av Ann-Marie Tung Hermelin

 

Man kan tro att Ann-Marie Tung Hermelins debutroman Inunder är en självbiografi, eftersom det är en jag - roman, men författaren vill inte att den skall läsas så: ”Handlingen är påhittad och karaktärerna finns inte i verkligheten”, meddelar hon för säkerhets skull i Svensk Bokhandels katalog våren 2012. Hon har velat utforska ”döden och den efterföljande sorgen”. ”Döden” och ”sorgen” är alltså navet i romanen. Det är där läsarens uppmärksamhet skall ligga, inte på den kronologiska historien. Hur klarar du och jag att leva med livets grymhet och dess ofrånkomliga förluster?

 

Redan omslaget på boken talar om helhet och bristning. Ett genomskinligt, ljusgrått papper sluter sig kring den sorgsvarta pärmen, där titeln INUNDER lyser i silverinkunabler. En smal svart trädgren understryker silverskriften.  Grenen klyvs längst ut i två kvistar där den ena bryts över den andra. Jag är ännu utanför romanens tid och rum och tänker på Årstavikens knäckepilar som förökar sig genom brytning. Det är ett sätt att övervinna sönderfallet. Sedan följer jag grenen från framsidan på omslaget till den smala stammen på baksidan. Jag fäller ut hela papperet och tänker då på linjen i Taotecknet. Kan det vara en ledtråd? Jag tänker på andra konstnärer som använt den strukturen konstnärligt, Tarkovskij i Offret, Tove Jansson i Pappan och havet, Tarjei Vesaas i Fuglane.

 

Jaget i Ann-Marie Tung Hermelins roman heter Alice. Hennes morfar kommer från Vietnam, vilket förstärker min idé att Tao kan vara ett mönster att minnas i boken. Det är hans utseende som slagit igenom i Alice mandelformade ögon och som bidrar till att hon aldrig känner sig hemma i Sverige, som är hennes pappas urtråkiga land. ”Jävla kines!” kan hon få höra när hon leker med andra barn. Men det är i alla fall den svenska pappan som med ömhet tar hand om sin nyfödda dotter, förskjuten som hon blir av sin franska mamma, kanske för att den franska släkten aldrig gillade det vietnamesiska inslaget i familjen. Alices franska mor kom till Sverige för att doktorera på den svenska välfärdsmodellen, inte för att bli hustru och mor. Alice blir alltid tillbakastött av henne. ”Jag vill inte veta!” säger hon klart och tydligt när Alice vill anförtro henne något. Men Alice är ändå mer solidarisk med henne än med sin far. Modern är ju också främmande i det svenska systemet! I hennes kök finns inte bara salt och peppar som hos de svenska mammorna. Här doftar ”en värld av salvia, dragon, timjan, basilika, oregano och rosmarin”. Ja, i hela den här boken doftar 350 sidor text av kryddor, tvålar, parfymer, solkräm, bakverk, kokt ris och märkliga teer. Och minsta föremål skiner av sitt särskilda material och sin färg.

 

Det här är en text som andas verklighet in och innebörd ut.

 

Men jag får läsa ända till sidan 315, innan jag kommer till ett långt citat ur Carrol Lewis saga Alice i underlandet. Citatet slutar: ”Nu dras jag ut som den största tubkikare som någonsin funnits. Adjö fötter!”

 

Det är därför jag-personen i romanen heter Alice. Jag tänkte väl det – att Alice är självaste Ögonflickan! Det är hennes alla sinnen som skapat den här texten om en människa som utforskar sina gränser. Alice i Lewis saga trillar ned i ett kaninhål där hon får se en kaka med ett anslag: ”Ät mig!” När hon gör det krymper hon och blir så liten att hon omöjligt kan nå  nyckeln till den vackra trädgård hon ser bakom en grind. Nyckeln ligger nämligen högt uppe på ett bord. Hon kommer sedan till en champinjon och äter sig för stor för det rum som är henne givet.  Och grymhetens drottning hotar henne hela tiden.

 

Kanske stämmer det med att Tung Hermelins Alice blir så bortstött av sin mamma? I denna roman finns många bottnar! Mammas mamma, Alices grand-mère, är desto mer till värme och tröst för henne. Hon doftar nejlika. Hennes namn är Veronique Aurore och hon har vinröda skor – Aurora är ju morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. På grekiska heter hon Eos och har rosenfingrar -- här har hon vinröda skor! Kan Tung Hermelin leka så med gudadockor? Jag tror att detta är en multikulturell roman! Alice mormor Aurora bor nämligen  i Villa Thalia i Paris. Thalia är namnet på en av de nio muserna i grekisk mytologi, komediens beskyddarinna.

 

I Alices värld är grand-mère den goda, visa modergudinnan. I ett mahognyskåp förvarar hon en sovande Törnrosa – docka. Den skall Alice ärva när hon blir stor. När vuxna Alice skriver den här boken och minns allt hon älskat och hatat i livet fram till den stora katastrof då hennes älskade Paolo körde på en mina och sprängdes i luften, undrar hon: ”Visste Törnrosa vem hon var när hon vaknade? Ville hon somna om igen när hon mindes, när hon förstod att alla som hon älskade sedan länge var döda?” Sagan och verkligheten träder ideligen in i varandras koder i Tung Hermelins Inunder.

 

Strax efter olyckan med Paolo dog också grand-mère och Alices ekonomiskt sinnade släktingar gjorde henne arvlös. En kusin flyttade in i Villa Thalia, och Alice var inte välkommen där mera. Komedin övergick i tragedi. Vet hon vem hon är när hon skriver den här boken, där hon skall spela jagets roll? ”Kanske är jag en fantasi?” ”Finns en tråd att sy hop mig med?” Tråden är berättandets heliga symbol. Vi läser en ”sutra”. Så kallas hinduismens heliga texter.

 

Alice skriver för att kunna hantera sin sorg. Hon sitter i ett hus som upplåtits till henne av hennes bästa svenska barndomsvän, en sorts fostersyster sedan barndomen, Karin Bergström. Vem är hon? Jag har blivit alltmer misstänksam. I den här romanen skall man alltid titta ”inunder”: ”Det står I`m a Greek Goddess på t-shirten som Karin Bergström bär under kavajen”. Karin är en grekisk gudinna – vilken? En som är förbunden med berg och vatten?

 

Alices vietnamesiska morfar fick en vinylskiva med Förklädd gud i födelsedagspresent av Alices föräldrar. Kanske är vi alla förklädda gudar som inte vet i vilken myt vi vandrar? Det finns författare som lärt mig att tänka så. Hos Tunström är vi alla katedraler.

 

Precis som mormors hus har Karins hus ett märkligt namn. Det heter Corahill.

 

För att förstå det namnet bättre får vi lyssna till Alices morfar som med sin mjuka röst leder henne in på ”Tao”, ”Vägen” till identitet. Han kallar den ”Dao”, och han lär henne svåra saker som hon älskar utan att förstå: ”Dao är själva livskraftens ordning, livets viljelösa vilja.” Kreativitet handlar om att följa ”Dao”, sådant som människan erfar utanför sin beräkning och vilja. Morfar jämför Dao de Jing (även känt som den heliga skriften Tao Te Ching) med Platons Timaios: ”Det är anmärkningsvärt hur lika skapelseberättelserna i Timaios och Dao de Jing är.”

 

För Platon är ”chora den livmoder i vilken alla världens ting blir till, det abstraktas hemliga planrum”, lär morfar oss. Jag tänker på Julia Kristeva, som tog upp Platons term ”chora” för att kunna beskriva språkets första fas, dess tillblivelse i joller och lek. ”Corahill” är alltså det magiska hus, som Alice lånar av ”den grekiska gudinnan” Karin Bergström för att försöka skapa språk av sina förtvivlade känslor: ”Att skriva är att förhandla med döden”.

 

Nu har jag fått det att låta som om romanen Inunder är lärd och svår. Det är den inte. Man fångas av Alices äventyr och behöver inte alls leta efter mytiska anknytningar som jag gör så gärna. Men det multikulturella kan man inte undgå att se. Globen är vårt fosterland. Alice glädje av konst, litteratur och musik skimrar överallt i texten. Alla intryck, allt hon studerat och läst har blivit en del av hennes nervsystem, såsom det måste vara också för hennes skapare Ann-Marie Tung Hermelin. Detta tycker jag är bokens enorma förtjänst, något varje skolminister borde betänka. Vad har vi för bilder i vårt nervsystem? Varför?

 

Alices stora kärlek Paolo är en italienare som är född i Kroatien. Våldet i Jugoslavien – och på jorden -- ledsagar hela tiden Alices berättelse. Det tog den älskades liv. Men det är å andra sidan inte ofta man läser en kärlekshistoria som är så full av glädje. Första mötet med Paolo beskrivs så här: ”Änglakörer drar genom restaurangen och sjunger halleluja rakt genom min kropp.” Ja, så kan kärleken uttryckas åtminstone av den som lyssnar till visan-i-örat. Alice berättar ömsint också om det kroppsliga mötet med Paolo: ”Mitt kön förvandlas till en fjäril med sammetsvingar, vars lystna vingslag fortplantar sig genom min kropp.” Fjärilen som växer ur sin puppa är en viktig taoistisk symbol för livets ständiga omvandling utanför vår vilja och vårt medvetande. Alices händer smeker Paolo, ”kupar pungen, ett fågelbo med två sköra ägg som jag varsamt håller i min hand.” 

 

”Det enda effektiva sättet att förkunna är att vara sin förkunnelse”, läser jag i Jean C Coopers bok Taoismen. Paolos namn syftar möjligen på det kristna inslaget i denna pluralistiska gudasaga. Han tycks själv bli den saga han berättar om. Han ger liv åt en gammal präst som ensam kan uttrycka alla rollerna i julevangeliet. I mötet med Paolo förenas många stämmor i Alice, och alltför snart också den stora förlustens. Paolo var journalist och dog när han var ute för att dokumentera grymheten i det splittrade Jugoslavien.

 

Ann-Marie Tung Hermelin har skrivit en märklig bok om död och sorg, men jag hävdar att den är full av tacksamhet. ”Det är underbart att äga världen och ta för sig av den” – så känner Alice när hon kommit till Paris för att studera konst. Och det är den känslan jag bär med mig när jag lagt ifrån mig boken. En sådan rikedom, alltmer tillgänglig för oss alla, måste vinna över grymheten till slut.